Att andas...
Att förändringar kan ske så snabbt bara genom att man bestämmer sig.
Det jag tänker på är att för 2 månader sen, var jag väldigt " sjuk" i mina tankar och mitt beteende men för en månad sen eller mer( när min halva åkte till USA), så bestämde jag mig till max att bli av med sjukdomen helt och hållet. Jag lade ner alla beteenden som fanns där och jag började att tänka igenom alla situationer inte bara en utan två gånger innan jag gjorde nåt. För att verkligen säkerställa mig om att det inte var "anorexin" som gjorde valet utan att det var "jag". Och nu 5 veckor senare när jag gjorde det valet så kan jag med handen på hjärtat säga att jag kan andas igen. Jag kan andas helt normalt igen, utan ett konstant tryck över bröstet. Jag kan ta fria andetag utan sjukdomens skugga liggandes över mig.
Just nu sitter jag vid datan och lyssnar på musik och sjukdomen som jag fortfarande har inom mig i vissa lägen säger inte ett enda ord till mig. Jag har den under kontroll känner jag. Jag kan ta mig igenom alla situationer utan att "den" får ett frispel och jag bara önskar att jag vore död.
Men visst kan jag fortfarade än idag ha stunder då den skriker lite smått på mig, eller ja ganska mkt...fast det är inte samma slags skrik, nu är det mer att "ekot" vill bara påminna mig om att det finns där fortfarande. Och att jag ibland får dessa påminnelser är bara bra för då vet jag att jag inte är helt frisk än, utan att jag har en liten liten bit kvar till full remission.
Jag har vart så rädd för att komma "hit" så länge, men jag vet inte vad jag har vart så rädd för egentligen. Jag menar det är så mkt skönare nu än vad det var då. Det är så mkt skönare att kunna andas utan sjukdomen, att bara kunna sitta och ta det lugnt.
Jag har tvekat på ordspråket " vill man så kan man", jag var liksom velat det här så länge men aldrig riktigt kunnat pressa mig igenom tröskeln. Men det stämmer " vill man så kan man", det stämmer till det avseendet att om man har den riktiga viljan inte bara rent teoretiskt utan även praktiskt så går det" Du ska bara inte vilja det utan du ska även agera utifrån viljan.
Det går att leva livet igen, även om man vart med om en sjukdom som spelat spratt för en konstant i alla tänkbara situationer.
Jag ska ha mina ögon öppna fortf, jag ska ha mina ögon i nacken ett bra tag till, allt för att kunna värja mig mot sjukdomens slag innan det är för sent....Jag ville egentligen bara säga " att det går", det går verkligen. Jag tror på livet igen, jag tror på att allt går bara man vill helhjärtat.
Lite tips bara...
I många fall är man rädd för ångesten, ofta säger man " jag kommer att gå under om jag utsätter mig för mer press, jag kommer typ dö"..Ok, man kanske inte säger allt på det sättet men man menar typ det på ett eller annat sätt. Men där har vi det. Där har vi den lilla grejen att 1. man kan inte dö av ångest. 2 man kan inte gå under av ångest. 3. Det är fortf bara en känsla, en tanke inget som kommer leda till nåt alls om du inte agerar efter ångesten.
Varför man inte kan gå under av ångest eller dö av det är av den enkla anledningen att just ångesten kan bara stiga till en viss nivå och sen börjar den sjunka så småningom. För den kan bara hålla sig på en hög nivå ett tag, för sedan tappar den sin kraft. Om man vill bli av med ångesten så gäller det att stå ut i obehaget också. Det känns skit jobbigt jag vet, men det släpper som sagt. Om du utsätter dig för obehaget om och om igen så kommer ångesten minska på köpet. För att sedan ha en hållbar utveckling och ett nytt beteende och tankesätt så gäller det att hålla sig fast vid allt det också. Man måste fortsätta att utmana sig själv om och om igen.
När man utmanar sig själv så får man ju obehagliga tankar som kan vara svåra att bemästra, med tänk det är "bara tankar", det blir inget av tankar så länge du inte agerar efter dem. Man kommer att få kämpa med dem men det är bara genom kamp man kommer framåt.
Försök inte bli av med obehaget utan hitta lösningar som gör att du kommer förbi obehaget/ångesten. Det är bara då det släpper och försvinner.
Varför man inte kan gå under av ångest eller dö av det är av den enkla anledningen att just ångesten kan bara stiga till en viss nivå och sen börjar den sjunka så småningom. För den kan bara hålla sig på en hög nivå ett tag, för sedan tappar den sin kraft. Om man vill bli av med ångesten så gäller det att stå ut i obehaget också. Det känns skit jobbigt jag vet, men det släpper som sagt. Om du utsätter dig för obehaget om och om igen så kommer ångesten minska på köpet. För att sedan ha en hållbar utveckling och ett nytt beteende och tankesätt så gäller det att hålla sig fast vid allt det också. Man måste fortsätta att utmana sig själv om och om igen.
När man utmanar sig själv så får man ju obehagliga tankar som kan vara svåra att bemästra, med tänk det är "bara tankar", det blir inget av tankar så länge du inte agerar efter dem. Man kommer att få kämpa med dem men det är bara genom kamp man kommer framåt.
Försök inte bli av med obehaget utan hitta lösningar som gör att du kommer förbi obehaget/ångesten. Det är bara då det släpper och försvinner.
Normalt?
Idag fick jag frågan, vad är du mest rädd för..?
Jag tänkte ett tag och sa väldigt fort att jag är nog mest rädd för ormar och spindlar. Men nu när jag tänkt lite mer på just det jag är mest rädd för så är det nog ändå inte ormar och spindlar, visst så är det en enorm fobi jag har men just rädd vet jag inte om jag är. Jag tycker bara dem är väldigt obehagliga...
Utan det jag ändå är mest rädd för, det jag gör nåt åt för att verkligen undvika är just sjukdomen. Jag är sådär livrädd för sjukdomen och allt vad den kan tänkas göra med mig. Ibland gör jag så här helt onormala saker för att undvika just sjukdomen och dess grepp. När man gör onormala saker för att undvika nåt då betyder det att man är livrädd, anser jag. De senaste dagarna har jag mått SÅ illa, jag menar verkligen jätte illa, samtidigt som jag vart så himla trött att det inte är sant. Jag har vart nära på att spy flera gånger, men nej jag äter upp allt ändå med tårar i ögonen och illamående uppe i halsen på mig.Jag vågar inte lämna en enda tugga mat, jag vågar inte lämna en enda smula mat för att jag är rädd att sjukdomen ska komma och ta över igen.
Ibland vill jag bara försvinna från allt och alla, för att jag orkar inte. Jag vill kunna ha en anledning till att inte behöva äta just nu, men jag vågar inte skylla ifrån mig hos nån eftersom alla tror att det är sjukdomen. Jag vågar inte säga till nån som inte vet om att jag är sjuk, att jag är sjuk för då tänker dem direkt " ja men det är hennes ätstörning som talar", vilket inte är fallet. Jag vet och är ärlig om sjukdomen, jag vet när det vill ha sin åsikt hörd och då säger jag ju det också..Är det nåt jag har lärt mig på senaste tiden så är det att just vara ärlig när det gäller sjukdomen.
Jag vill att nån ska tro på mig när jag säger att det inte är sjukdomen, men nej kommer jag nånsin komma till den punkten då jag blir trodd för mitt ord?....
Jag vill våga hoppa över en macka, jag vill våga hoppa över en måltid av illamående..Jag vill kunna gå och lägga mig 20.00 på kvällen om jag nu är trött, jag vill kunna sova till 12.00 för att jag är trött. Men nej jag vågar inte. Jag vågar inte vara "normal" för att jag är rädd att sjukdomen ska ta över mig igen....
Vågar jag släppa lite nu? För jag orkar inte må så här illa nån mer. Jag orkar inte vara så här trött nån mer. Jag vill bara testa och se om det blir bättre om jag äter lite mindre( nej inte svält kost) och sover ut på morgonen...Eller om det fortf är samma...Jag orkar bara inte just nu NEJ DET ÄR INTE SJUKDOMEN!
...Jag är rädd för sjukdomen så val som jag gör är absolut inte val som skulle gagna den för 5öre liksom....
allt på engång eller?
Ibland händer det inget, men sen ibland händer allt på engång.
Jag menar det var ju väldigt länge sen jag var med om en sån här helg, där det har vart en blandning av alla känslor på en och samma gång.
Helgen började med panik av nån konstig anledning, det var faktiskt över maten för det hade blivit lite jobbigt hemma men så kom killen min och det försvann. Vi umgicks hela helgen och allt kändes hur bra som helst, men sen så hände nåt med min mage och jag fick så ont att det inte var sant. Jag fick åka akut till sjukhuset och där misstänktes blindtarmen, det var undersökning efter undersökning som gällde. Men nej allt visade på blindtarmen, att det kunde vara den som spökade. Jag fick smärtstillande medel och där hände det som inte fick hända, jag fick en allergisk reaktion och allt blev kaos runt omkring mig. 6 vårdpersonal sprang in i mitt rum och försökte hjälpa mig. Attacken gick ner och under dagen så smärtlindrade man mig med andra medel, sen kom söndag natt och jag hade så ont igen och nu fanns det inte mer att göra än att opereras konstaterade kirurgen. Så det var en akut operation kl 3.00 som gällde....Och det var inte blindtarmen som alla trodde att det var, nej det var istället en cysta som hade spruckit och lagt sitt innehåll i min buk och det var ju inte sådär jätte bra. Så det var bara till att suga upp blodet och ta bort resten av cystan...hmm..och hej vilken smärta jag hade och har fortf i magen. Jag ska aldrig mer klaga på att jag har ont i magen...för det här är smärta minsann..hmmm...
Men som sagt en spännande helg med blod, smärta, tårar minst sagt..haha!....Jag har fått prata med halvan min genom skype och det måste ha vart pricken på i:et eller hur man ska säga...=)...Så bra, så kul och helt underbart att höra hennes röst igen=)...åh vad jag har saknat den=)...
Idag började min andra termin också ( eftersom jag missade gårdagen), det var kul och spännande. Helt plötsligt känner man sig så mkt mer vuxnare och mognare..haha( om jag nu kan bli det)..hmm..Men aa det var minsann kul och så fick man tillbaka tentan också. Så förra termin kan man bara sammanfatta som bra=)...
