Du är inte perfekt och var glad för det!
Det är inte alltid saker går helt rätt, det är inte alltid man gör allt helt rätt och det är inte alltid man lyckas med allt. Och det är ju så livet är, man klarar inte av allt man ger sig in på. Ibland tar man ett snedsteg och inser att ens krafter inte riktigt räckte eller räcker till. Visst att det känns surt då,om man är en perfekttionist som jag så kan det göra riktigt ont och det kan kännas en lång tid efter. Det känns som ett nederlag som ett stort misslyckande. Men det man ska komma ihåg i dessa lägen då allt inte går som man tänkt sig då man inte rikttgt når fram till ribban, är att man inte ska ge upp och lägga sig