Jag menar det var ju väldigt länge sen jag var med om en sån här helg, där det har vart en blandning av alla känslor på en och samma gång.
Helgen började med panik av nån konstig anledning, det var faktiskt över maten för det hade blivit lite jobbigt hemma men så kom killen min och det försvann. Vi umgicks hela helgen och allt kändes hur bra som helst, men sen så hände nåt med min mage och jag fick så ont att det inte var sant. Jag fick åka akut till sjukhuset och där misstänktes blindtarmen, det var undersökning efter undersökning som gällde. Men nej allt visade på blindtarmen, att det kunde vara den som spökade. Jag fick smärtstillande medel och där hände det som inte fick hända, jag fick en allergisk reaktion och allt blev kaos runt omkring mig. 6 vårdpersonal sprang in i mitt rum och försökte hjälpa mig. Attacken gick ner och under dagen så smärtlindrade man mig med andra medel, sen kom söndag natt och jag hade så ont igen och nu fanns det inte mer att göra än att opereras konstaterade kirurgen. Så det var en akut operation kl 3.00 som gällde....Och det var inte blindtarmen som alla trodde att det var, nej det var istället en cysta som hade spruckit och lagt sitt innehåll i min buk och det var ju inte sådär jätte bra. Så det var bara till att suga upp blodet och ta bort resten av cystan...hmm..och hej vilken smärta jag hade och har fortf i magen. Jag ska aldrig mer klaga på att jag har ont i magen...för det här är smärta minsann..hmmm...
Men som sagt en spännande helg med blod, smärta, tårar minst sagt..haha!....Jag har fått prata med halvan min genom skype och det måste ha vart pricken på i:et eller hur man ska säga...=)...Så bra, så kul och helt underbart att höra hennes röst igen=)...åh vad jag har saknat den=)...
Idag började min andra termin också ( eftersom jag missade gårdagen), det var kul och spännande. Helt plötsligt känner man sig så mkt mer vuxnare och mognare..haha( om jag nu kan bli det)..hmm..Men aa det var minsann kul och så fick man tillbaka tentan också. Så förra termin kan man bara sammanfatta som bra=)...
Det blir verklighet...
Idag är jag på mando, första gången på en vecka och det känns riktigt skönt. Har en positiv energi inom mig, en energi som jag inte haft på länge. Jag har under flera månader försökt intala mig själv att allt kommer att bli bra, att allt kommer att lösa sig. Jag har präntat in det mantrat från morgon till kväll, från kväll till morgon..och idag för första gången kan jag med handen på hjärtat säga " jag tror ärligt talat att allt kommer att lösa sig för min del".
Idag efter lunch fick jag värsta lyckoruset,så jag gick till min gamla behandlare A och sa " vet du, allt känns bra, jag vet inte varför, men allt känns jätte bra och jag vet att detta kommer att lösa sig för mig den här gången"...Jag gjorde henne jätte glad, men främst mig faktiskt. För jag visste att jag stod för den meningen fullt ut.
Det som jag trodde var en dröm för 1,5 år sen, när jag kom tillbaka till mando efter en period av total förnekelse börjar bli verklighet nu. Jag vet att den drömmen kan och kommer att gå i uppfyllelse.
Jag har många att tacka för att de har stått vid min sida både i med-och motgång, men den främsta personen av dem alla är min allra käraste, bästa och helt underbara vän Cilla, min halva. Utan henne( i många stunder) skulle jag inte ha stått här idag, jag skulle inte tagit alla kamper och jag skulle först och främst inte sökt hjälp förra gången. Jag skulle aldrig ha tagit mig i kragen om det inte vore för henne. Alla borde ha en vän som henne faktiskt. Vi är som syskon, nej vi är värre, vi är som ett par( utan den sexuella biten). Vi har känt varandra i snart 4 år, men det känns som att jag känt henne hela livet. Jag menar, jag vet inte vad jag menar jag vet bara att det är nåt speciellt mellan oss, nåt som man inte kan beskriva.
Det bästa beslutet av dem alla jag gjorde detta år, det var att flytta hemifrån och flytta ihop med halvan min till våran egen bostad. Det var helt klart en nystart för mig, det var en motivation som kallades duga då. Motivationen nu är den att jag vill kunna bo ihop med henne i fortsättningen också, och då finns det inget annat val än att bli och vara frisk, eller hur?...
Som sagt utan först och främst Cilla, men även mina andra vänner och nu på slutet killen min, så hade jag inte stått här idag. Jag skulle inte ha stått här med den äkta känslan av att allt kommer att verkligen lösa sig tillslut.
Tvivla aldrig på eran förmåga ni har. Tvivla aldrig på eran kraft ni har. Tvivla aldrig på hoppet och tvivla aldrig på att det kommer att lösa sig...Det kommer att göra det!
Jag skulle kunna skriva hur mkt bra som helst idag, men jag orkar inte just nu har lite att plugga så...och så ska jag ut och fika med min vikarierande behandlare snart....
Idag efter lunch fick jag värsta lyckoruset,så jag gick till min gamla behandlare A och sa " vet du, allt känns bra, jag vet inte varför, men allt känns jätte bra och jag vet att detta kommer att lösa sig för mig den här gången"...Jag gjorde henne jätte glad, men främst mig faktiskt. För jag visste att jag stod för den meningen fullt ut.
Det som jag trodde var en dröm för 1,5 år sen, när jag kom tillbaka till mando efter en period av total förnekelse börjar bli verklighet nu. Jag vet att den drömmen kan och kommer att gå i uppfyllelse.
Jag har många att tacka för att de har stått vid min sida både i med-och motgång, men den främsta personen av dem alla är min allra käraste, bästa och helt underbara vän Cilla, min halva. Utan henne( i många stunder) skulle jag inte ha stått här idag, jag skulle inte tagit alla kamper och jag skulle först och främst inte sökt hjälp förra gången. Jag skulle aldrig ha tagit mig i kragen om det inte vore för henne. Alla borde ha en vän som henne faktiskt. Vi är som syskon, nej vi är värre, vi är som ett par( utan den sexuella biten). Vi har känt varandra i snart 4 år, men det känns som att jag känt henne hela livet. Jag menar, jag vet inte vad jag menar jag vet bara att det är nåt speciellt mellan oss, nåt som man inte kan beskriva.
Det bästa beslutet av dem alla jag gjorde detta år, det var att flytta hemifrån och flytta ihop med halvan min till våran egen bostad. Det var helt klart en nystart för mig, det var en motivation som kallades duga då. Motivationen nu är den att jag vill kunna bo ihop med henne i fortsättningen också, och då finns det inget annat val än att bli och vara frisk, eller hur?...
Som sagt utan först och främst Cilla, men även mina andra vänner och nu på slutet killen min, så hade jag inte stått här idag. Jag skulle inte ha stått här med den äkta känslan av att allt kommer att verkligen lösa sig tillslut.
Tvivla aldrig på eran förmåga ni har. Tvivla aldrig på eran kraft ni har. Tvivla aldrig på hoppet och tvivla aldrig på att det kommer att lösa sig...Det kommer att göra det!
Jag skulle kunna skriva hur mkt bra som helst idag, men jag orkar inte just nu har lite att plugga så...och så ska jag ut och fika med min vikarierande behandlare snart....
5 år senare...
Den 7e januari 2005 vaknade jag upp med en enda tanke, med en enda känsla, med ett enda mål " jag måste ner i vikt för att jag är fet".. Jag kommer ihåg exakt den känslan jag hade, jag kommer exakt ihåg hur allt började att planeras. Det var det dummaste beslutet jag nånsin kom att ta och det var det dummaste beslutet jag nånsin har tagit( hittills), tror iofs inte att det finns nåt dummare beslut man kan fatta när det inte finne någon grund alls...
Men jag bestämde mig den 7e januari 2005, att ner i vikt ska jag och fort ska det också gå. Där började min strävan efter en smal kropp, efter en fin kropp, efter en kropp som jag skulle vara nöjd över...
Vart är jag 5 år senare?...Ehm, jag är i ett helvete eller nu är jag visserligen påväg ur det helvetet men de 5 senaste åren har vart det mest tuffaste, jobbigaste och det mest "onödigaste" som man kan tänkas behöva gå igenom.
Jag menar, jag har gråtit över maten i 5 år, jag har hatat mig själv och min kropp över allt annat i 5 år nu. Jag har vart sjuk i anorexia nervosa nu i 5 år. Finns det nåt mer onödigare? NEJ!
Jag fattar inte hur eller varför jag bestämde mig för att gå ner i vikt, visserligen hade jag ingen aning om vart jag var påväg då. Jag skulle bara gå ner lite i vikt, men ehm nej det blev lite mer än lite liksom...
Jag har kämpat för att behålla mitt liv i mer eller mindre 5 år nu, jag har kämpat mot sjukdomen i 5 år nu, jag har haft mina "ups- and downs" flera gånger. Jag har gett efter för sjukdomen om och om igen och det är dem dummaste vägarna jag tagit under dessa år. Att jag bara inte kört rakt fram liksom?..
Ibland undrar jag hur allt skulle ha sett ut idag om jag inte hade blivit sjuk, om jag inte hade bestämt mig för at gå ner i vikt? Fast det är bara funderingar som jag aldrig kommer att få svar på.
Det enda jag är ganska säker på att jag inte skulle ha med mig så här mkt negativa konsekvenser i min ryggsäck som jag har med mig nu, men visst har jag även erfarenheter som få personer har och som förhoppningsvis få personer kommer nånsin att ha....
Jag gjorde ett dumt val 5 år sen, jag gjorde ett val som påverkar mitt liv än idag. Men samtidigt som jag gjorde det valet då, så gjorde jag det motsatta valet till max för 5 månader sen och det var att gå upp i vikt( igen) och bli av med sjukdomen helt och hållet.
5 år av sjukdom räcker för mig, inte en enda dag till ska den få....
"Det är inte värt att lägga ner hela sin tillvaro på att bli smal när man inte ens känner sig smal"
Jag ska iaf aldrig mer banta, det är nåt jag har helt klart för mig..."been there done that and sorry I cant do it again"...Det skulle bli min död och dö det vill jag inte.
Så börja aldrig banta, ni är hur fina som ni är
Men jag bestämde mig den 7e januari 2005, att ner i vikt ska jag och fort ska det också gå. Där började min strävan efter en smal kropp, efter en fin kropp, efter en kropp som jag skulle vara nöjd över...
Vart är jag 5 år senare?...Ehm, jag är i ett helvete eller nu är jag visserligen påväg ur det helvetet men de 5 senaste åren har vart det mest tuffaste, jobbigaste och det mest "onödigaste" som man kan tänkas behöva gå igenom.
Jag menar, jag har gråtit över maten i 5 år, jag har hatat mig själv och min kropp över allt annat i 5 år nu. Jag har vart sjuk i anorexia nervosa nu i 5 år. Finns det nåt mer onödigare? NEJ!
Jag fattar inte hur eller varför jag bestämde mig för att gå ner i vikt, visserligen hade jag ingen aning om vart jag var påväg då. Jag skulle bara gå ner lite i vikt, men ehm nej det blev lite mer än lite liksom...
Jag har kämpat för att behålla mitt liv i mer eller mindre 5 år nu, jag har kämpat mot sjukdomen i 5 år nu, jag har haft mina "ups- and downs" flera gånger. Jag har gett efter för sjukdomen om och om igen och det är dem dummaste vägarna jag tagit under dessa år. Att jag bara inte kört rakt fram liksom?..
Ibland undrar jag hur allt skulle ha sett ut idag om jag inte hade blivit sjuk, om jag inte hade bestämt mig för at gå ner i vikt? Fast det är bara funderingar som jag aldrig kommer att få svar på.
Det enda jag är ganska säker på att jag inte skulle ha med mig så här mkt negativa konsekvenser i min ryggsäck som jag har med mig nu, men visst har jag även erfarenheter som få personer har och som förhoppningsvis få personer kommer nånsin att ha....
Jag gjorde ett dumt val 5 år sen, jag gjorde ett val som påverkar mitt liv än idag. Men samtidigt som jag gjorde det valet då, så gjorde jag det motsatta valet till max för 5 månader sen och det var att gå upp i vikt( igen) och bli av med sjukdomen helt och hållet.
5 år av sjukdom räcker för mig, inte en enda dag till ska den få....
"Det är inte värt att lägga ner hela sin tillvaro på att bli smal när man inte ens känner sig smal"
Jag ska iaf aldrig mer banta, det är nåt jag har helt klart för mig..."been there done that and sorry I cant do it again"...Det skulle bli min död och dö det vill jag inte.
Så börja aldrig banta, ni är hur fina som ni är
2010, full med möjligheter
Nytt år, nya möjligheter.
...så tänkte jag även förra året. Och visst så tog jag tillvara på alla nya möjligheter jag fick till att förbättra mitt liv. Jag kom en bra bit. Jag flyttade från heldygnsvård till hotell till lägenhet och tillslut så fick jag en lägenhet tillsammans med min allra bästa vän och halva. Jag gick från heldygnsvård till heltid i skola. Jag gick från att inte kunna ta ansvar alls till att kunna ta ansvar till 100%.
Jag tog tillvara på all hjälp jag fick till att kunna förändra mitt liv och räta ut lite saker. 2009 blev förändringarnas år, 2009 blev det året då jag tog mitt viktigaste beslut av dem alla att bli frisk. Jag bestämde mig till 100% och började att köra efter den linjen.
Det var ett år som var upp och ner, det var ett åt fullt av tårar och fullt av ångest, men här står jag 1 år senare i 2010 med båda fötterna på jorden och ännu mer kraft till att driva ut dem sista resterna av denna sjukdom som kommit att prägla mitt liv i 5 år nu.
Jag har bestämt mig till att bli fri och frisk och det är så, bestämmer man sig för något så blir det så också. Det är inte en lätt kamp och man kommer inte undan utan tårar och smärta, men efter den resan efter dem tårarna och efter all smärta så kommer man att stå på stabil mark. På mark som känns bra, som känns rätt och på mark som leder dig framåt i livet.
Som sagt så var 2009 förändringarnas år och 2010 kommer att bli möjligheternas år.
2010 kommer att bli det året då drömmar går i uppfyllelse, 2010 kommer bli det året då en tjej ska återvända till livet igen, efter att ha vart borta delvis under 5 år.
2010 ska bli det året då chanser att leva och njuta ska tas tillvara på. 2010 ska bli ett perfekt år.
Ta till vara på eran kraft, eran motivation, eran vilja. Det kanske inte känns som att ni har det, men innerst inne finns det en liten klump en liten stråle som vill ut och vinna. Ta fram det sista i er och börja lev livet.
Det är så mycket roligare att kunna njuta och göra vad man vill utan att ha en sjukdom som begränsar en hela tiden. det är dina val. Väljer du rätt så blir det lätt och bra tillslut
...så tänkte jag även förra året. Och visst så tog jag tillvara på alla nya möjligheter jag fick till att förbättra mitt liv. Jag kom en bra bit. Jag flyttade från heldygnsvård till hotell till lägenhet och tillslut så fick jag en lägenhet tillsammans med min allra bästa vän och halva. Jag gick från heldygnsvård till heltid i skola. Jag gick från att inte kunna ta ansvar alls till att kunna ta ansvar till 100%.
Jag tog tillvara på all hjälp jag fick till att kunna förändra mitt liv och räta ut lite saker. 2009 blev förändringarnas år, 2009 blev det året då jag tog mitt viktigaste beslut av dem alla att bli frisk. Jag bestämde mig till 100% och började att köra efter den linjen.
Det var ett år som var upp och ner, det var ett åt fullt av tårar och fullt av ångest, men här står jag 1 år senare i 2010 med båda fötterna på jorden och ännu mer kraft till att driva ut dem sista resterna av denna sjukdom som kommit att prägla mitt liv i 5 år nu.
Jag har bestämt mig till att bli fri och frisk och det är så, bestämmer man sig för något så blir det så också. Det är inte en lätt kamp och man kommer inte undan utan tårar och smärta, men efter den resan efter dem tårarna och efter all smärta så kommer man att stå på stabil mark. På mark som känns bra, som känns rätt och på mark som leder dig framåt i livet.
Som sagt så var 2009 förändringarnas år och 2010 kommer att bli möjligheternas år.
2010 kommer att bli det året då drömmar går i uppfyllelse, 2010 kommer bli det året då en tjej ska återvända till livet igen, efter att ha vart borta delvis under 5 år.
2010 ska bli det året då chanser att leva och njuta ska tas tillvara på. 2010 ska bli ett perfekt år.
Ta till vara på eran kraft, eran motivation, eran vilja. Det kanske inte känns som att ni har det, men innerst inne finns det en liten klump en liten stråle som vill ut och vinna. Ta fram det sista i er och börja lev livet.
Det är så mycket roligare att kunna njuta och göra vad man vill utan att ha en sjukdom som begränsar en hela tiden. det är dina val. Väljer du rätt så blir det lätt och bra tillslut
Fundersam och arg...
Ibland så förstår man bara inte på beslut som fattas, beslut som fattas med ingen grund alls. Jag fattar liksom inte vad vissa håller på med just nu.
Mando har en bra behandling som hjälper säkert de flesta med ätstörnings problematik, men visst har de sina brister också( eller ja vissa personer iaf).
Jag har kämpat och slitit som bara den, det senaste halvåret. Jag pluggar heltid i skolan och har inte missat en enda lektion pga av "sjukdomen". Jag har klarat av tentorna och jag har klarat av maten och det sociala livet med.
Jag har följt mitt schema till punkt och pricka sen september och jag har fått ett höjt schema som jag även har följt till punkt och pricka.
Jag har fortf svårigheter med min kropp( vissa dagar), jag har fortf förbjudna livsmedel( inte alls lika många) och visst har jag fortf mitt kaloritänk( men jag försöker helhjärtat bli av med det) MEN ändå så får jag beskedet att jag måste avsluta min behandling för att jag inte gör framsteg och inte går upp i vikt.
Oki?..Vänta där hängde jag inte med...Vadå inte gör framsteg?!...Det gör jag visst för guds skull, jag utmanar mig 3 gånger i veckan med svåra saker. Jag klarar av att äta choklad på egen hand, jag klarar av att äta flera produkter på egen hand än innan. Jag klarar av det egna ansvaret näst intill perfekt och jag har ett helt annat synsätt på mat än innan...och jag inte gör framsteg?!..Visst att jag som sagt fortf har svårt med dessa grejer, men det är ju inte alls i samma grad som innan.Förr hatade jag min kropp varenda minut, förr klarade jag bara av att äta fisk och potatis och inte mer än 1 månad sen så klarade jag inte av att äta godis själv( vilket jag gör nu). Jag bryter mot mina tvång varje dag, 1 efter 1 betas dessa av ...och jag inte gör framsteg?
Visst jag går inte upp i vikt, men det är INTE mitt fel. Jag kan inte styra över min kropp rent fysiskt. Jag har ett schema och jag följer det, det LOVAR JAG!...Jag kan inte ro för att min mage reagerar på maten jag äter på ett negativt sätt för mig just nu. Vikten är inget jag styr över just nu liksom, jag försöker mitt yttersta att gå upp i vikt...men det går tydligen inte " hej jätte frustrerad"..Jag vill gå upp i vikt för att bli frisk för engångs skull. För jag vet att så länge jag är underviktig så kommer det inte funka för min del, bara jag går upp i vikt så kommer en massa saker att släppa " been there done that"...
Jag måste på nåt sätt försöka bevisa att jag verkligen vill.Jag menar jag är motiverad och jag är taggad, men va fan...Varför gör de så här mot mig?...
Jag har ett mål och det är att vara frisk den 11e maj då jag fyller 22 år.Och om de tänker slänga ut mig från mando den 31 januari så gör de ett misstag. Liksom vad spelar 3 månader för roll för dem, för mig spelar det mkt roll om jag kan bli frisksskriven för då skulle jag motbevisa alla tvivel som nånsin funnits angående mig.
Jag gör rätt, jag tar emot ångesten och går emot den också för varje dag. Varför ska jag hela tiden hotas med såna saker?...Jag menar det finns dem som inte kämpar för 5-öre...hmmm...
Mando har en bra behandling som hjälper säkert de flesta med ätstörnings problematik, men visst har de sina brister också( eller ja vissa personer iaf).
Jag har kämpat och slitit som bara den, det senaste halvåret. Jag pluggar heltid i skolan och har inte missat en enda lektion pga av "sjukdomen". Jag har klarat av tentorna och jag har klarat av maten och det sociala livet med.
Jag har följt mitt schema till punkt och pricka sen september och jag har fått ett höjt schema som jag även har följt till punkt och pricka.
Jag har fortf svårigheter med min kropp( vissa dagar), jag har fortf förbjudna livsmedel( inte alls lika många) och visst har jag fortf mitt kaloritänk( men jag försöker helhjärtat bli av med det) MEN ändå så får jag beskedet att jag måste avsluta min behandling för att jag inte gör framsteg och inte går upp i vikt.
Oki?..Vänta där hängde jag inte med...Vadå inte gör framsteg?!...Det gör jag visst för guds skull, jag utmanar mig 3 gånger i veckan med svåra saker. Jag klarar av att äta choklad på egen hand, jag klarar av att äta flera produkter på egen hand än innan. Jag klarar av det egna ansvaret näst intill perfekt och jag har ett helt annat synsätt på mat än innan...och jag inte gör framsteg?!..Visst att jag som sagt fortf har svårt med dessa grejer, men det är ju inte alls i samma grad som innan.Förr hatade jag min kropp varenda minut, förr klarade jag bara av att äta fisk och potatis och inte mer än 1 månad sen så klarade jag inte av att äta godis själv( vilket jag gör nu). Jag bryter mot mina tvång varje dag, 1 efter 1 betas dessa av ...och jag inte gör framsteg?
Visst jag går inte upp i vikt, men det är INTE mitt fel. Jag kan inte styra över min kropp rent fysiskt. Jag har ett schema och jag följer det, det LOVAR JAG!...Jag kan inte ro för att min mage reagerar på maten jag äter på ett negativt sätt för mig just nu. Vikten är inget jag styr över just nu liksom, jag försöker mitt yttersta att gå upp i vikt...men det går tydligen inte " hej jätte frustrerad"..Jag vill gå upp i vikt för att bli frisk för engångs skull. För jag vet att så länge jag är underviktig så kommer det inte funka för min del, bara jag går upp i vikt så kommer en massa saker att släppa " been there done that"...
Jag måste på nåt sätt försöka bevisa att jag verkligen vill.Jag menar jag är motiverad och jag är taggad, men va fan...Varför gör de så här mot mig?...
Jag har ett mål och det är att vara frisk den 11e maj då jag fyller 22 år.Och om de tänker slänga ut mig från mando den 31 januari så gör de ett misstag. Liksom vad spelar 3 månader för roll för dem, för mig spelar det mkt roll om jag kan bli frisksskriven för då skulle jag motbevisa alla tvivel som nånsin funnits angående mig.
Jag gör rätt, jag tar emot ångesten och går emot den också för varje dag. Varför ska jag hela tiden hotas med såna saker?...Jag menar det finns dem som inte kämpar för 5-öre...hmmm...
Vänta inte mer...
"Det är när man har ångest, det är när man har smärta som man gör rätt"
Ibland har man som patient svårt att veta när man gör rätt och när man gör fel. men så här är det. När du inte känner av obehag så vet du att du inte gör helt rätt, när du har ångest och känner en enorm olust inom dig inför att kanske äta en viss maträtt eller göra på ett annorlunda sätt.Ja, det är då du gör rätt. Det låter ju inte klokt, men så är det..Om du verkligen vill bli frisk och gå emot sjukdomen ja då gäller det ju också att utsätta sig för den där smärtan man undviker.
Man är rädd för att ha ont psykiskt, man är rädd för att gråta, för att ha panik. Men varför inte bara göra det, utsätt dig för maximal ångest ett tag så släpper det. Ju längre tid du väntar desto svårare och längre blir det. Ju mer energi du ger sjukdomen desto svårare blir det att bli av med den.
Oftast så kanske man tänker," men jag orkar inte mer, jag kan inte utsätta mig för mer ångest än vad jag redan gör"...Fast där har du fel!..Du kan om du vill!...Jag menar om du är beredd att må skit ett tag, ja då är du beredd att bli frisk också..Om du inte är beredd att ta alla smällar, ja då är du inte redo för att bli frisk heller. Då har du inte viljan. Man kan säga hur mkt man vill och så, men så länge man inte gör det man säger så funkar det. Man kan inte bara ha en vilja i teorin den måste finnas i praktiken också. Allt handlar om att göra inte bara tänka.
Tänk inte, gör det bara!...För börjar man tänka ja då börjar man tveka också och börjar man tveka ja då brukar det inte bli nåt av det alls....
Det är ok att ha ångest, det är ok att må dåligt. Du kommer inte att må dåligt resten av livet bara för att du har det extremt jobbigt en period. Det kommer att vara så ETT TAG, men som sagt ju längre du väntar desto längre tid kommer ångesten att hålla i sig också..
Tro mig, jag vet vad jag snackar om!
Jag gör fel val dagligen, men det är först på den senaste tiden som jag börjat att göra rätt i flera avseenden. Och den ångest man får då är inte kul,men vet ni hur stark man känner sig efteråt?...När attacken släpper och man kan andas igen..Ja då känner man sig som en segrare, för då har man gjort helt rätt och överlevt.
Är man sjuk så har man ångest när man äter och när man INTE äter, så varför inte bara äta då och ha ångest av en anledning?...Av den anledningen att du försöker få tillbaka ditt liv igen?...Det är väl onödigt att må skit över "ingenting"( nu var jag lite hård), men så är det ju. Gör du som sjukdomen säger, ja varför ska du ha ångest då...Det du ska ha då är dåligt samvete. Vänd på det och skaffa dig ett liv igen!
Jag och många andra håller på att göra det i JUST DENNA STUND!....
Ibland har man som patient svårt att veta när man gör rätt och när man gör fel. men så här är det. När du inte känner av obehag så vet du att du inte gör helt rätt, när du har ångest och känner en enorm olust inom dig inför att kanske äta en viss maträtt eller göra på ett annorlunda sätt.Ja, det är då du gör rätt. Det låter ju inte klokt, men så är det..Om du verkligen vill bli frisk och gå emot sjukdomen ja då gäller det ju också att utsätta sig för den där smärtan man undviker.
Man är rädd för att ha ont psykiskt, man är rädd för att gråta, för att ha panik. Men varför inte bara göra det, utsätt dig för maximal ångest ett tag så släpper det. Ju längre tid du väntar desto svårare och längre blir det. Ju mer energi du ger sjukdomen desto svårare blir det att bli av med den.
Oftast så kanske man tänker," men jag orkar inte mer, jag kan inte utsätta mig för mer ångest än vad jag redan gör"...Fast där har du fel!..Du kan om du vill!...Jag menar om du är beredd att må skit ett tag, ja då är du beredd att bli frisk också..Om du inte är beredd att ta alla smällar, ja då är du inte redo för att bli frisk heller. Då har du inte viljan. Man kan säga hur mkt man vill och så, men så länge man inte gör det man säger så funkar det. Man kan inte bara ha en vilja i teorin den måste finnas i praktiken också. Allt handlar om att göra inte bara tänka.
Tänk inte, gör det bara!...För börjar man tänka ja då börjar man tveka också och börjar man tveka ja då brukar det inte bli nåt av det alls....
Det är ok att ha ångest, det är ok att må dåligt. Du kommer inte att må dåligt resten av livet bara för att du har det extremt jobbigt en period. Det kommer att vara så ETT TAG, men som sagt ju längre du väntar desto längre tid kommer ångesten att hålla i sig också..
Tro mig, jag vet vad jag snackar om!
Jag gör fel val dagligen, men det är först på den senaste tiden som jag börjat att göra rätt i flera avseenden. Och den ångest man får då är inte kul,men vet ni hur stark man känner sig efteråt?...När attacken släpper och man kan andas igen..Ja då känner man sig som en segrare, för då har man gjort helt rätt och överlevt.
Är man sjuk så har man ångest när man äter och när man INTE äter, så varför inte bara äta då och ha ångest av en anledning?...Av den anledningen att du försöker få tillbaka ditt liv igen?...Det är väl onödigt att må skit över "ingenting"( nu var jag lite hård), men så är det ju. Gör du som sjukdomen säger, ja varför ska du ha ångest då...Det du ska ha då är dåligt samvete. Vänd på det och skaffa dig ett liv igen!
Jag och många andra håller på att göra det i JUST DENNA STUND!....
Här och nu, resten av livet!
"Att vilja är att kunna"
"Att kunna är att våga"
Det räcker inte med att man har en vilja till att bli frisk, det krävs även mod. Det krävs inte heller lite mod utan det krävs en hel del mod. Det är svårt att göra framsteg, det är svårt att gå emot sjukdomen i alla dess frestelser som den komm med. Det är svårt att göra rätt och det är svårt och smärtsamt att gå emot all ångest som kommer att komma. Men om man vågar, om man bara vågar ta kampen på riktigt så funkar det.
Man kan inte ta några genvägar, man kan inte tro att man kan släppa efter i vissa avseenden och man kan inte förvänta sig heller att man kommer att bli frisk genom att ta genvägar.För varje utstickare du tar från den "sanna" vägen, så börjar du om igen i bearbetningen av sjukdomen. Du börjar om i kampen och utrottningen av sjukdomen.
Jag vet att det är svårt att göra "rätt", jag vet att det ger än ångest, jag vet att det gör ont...Been there done that och visst i vissa lägen så gör jag inte rätt nu heller. I vissa lägen tar jag inte ångesten som jag borde, i vissa lägen möter jag inte ångesten alls utan jag undviken den. För varje gång jag gör det så backar jag i mitt beteenden och syn kring maten, för varje gång jag gör som sjukdomen vill så får den en poäng. Det måste sluta1
Man kan inte ge sjukdomen näring lite då och då, det är ett " virus" och enda sättet är att sätta hårt mot hårt. Ge sjukdomen det den INTE vill ha dvs mat.
Ångesten måste komma, för det är bara genom ångest som man kan bli fri och frisk. Det är bara genom smärtan man kan bli frisk.
Man vinner inget på att vara sjuk, man förlorar exakt allt: vännerna, familjen, sin partner, skolan och LIVET!...Sjukdomen ger inte upp innan man är död, den blir inte nöjd förrän kroppen har sagt sitt. Då blir den tyst om man INTE går emot den och fightas med den. Ta kamperna! Ha ångest! Ha smärta! Gråt!....Det är enda vägen till vinst och friskhet. Inga genvägar är tillåtna.
Tänk inte " inte idag men imorn"....Tänk " här och nu, jag gör det här, nu, och resten av livet"...
"Att kunna är att våga"
Det räcker inte med att man har en vilja till att bli frisk, det krävs även mod. Det krävs inte heller lite mod utan det krävs en hel del mod. Det är svårt att göra framsteg, det är svårt att gå emot sjukdomen i alla dess frestelser som den komm med. Det är svårt att göra rätt och det är svårt och smärtsamt att gå emot all ångest som kommer att komma. Men om man vågar, om man bara vågar ta kampen på riktigt så funkar det.
Man kan inte ta några genvägar, man kan inte tro att man kan släppa efter i vissa avseenden och man kan inte förvänta sig heller att man kommer att bli frisk genom att ta genvägar.För varje utstickare du tar från den "sanna" vägen, så börjar du om igen i bearbetningen av sjukdomen. Du börjar om i kampen och utrottningen av sjukdomen.
Jag vet att det är svårt att göra "rätt", jag vet att det ger än ångest, jag vet att det gör ont...Been there done that och visst i vissa lägen så gör jag inte rätt nu heller. I vissa lägen tar jag inte ångesten som jag borde, i vissa lägen möter jag inte ångesten alls utan jag undviken den. För varje gång jag gör det så backar jag i mitt beteenden och syn kring maten, för varje gång jag gör som sjukdomen vill så får den en poäng. Det måste sluta1
Man kan inte ge sjukdomen näring lite då och då, det är ett " virus" och enda sättet är att sätta hårt mot hårt. Ge sjukdomen det den INTE vill ha dvs mat.
Ångesten måste komma, för det är bara genom ångest som man kan bli fri och frisk. Det är bara genom smärtan man kan bli frisk.
Man vinner inget på att vara sjuk, man förlorar exakt allt: vännerna, familjen, sin partner, skolan och LIVET!...Sjukdomen ger inte upp innan man är död, den blir inte nöjd förrän kroppen har sagt sitt. Då blir den tyst om man INTE går emot den och fightas med den. Ta kamperna! Ha ångest! Ha smärta! Gråt!....Det är enda vägen till vinst och friskhet. Inga genvägar är tillåtna.
Tänk inte " inte idag men imorn"....Tänk " här och nu, jag gör det här, nu, och resten av livet"...
Kalorier...
Du går från pendeltåget till tunnelbanan och vad möts man av? Jo man ser planscher som gör reklam för någon ny pajsort, man ser reklam för nya brödsorter och visst det är ju bra, men vad ser man mer? Jo på dessa förpackningar förstorarde i en skala på 1:10 så ser man hur många kalorier pajbiten innehåller och hur mycket en skiva bröd av den sorten innehåller...TACK!..Varför skriver man upp innehållsförteckningen? Varför sätter man upp dessa bilder med exakt kalorimängd? Jag menar, vem är det som vinner på att veta det, egentligen?
Det är inte bara på reklamen ute man ser det utan man ser ju det på de riktiga råvarorna också ute i butikerna. Vad är det samhället har hittat på?...Varför ska man skriva dessa mängder på framsidan av en produkt, när det gott och väl räcker med att det står på baksidan. Folk ska inte bry sig om hur mycket en brödskiva innehåller, folk ska inte bry sig om hur mycket en 47g marabou bit innehåller...Det är inte väsentligt! Ingen vinner på det!
Snarare så förlorar många på just denna information, folk kommer in i dåliga vanor som är svåra att bryta. Folk kommer in i beteenden som inte kan klassas som normalt.
Inte bara det att folk kommer in i tankebanorna om kalorier och får en miniräknare i huvudet så gagnar inte informationen dem som har stora problem med maten och försöker komma bort från tänkandet på kallorier.
Jag själv är en av dem som har väldigt svårt för detta med kalorier, jag räknar på allt jag ser och försöker så gott jag kan komma bort från det. Jag stryker över näringsdeklarationen på alla förpackningar jag har hemma, men det funkar inte. Jag räknar fortf och det pga av att jag ser ständigt dessa siffror på alla förpackningar. Jag kan ju inte sluta äta igen och undvika att gå och handla liksom.
Så detta med antal kcal per bit eller skiva är nog en av de dummaste sakerna som en det svenska samhället har hittat på att införa....Snälla ta bort det så folk slipper lida, så att folk slipper drabbas av ätstörningar och att folk slipper fastna i felaktiga tankebanor...och att folk kan gå vidare och bli " normala"....
Det är inte bara på reklamen ute man ser det utan man ser ju det på de riktiga råvarorna också ute i butikerna. Vad är det samhället har hittat på?...Varför ska man skriva dessa mängder på framsidan av en produkt, när det gott och väl räcker med att det står på baksidan. Folk ska inte bry sig om hur mycket en brödskiva innehåller, folk ska inte bry sig om hur mycket en 47g marabou bit innehåller...Det är inte väsentligt! Ingen vinner på det!
Snarare så förlorar många på just denna information, folk kommer in i dåliga vanor som är svåra att bryta. Folk kommer in i beteenden som inte kan klassas som normalt.
Inte bara det att folk kommer in i tankebanorna om kalorier och får en miniräknare i huvudet så gagnar inte informationen dem som har stora problem med maten och försöker komma bort från tänkandet på kallorier.
Jag själv är en av dem som har väldigt svårt för detta med kalorier, jag räknar på allt jag ser och försöker så gott jag kan komma bort från det. Jag stryker över näringsdeklarationen på alla förpackningar jag har hemma, men det funkar inte. Jag räknar fortf och det pga av att jag ser ständigt dessa siffror på alla förpackningar. Jag kan ju inte sluta äta igen och undvika att gå och handla liksom.
Så detta med antal kcal per bit eller skiva är nog en av de dummaste sakerna som en det svenska samhället har hittat på att införa....Snälla ta bort det så folk slipper lida, så att folk slipper drabbas av ätstörningar och att folk slipper fastna i felaktiga tankebanor...och att folk kan gå vidare och bli " normala"....
Möjligheter
"Se möjligheter istället för hinder"
Detta var ett par kloka ord jag fick höra igår av min kära behandlare. Jag är nämligen den personen som gärna ser till att problem som finns men inte till alla lösningar. Det är en stor last jag har att jag gärna söker upp problemen, men visst måste man ju se dessa med men sen att inte hitta lösningarna är ju inte så bra.
Jag menar problem finns ju för en anledning och det är för att man ska lösa dem och om man bara nu ser till alla hinder så kommer ju ekvationen inte gå runt, men allt är skapat för att det ska gå runt på ett eller annat sätt.
Alla problem vare sig det är på indvidnivå, gruppnivå eller samhällsnivå har lösningar. Det gäller bara att tänka efter.
Att tänka är ju visserligen inte alltid kul, men att ta sig över hinder på bra sätt betyder väldigt mycket. Jag menar man blir ju starkare av det, för man får en inre kraft som betyder mycket.
Jag tror att allt ex hälsan handlar om psyket, klarar du av saker så blir du glad och blir du glad/stolt så får du ett inte välmående som kan ge dig mkt energi och lycka. Har du självförtroende så kommer du komma långt, det är som ett spel. Klarar du av en bana så kommer du till nästa, med mer kraft och mer erfarenhet än tidigare...Det är ju samma sak med problemen och möjligheterna. Tar du dig över problem så får du hållbara lösningar för det kommande..
Så allt går bara man vill...
Det är du som besitter möjligheterna och det är du som ska ta dig över hindrerna. Det är din kraft och ditt mod, men bestämmer man sig så går det...
Detta var ett par kloka ord jag fick höra igår av min kära behandlare. Jag är nämligen den personen som gärna ser till att problem som finns men inte till alla lösningar. Det är en stor last jag har att jag gärna söker upp problemen, men visst måste man ju se dessa med men sen att inte hitta lösningarna är ju inte så bra.
Jag menar problem finns ju för en anledning och det är för att man ska lösa dem och om man bara nu ser till alla hinder så kommer ju ekvationen inte gå runt, men allt är skapat för att det ska gå runt på ett eller annat sätt.
Alla problem vare sig det är på indvidnivå, gruppnivå eller samhällsnivå har lösningar. Det gäller bara att tänka efter.
Att tänka är ju visserligen inte alltid kul, men att ta sig över hinder på bra sätt betyder väldigt mycket. Jag menar man blir ju starkare av det, för man får en inre kraft som betyder mycket.
Jag tror att allt ex hälsan handlar om psyket, klarar du av saker så blir du glad och blir du glad/stolt så får du ett inte välmående som kan ge dig mkt energi och lycka. Har du självförtroende så kommer du komma långt, det är som ett spel. Klarar du av en bana så kommer du till nästa, med mer kraft och mer erfarenhet än tidigare...Det är ju samma sak med problemen och möjligheterna. Tar du dig över problem så får du hållbara lösningar för det kommande..
Så allt går bara man vill...
Det är du som besitter möjligheterna och det är du som ska ta dig över hindrerna. Det är din kraft och ditt mod, men bestämmer man sig så går det...
Att förändras
Alla har vi bakslag i våra liv. Alla har vi bakslag i det vi gör. Man ska inte behöva känna sig värdelös för det, jag menar man lär sig nåt nytt efter varje bakslag man haft.
Det sägs ju 2 steg framåt, 1 steg bakåt. Men även om det nu är så, så kommer man komma i mål tillslut. Jag menar 2 steg framåt är ju en framgång, men sen att man backar 1 steg är ju ingen grej för det ligger ju fortf på plus sidan...
Vissa saker blir lättare i livet ibland medan andra blir svårare, men det spelar ju ingen roll det heller. Det som räknas är att man har ett mål att sträva efter, ett mål att kämpa sig till.
Hur man tar sig dit spelar ingen roll, bara man kommer dit så är det bra....Så länge man använder sig av bra medel så leder det till framgång. Man kan inte kompromissa med ett sjukt beteende, för då blir du ju aldrig frisk eller fri från det du nu dras med.
Det tar 90 dagar att bryta ett beteende,det betyder att det tar 90 dagar att lära sig nått nytt till grunden. 90 dagar låter ju mycket men det är ju inte det egentligen. Jag menar att ha ett felaktktigt beteende som påverkar ens vardag på ett väldigt dåligt sätt är ju inte alls bra. Man mår ju dåligt bara av det.
Jag känner iaf så här att, jag vet att jag har mkt som är fel i mitt beteende och tankekraft. Men om jag nu arbetar med allt detta till grund och botten i 90 dagar för att sedan ha en klar bild om allt så spelar ju lite eller ganska mkt smärta ingen roll.Hellre har man ju ont ett kort tag än en längre period lite diffust hela tiden..?
Jag har haft en down period med maten igen, men det är ju så det är. Det går fram och tillbaka hela tiden. Ena stunden går det bra, andra stunden går det lite sämre. Men det som räknas är att man kommer in på den rätta banan tillslut och håller sig där till mål.
Jag har bestämt för en sista gång, fast nu menar jag det verkligen. Jag ser varje måltid som en utmaning, ett arbete som MÅSTE utföras. Jag ser inte måltiderna som en sak någon mer. Jag ser måltiderna som min medicin, jag iakttar och känner efter under varje tugga. Jag tuggar och reflekterar. Jag har inget annat val om jag nu någång verkligen ska bli frisk..JAG VILL JAG KAN JAG SKA!...
Att ändra inställning är det som behövs....Fit for fight for my right to live!
Det sägs ju 2 steg framåt, 1 steg bakåt. Men även om det nu är så, så kommer man komma i mål tillslut. Jag menar 2 steg framåt är ju en framgång, men sen att man backar 1 steg är ju ingen grej för det ligger ju fortf på plus sidan...
Vissa saker blir lättare i livet ibland medan andra blir svårare, men det spelar ju ingen roll det heller. Det som räknas är att man har ett mål att sträva efter, ett mål att kämpa sig till.
Hur man tar sig dit spelar ingen roll, bara man kommer dit så är det bra....Så länge man använder sig av bra medel så leder det till framgång. Man kan inte kompromissa med ett sjukt beteende, för då blir du ju aldrig frisk eller fri från det du nu dras med.
Det tar 90 dagar att bryta ett beteende,det betyder att det tar 90 dagar att lära sig nått nytt till grunden. 90 dagar låter ju mycket men det är ju inte det egentligen. Jag menar att ha ett felaktktigt beteende som påverkar ens vardag på ett väldigt dåligt sätt är ju inte alls bra. Man mår ju dåligt bara av det.
Jag känner iaf så här att, jag vet att jag har mkt som är fel i mitt beteende och tankekraft. Men om jag nu arbetar med allt detta till grund och botten i 90 dagar för att sedan ha en klar bild om allt så spelar ju lite eller ganska mkt smärta ingen roll.Hellre har man ju ont ett kort tag än en längre period lite diffust hela tiden..?
Jag har haft en down period med maten igen, men det är ju så det är. Det går fram och tillbaka hela tiden. Ena stunden går det bra, andra stunden går det lite sämre. Men det som räknas är att man kommer in på den rätta banan tillslut och håller sig där till mål.
Jag har bestämt för en sista gång, fast nu menar jag det verkligen. Jag ser varje måltid som en utmaning, ett arbete som MÅSTE utföras. Jag ser inte måltiderna som en sak någon mer. Jag ser måltiderna som min medicin, jag iakttar och känner efter under varje tugga. Jag tuggar och reflekterar. Jag har inget annat val om jag nu någång verkligen ska bli frisk..JAG VILL JAG KAN JAG SKA!...
Att ändra inställning är det som behövs....Fit for fight for my right to live!
I am a survivor!
23e september 2008 kl 14.00 började min kamp tillbaka till livet igen. Vad hade jag kvar då?!..Inget!...Jag orkade inte ha kontakt med vänner, jag orkade inte gå i skolan (jag var där men inte närvarande),jag hade ingen relation till mina föräldrar eller till mina syskon. Jag hade inget liv alls helt enkelt, jag var helt död inombords och näst intill fysiskt också för den delen. Jag trodde aldrig att jag mådde så dåligt som jag gjorde då, men tydligen så var det väldigt illa med mig med tanke på att det var sängläge som ordinerades till mig i 48h och därefter bara rullstol överallt...Det var illa, men jag kunde inte erkänna det för mig själv bara just då. Jag kände mig ju så misslyckad redan som det var och sedan erkänna sig besegrad igen, fanns inte i min tankevärld. Men man måste inse fakta och se till verkligheten som den är....Jag var nära på att dö då. 1 dag till och jag kanske hade vart död, för så som jag höll på då var ett farligt spel jag spelade med livet....Men jag ångrar inte det, för jag har en massa erfarenheter av det gågna året som få personer har och jag har funnit nya sidor av mig också och nya egenskaper som jag inte trodde att jag hade.
Så nu den 23e september 2009, hur ser det ut idag?!...Jag har en egen lägenhet med eget rum och allt, tillskillnad från en säng förra året. Jag har massa vänner som jag värderar högt, vilket jag inte gjorde förra året. Jag har kontakt med min familj igen och vi kan umgås utan att bråka och det kunde jag absolut inte göra förra året. Jag studerar heltid och har aktiviteter som jag ser framemot och det hade jag långt ifrån förra året, då jag låg som en grönsak i en säng och mådde skit och orkade knappt andas för mina lungor pallade helt enkelt inte med ansträngning. Jag har lärt känna många underbara personer och jag har kommit många gamla vänner närmare också. Jag har som sagt nya egenskaper och sidor i mig som inte fanns där innan. Jag är påväg att bli den jag alltid önskat vara, den sociala, snälla och glada person som jag alltid borde ha vart...
Det finns inga begränsningar, inget kan hindra mig förutom jag själv. Misstag gör alla, för ingen är perfekt. Det gäller bara att inte upprepa dem och misstaget jag gjorde då tänker jag inte göra igen. Jag tänker ta friskskrivningen som den kommer, inga förhastade drag här inte...en sak i taget, En dag i taget!
Så nu den 23e september 2009, hur ser det ut idag?!...Jag har en egen lägenhet med eget rum och allt, tillskillnad från en säng förra året. Jag har massa vänner som jag värderar högt, vilket jag inte gjorde förra året. Jag har kontakt med min familj igen och vi kan umgås utan att bråka och det kunde jag absolut inte göra förra året. Jag studerar heltid och har aktiviteter som jag ser framemot och det hade jag långt ifrån förra året, då jag låg som en grönsak i en säng och mådde skit och orkade knappt andas för mina lungor pallade helt enkelt inte med ansträngning. Jag har lärt känna många underbara personer och jag har kommit många gamla vänner närmare också. Jag har som sagt nya egenskaper och sidor i mig som inte fanns där innan. Jag är påväg att bli den jag alltid önskat vara, den sociala, snälla och glada person som jag alltid borde ha vart...
Det finns inga begränsningar, inget kan hindra mig förutom jag själv. Misstag gör alla, för ingen är perfekt. Det gäller bara att inte upprepa dem och misstaget jag gjorde då tänker jag inte göra igen. Jag tänker ta friskskrivningen som den kommer, inga förhastade drag här inte...en sak i taget, En dag i taget!
Varför kan inte de bara inse?!
Hemskt!
Varför kan det svenska samhället inte fatta att det inte är en lösning att skicka ätstörnings patienter till psyket, de göder bara upp en och sen skickas man hem. Men vad händer sen då?!..Jo, 2 månader senare har man gått ner allt igen och det är 10 gånger värre...Vägra fatta att man inte kan göra så.
Visst måste man upp i vikt, det är ju självklart för att man ska kunna leva ett normalt liv men att sedan inte göra nåt åt det utan tro att allt är bra, borde ju vem som helst fatta att det inte funkar. Man måste ju bearbeta det psykiska och det fysiska samtidigt. Jag menar om man nu är på psyket så borde man ju jobba med just psyket också, men aa tydligen inte.
Det som hjälper mot ästörningar eller mot ehm anorexi är mat, vila, värme och samtal...Det är inte bara mat som hjälper som många tror. För det första är det ju inte bara att gå upp i vikt, för det är ju mycket mer än det. Sjukdomen sitter inte bara i vikten utan i hela kroppen, i varenda cell som man äger. Den har etsat sig fast i hjärnan pga av näringsbrist. Man måst häva just det bristen först och sedan bearbeta alla tankar. Om nu alla skulle inse detta så skulle man slippa behöva läsa om alla dessa hemska historier i tidningarna om tjejer/killar som svävar mellan liv och död hela tiden.
Anorexia är en sjukdom man kan dö av!....Utan mat så dör man!...Men ett liv med ångest kan man också dö av...Så som sagt en kombination där man både reparerar psyket och det fysiska är det bästa...
Varför kan det svenska samhället inte fatta att det inte är en lösning att skicka ätstörnings patienter till psyket, de göder bara upp en och sen skickas man hem. Men vad händer sen då?!..Jo, 2 månader senare har man gått ner allt igen och det är 10 gånger värre...Vägra fatta att man inte kan göra så.
Visst måste man upp i vikt, det är ju självklart för att man ska kunna leva ett normalt liv men att sedan inte göra nåt åt det utan tro att allt är bra, borde ju vem som helst fatta att det inte funkar. Man måste ju bearbeta det psykiska och det fysiska samtidigt. Jag menar om man nu är på psyket så borde man ju jobba med just psyket också, men aa tydligen inte.
Det som hjälper mot ästörningar eller mot ehm anorexi är mat, vila, värme och samtal...Det är inte bara mat som hjälper som många tror. För det första är det ju inte bara att gå upp i vikt, för det är ju mycket mer än det. Sjukdomen sitter inte bara i vikten utan i hela kroppen, i varenda cell som man äger. Den har etsat sig fast i hjärnan pga av näringsbrist. Man måst häva just det bristen först och sedan bearbeta alla tankar. Om nu alla skulle inse detta så skulle man slippa behöva läsa om alla dessa hemska historier i tidningarna om tjejer/killar som svävar mellan liv och död hela tiden.
Anorexia är en sjukdom man kan dö av!....Utan mat så dör man!...Men ett liv med ångest kan man också dö av...Så som sagt en kombination där man både reparerar psyket och det fysiska är det bästa...
Den som väntar på nåt gott, väntar aldrig för länge
Att bara göra saker hela tiden utan att få nåt av det känns jobbigt, det känns meningslöst. Jag menar jag har ett så kallat belöningsschema som är jätte bra att ha och reflektera kring. Det är bra att se vad man gör och vad man inte gör, vad man klarar av och vad man inte klarar av som man kanske måste kämpa lite extra med.
Men att klara av kolumner till 100% och inte få nåt för det, känns tungt. Visst att man gör allt detta för sig egen skull, man gör ju allt för sin egen skull. Jag menar jag går ju inte i behandling för nån annans skull, utan för min egen skull. Det är ingen annan som ska göra behandlingen förutom jag, det är min plan och det är min väg. Jag måste göra detta. Men positiv feedback vill man ändå ha och inte bara i ord, visst att det är bra att jag gör som jag ska, visst så tycker personal och omgivningen att det är bra att jag äter som jag ska. Fast det räcker inte alltid med att höra sånt. Visst känner man sig stark när andra säger att nåt man gör är bra, men jag vill ju ha någon belöning som jag kan ha nytta av eller som ger mig glädje av nåt slag.
Jag vill ju helst inte bekosta belöningen själv, för det blir ju inte som en belöning då. Det går ju jämt ut isåfall, jag har gjort nåt som sägs vara bra men jag måste betala den själv, det är något som säger emot sig själv lite..Men det är bara min åsikt!
Nej, jag klankar inte ner på behandlingen. Jag har bara en dålig dag idag, men gud så mycket bättre jag mår idag jämfört med 1 år sen. För 1 år sen när jag fick ett litet bakslag av nåt slag, eller när jag fick lite känningar av ångest så föll min värld ihop och jag slutade att äta. Men idag, visst det gör ont och ångesten kommer...Men jag slutar inte att äta, jag vet ju bättre än så. Vad är det som blir bättre om jag slutar att äta liksom!?....INGET!..
Som min behandlare sa, om jag inte siktar framåt nu så kan jag glömma skola, vänner och ett liv....Så jag tackar nej till sjukdomen om och om igen varje dag.
Det gör ont, men det ska göra ont. Det ger mig ångest och det är ju det man ska få...Ångest och tårar är en del av denna " lek"...Men det är bara genom dem rutorna som man kommer komma i mål....
Sikta framåt, det blir bättre! Den största belöningen man får är värt mer än materiella saker, är mer värt än ord...Den belöningen som väntar är friskheten!....Så den som väntar på nåt gott, väntar aldrig för länge!...
Men att klara av kolumner till 100% och inte få nåt för det, känns tungt. Visst att man gör allt detta för sig egen skull, man gör ju allt för sin egen skull. Jag menar jag går ju inte i behandling för nån annans skull, utan för min egen skull. Det är ingen annan som ska göra behandlingen förutom jag, det är min plan och det är min väg. Jag måste göra detta. Men positiv feedback vill man ändå ha och inte bara i ord, visst att det är bra att jag gör som jag ska, visst så tycker personal och omgivningen att det är bra att jag äter som jag ska. Fast det räcker inte alltid med att höra sånt. Visst känner man sig stark när andra säger att nåt man gör är bra, men jag vill ju ha någon belöning som jag kan ha nytta av eller som ger mig glädje av nåt slag.
Jag vill ju helst inte bekosta belöningen själv, för det blir ju inte som en belöning då. Det går ju jämt ut isåfall, jag har gjort nåt som sägs vara bra men jag måste betala den själv, det är något som säger emot sig själv lite..Men det är bara min åsikt!
Nej, jag klankar inte ner på behandlingen. Jag har bara en dålig dag idag, men gud så mycket bättre jag mår idag jämfört med 1 år sen. För 1 år sen när jag fick ett litet bakslag av nåt slag, eller när jag fick lite känningar av ångest så föll min värld ihop och jag slutade att äta. Men idag, visst det gör ont och ångesten kommer...Men jag slutar inte att äta, jag vet ju bättre än så. Vad är det som blir bättre om jag slutar att äta liksom!?....INGET!..
Som min behandlare sa, om jag inte siktar framåt nu så kan jag glömma skola, vänner och ett liv....Så jag tackar nej till sjukdomen om och om igen varje dag.
Det gör ont, men det ska göra ont. Det ger mig ångest och det är ju det man ska få...Ångest och tårar är en del av denna " lek"...Men det är bara genom dem rutorna som man kommer komma i mål....
Sikta framåt, det blir bättre! Den största belöningen man får är värt mer än materiella saker, är mer värt än ord...Den belöningen som väntar är friskheten!....Så den som väntar på nåt gott, väntar aldrig för länge!...
Meningsfull aktivitet!
"ingenting är som det ska, likadant från dag till dag. Alla följer samma mönster, se på stan ifrån mitt fönster"..
Så kan det ju vara ibland. Allt är sig likt hela tiden, alla dagar ser likadana ut. Det finns inget som skiljer måndag-söndag, söndag-måndag...Samma traggel dag in och dag ut, visst kan det tyckas lite tråkigt, visst kan det tyckas lite långsamt men struktur på livet är bra.
För mig är struktur guldvärt just nu, jag har lagt i en växel till i min kamp. Jag kör schema, jag kör tider och jag utmanar mig till den del som mina krafter räcker.
Det är det man ska göra, man ska göra rätt, man ska kämpa och man ska gråta. Men för varje tår man fäller av ångest, ju närmare kommer man målet.
Det känns som att jag är en åskådare av mitt eget liv, av mitt egna liv som rullar på här utanför. Jag vill inte vara den där åskådaren någon mer, jag vill vara den där deltagaren som gör nåt av livet.
Jag är 21 år och har missat ALLA de viktigaste åren av mitt liv känns det som. Häromveckan så träffade jag en gammal klasskompis från gymnasiet och vi satt och snacka om vad alla gjorde och hade gjort sen studenteten 06 och det var lite jobbigt att lyssna på det. Jag menar nån var i Oslo och nån hade barn, några hade egen klubb och andra var nästan klara med sina utbildningar. Men jag då?!..Mitt liv ser i princip ut som den gjorde då, jag går i behandling, jag har inte gjort nåt märkvärdigt med mitt liv, jag har inga barn och ingen färdig utbildning på nära håll.. Men kort därefter insåg jag samtidigt 2 saker, det ena var att jag tänker inte vara en åskådare av mitt liv mer. Jag vill och jag ska bli den som styr mitt egna liv och mina egna val och dessa val ska vara baserade på en frisk sida och inte en sjuk, har missat alldeles för mkt redan mer kan jag inte missa.
Det andra jag insåg också var att...Jag har faktiskt hunnit med en hel del sen studenten. Jag menar för att ha gått i behandling allt sedan dess och vart inlagd sammanlagt 1 år av den tiden så har jag som sagt hunnit med mkt, jag har ju hunnit plugga i eskiltuna, pluggat på universitet, jobbat och rest, festat och haft mig..Och där har jag också hunnit med att gå som sagt i behandling i 3 år med heltidsjobb som uppgift dvs jag har kämpat med maten som bara den...Och så har jag hunnit flytta hemifrån och börja plugga till arbetsterapeut...Så jag antar att jag ändå har stått i en del sen juni 06=)...Och så är jag ju bara 21 år=P...
Men det främsta som jag hunnit med under dessa 3 år är att jag vuxit som person, jag har blivit starkare och mer tålbar...Jag är inte lika skör nån mer och jag tar för mig..Så under dessa 3 år har jag hunnit med att komma en bra bit på min kamp mot ätstörning, jag har hunnit med att kombinera en massa saker med en behandling som kallas duga. Och genom det har jag blivir en helt annan person. Så nej den ena dagen är inte den andre lik även om det känns så, för varje dag så gör du nåt nytt, nåt bra som gagnar dig på ett eller annat sätt. Du kanske inte ser det, men det finns där....
Prägla ditt liv med meningsfulla aktiviteter varje dag så ska du se att livet får en annan form ett annat innebörd, jag aktiverar mig med såna aktiviteter varje dag genom att vara en del av mandos behandling, vara en del av skolan och vara en del av min vänner-krets så utvecklas jag och formas jag hela tiden till det förhoppnigvis bättre.
Så kan det ju vara ibland. Allt är sig likt hela tiden, alla dagar ser likadana ut. Det finns inget som skiljer måndag-söndag, söndag-måndag...Samma traggel dag in och dag ut, visst kan det tyckas lite tråkigt, visst kan det tyckas lite långsamt men struktur på livet är bra.
För mig är struktur guldvärt just nu, jag har lagt i en växel till i min kamp. Jag kör schema, jag kör tider och jag utmanar mig till den del som mina krafter räcker.
Det är det man ska göra, man ska göra rätt, man ska kämpa och man ska gråta. Men för varje tår man fäller av ångest, ju närmare kommer man målet.
Det känns som att jag är en åskådare av mitt eget liv, av mitt egna liv som rullar på här utanför. Jag vill inte vara den där åskådaren någon mer, jag vill vara den där deltagaren som gör nåt av livet.
Jag är 21 år och har missat ALLA de viktigaste åren av mitt liv känns det som. Häromveckan så träffade jag en gammal klasskompis från gymnasiet och vi satt och snacka om vad alla gjorde och hade gjort sen studenteten 06 och det var lite jobbigt att lyssna på det. Jag menar nån var i Oslo och nån hade barn, några hade egen klubb och andra var nästan klara med sina utbildningar. Men jag då?!..Mitt liv ser i princip ut som den gjorde då, jag går i behandling, jag har inte gjort nåt märkvärdigt med mitt liv, jag har inga barn och ingen färdig utbildning på nära håll.. Men kort därefter insåg jag samtidigt 2 saker, det ena var att jag tänker inte vara en åskådare av mitt liv mer. Jag vill och jag ska bli den som styr mitt egna liv och mina egna val och dessa val ska vara baserade på en frisk sida och inte en sjuk, har missat alldeles för mkt redan mer kan jag inte missa.
Det andra jag insåg också var att...Jag har faktiskt hunnit med en hel del sen studenten. Jag menar för att ha gått i behandling allt sedan dess och vart inlagd sammanlagt 1 år av den tiden så har jag som sagt hunnit med mkt, jag har ju hunnit plugga i eskiltuna, pluggat på universitet, jobbat och rest, festat och haft mig..Och där har jag också hunnit med att gå som sagt i behandling i 3 år med heltidsjobb som uppgift dvs jag har kämpat med maten som bara den...Och så har jag hunnit flytta hemifrån och börja plugga till arbetsterapeut...Så jag antar att jag ändå har stått i en del sen juni 06=)...Och så är jag ju bara 21 år=P...
Men det främsta som jag hunnit med under dessa 3 år är att jag vuxit som person, jag har blivit starkare och mer tålbar...Jag är inte lika skör nån mer och jag tar för mig..Så under dessa 3 år har jag hunnit med att komma en bra bit på min kamp mot ätstörning, jag har hunnit med att kombinera en massa saker med en behandling som kallas duga. Och genom det har jag blivir en helt annan person. Så nej den ena dagen är inte den andre lik även om det känns så, för varje dag så gör du nåt nytt, nåt bra som gagnar dig på ett eller annat sätt. Du kanske inte ser det, men det finns där....
Prägla ditt liv med meningsfulla aktiviteter varje dag så ska du se att livet får en annan form ett annat innebörd, jag aktiverar mig med såna aktiviteter varje dag genom att vara en del av mandos behandling, vara en del av skolan och vara en del av min vänner-krets så utvecklas jag och formas jag hela tiden till det förhoppnigvis bättre.
Aktivitet och hälsa!
"aktivitet leder till hälsa".
Detta är något jag har lärt mig sen jag började på arbetsterapeututbildningen. Visst det har jag väl vetat sen innan att man mår bra att aktivera sig själv eller på ett eller annat sätt försöka sysselsätta hjärnan och händerna.
Men samtidigt som jag har hört detta, så har jag ställt mig frågan men vart går gränsen för hälsosam aktivitet och ohälsosam aktivitet. Jag menar man kan inte vara en duracell kanin och bara göra saker hela tiden, utan någon som helst rum för reflektion och verklighets anpassning. Man kan inte leva i rörelse hela tiden, man måste stanna upp och andas också. Vet alla vart gränsen går?!...
Jag tror inte det, jag har haft svårigheter med just aktiviteten. Jag kunde gå och stå hela dagarna utan att jag märkte att det skadade mig. Jag gjorde saker hela tiden för att trycka bort smärtan, jag gjorde allt bara för att slippa andas och ta det lugnt. Jag hävdade att aktivitet var bra, att jag hade ben och skulle använda dem också. När jag skulle sitta i rullstol blev det värsta grejen, jag hade ben och skulle fortfarande använda dem.
Så där var min gräns nådd, hälsosam aktivitet och hälsosam rörelse slog om och blev ohälsosamt. Men det märkte jag ju inte då, det jag kände av var att jag mådde dåligt när jag satt still och inte gjorde nåt.
Jag visste inte vad balansen mellan för mycket och för lite var, så jag resonerade hellre för mycket än för lite. Så att aktivitet är hälsa, visst det kan jag hålla med om. Men när man själv inte vet gränsen och tar i för mycket så slår det om och blir ohälsosamt. Man måste finna en balans mellan vila och aktivitet.
Man kan inte hålla igång 24/7, utan man måste stanna upp och andas ibland. Man måste känna efter att man har fötterna på jorden, för att man ska må helt bra. För hälsa för mig är välbefinnande fysiskt, psykiskt och mentalt.
Dagens råd är " slappna av, andas och tänk"..=)
Detta är något jag har lärt mig sen jag började på arbetsterapeututbildningen. Visst det har jag väl vetat sen innan att man mår bra att aktivera sig själv eller på ett eller annat sätt försöka sysselsätta hjärnan och händerna.
Men samtidigt som jag har hört detta, så har jag ställt mig frågan men vart går gränsen för hälsosam aktivitet och ohälsosam aktivitet. Jag menar man kan inte vara en duracell kanin och bara göra saker hela tiden, utan någon som helst rum för reflektion och verklighets anpassning. Man kan inte leva i rörelse hela tiden, man måste stanna upp och andas också. Vet alla vart gränsen går?!...
Jag tror inte det, jag har haft svårigheter med just aktiviteten. Jag kunde gå och stå hela dagarna utan att jag märkte att det skadade mig. Jag gjorde saker hela tiden för att trycka bort smärtan, jag gjorde allt bara för att slippa andas och ta det lugnt. Jag hävdade att aktivitet var bra, att jag hade ben och skulle använda dem också. När jag skulle sitta i rullstol blev det värsta grejen, jag hade ben och skulle fortfarande använda dem.
Så där var min gräns nådd, hälsosam aktivitet och hälsosam rörelse slog om och blev ohälsosamt. Men det märkte jag ju inte då, det jag kände av var att jag mådde dåligt när jag satt still och inte gjorde nåt.
Jag visste inte vad balansen mellan för mycket och för lite var, så jag resonerade hellre för mycket än för lite. Så att aktivitet är hälsa, visst det kan jag hålla med om. Men när man själv inte vet gränsen och tar i för mycket så slår det om och blir ohälsosamt. Man måste finna en balans mellan vila och aktivitet.
Man kan inte hålla igång 24/7, utan man måste stanna upp och andas ibland. Man måste känna efter att man har fötterna på jorden, för att man ska må helt bra. För hälsa för mig är välbefinnande fysiskt, psykiskt och mentalt.
Dagens råd är " slappna av, andas och tänk"..=)
IF
If you think you are beaten,
you are
If you dare not, you don´t.
If you´d like to win but think you can´t
It´s almost certain you won´t.
If you think you´ll lose, you´ve lost-
For out of the world we find success, begins with a fellow´s will.
It´s all in the state of mind.
If you think you´re outclassed,
you are.
You´ve got to think high to rise.
You´ve got to be sure of yourself before
you can ever win a prize.
Life´s battles don´t always go to the stronger
or faster man.
But sooner or later the man who wins
IS THE ONE WHO THINKS
HE CAN!
you are
If you dare not, you don´t.
If you´d like to win but think you can´t
It´s almost certain you won´t.
If you think you´ll lose, you´ve lost-
For out of the world we find success, begins with a fellow´s will.
It´s all in the state of mind.
If you think you´re outclassed,
you are.
You´ve got to think high to rise.
You´ve got to be sure of yourself before
you can ever win a prize.
Life´s battles don´t always go to the stronger
or faster man.
But sooner or later the man who wins
IS THE ONE WHO THINKS
HE CAN!
( detta var en dikt jag fick av min filosofi lärare i 3an på gymnasiet och allt sedan dess har den följt med mig)
(
Vägarna!
Man har 2 alternativ:
1. Du väljer den friska vägen och börjar kämpa dig tillbaka mot livet mot allt det som betyder nåt. Den vägen som leder till vänner, skola, jobb, familj och karriär.
2. Du väljer den sjuka vägen som innebär,ångest, depression, tårar och panik. Den vägen som tar dina vänner ifrån dig, som förstör dit liv.
Väljer du den första vägen, så kan jag garantera dig att det blir tufft. Jag kan garantera dig att varje steg gör ont, att varje andetag känns som att det skulle sitta fast i betong. Jag kan garantera dig att du gråter av smärta, jag kan garantera dig att du har ångestattacker om vartannat. MEN, det jag också kan garantera dig är att du får ett liv tillbaka att dessa tårar och attacker är inget hållbart, det är bara en fas man måste gå igenom. Du kommer komma ut på andra sidan levande, med glimten i ögat och med en stor portion av självförtroende.
Väljer du den andra vägen och fortsätter att leva i det destruktiva livet som du kan kontrollera, eller som du tror du kontrollerar, så kan jag garantera dig färre tårar, mindre ångest under tiden då du gör som "sjukdomen" vill, men du kommer att komma till den punkten då du bara inte orkar stå emot nån mer och då kommer ångesten, depressionen och tårarna 10 gånger värre än nånsin...Det finns inget slut. Det enda slutet som finns är när du är död....Det är då sjukdomen slutar traggla sitt eviga tjat. Du kommer aldrig få tillbaka ett liv, du kommer aldrig få uppleva saker. Du kommer att vara begränsad i alla situationer. VIll du det?!...
Nej, jag tror inte att nån vill det. Jag tror inte att nån vill leva begränsat, jag tror inte att nån vill missa livet och alla dess möjligheter den kommer med. Tänk att ha familj, tänk att ha en yrkesexamen eller tänk att ha upplevt en massa saker allt från fester och tillställningar till vanliga vardagssituationer hemma med vänner eller familj?!...
Jag tror att det är dags att säga hej då till den sjuka sidan, det finns ingen mening med att leva sjuka utan snarare finns det en meningen med att leva frisk och stark.....
Upp till kamp, eller vadå?!...
Hitta motivationen, sikta mot målet och börja spring!..Det är aldrig försent att bli frisk!..
1. Du väljer den friska vägen och börjar kämpa dig tillbaka mot livet mot allt det som betyder nåt. Den vägen som leder till vänner, skola, jobb, familj och karriär.
2. Du väljer den sjuka vägen som innebär,ångest, depression, tårar och panik. Den vägen som tar dina vänner ifrån dig, som förstör dit liv.
Väljer du den första vägen, så kan jag garantera dig att det blir tufft. Jag kan garantera dig att varje steg gör ont, att varje andetag känns som att det skulle sitta fast i betong. Jag kan garantera dig att du gråter av smärta, jag kan garantera dig att du har ångestattacker om vartannat. MEN, det jag också kan garantera dig är att du får ett liv tillbaka att dessa tårar och attacker är inget hållbart, det är bara en fas man måste gå igenom. Du kommer komma ut på andra sidan levande, med glimten i ögat och med en stor portion av självförtroende.
Väljer du den andra vägen och fortsätter att leva i det destruktiva livet som du kan kontrollera, eller som du tror du kontrollerar, så kan jag garantera dig färre tårar, mindre ångest under tiden då du gör som "sjukdomen" vill, men du kommer att komma till den punkten då du bara inte orkar stå emot nån mer och då kommer ångesten, depressionen och tårarna 10 gånger värre än nånsin...Det finns inget slut. Det enda slutet som finns är när du är död....Det är då sjukdomen slutar traggla sitt eviga tjat. Du kommer aldrig få tillbaka ett liv, du kommer aldrig få uppleva saker. Du kommer att vara begränsad i alla situationer. VIll du det?!...
Nej, jag tror inte att nån vill det. Jag tror inte att nån vill leva begränsat, jag tror inte att nån vill missa livet och alla dess möjligheter den kommer med. Tänk att ha familj, tänk att ha en yrkesexamen eller tänk att ha upplevt en massa saker allt från fester och tillställningar till vanliga vardagssituationer hemma med vänner eller familj?!...
Jag tror att det är dags att säga hej då till den sjuka sidan, det finns ingen mening med att leva sjuka utan snarare finns det en meningen med att leva frisk och stark.....
Upp till kamp, eller vadå?!...
Hitta motivationen, sikta mot målet och börja spring!..Det är aldrig försent att bli frisk!..
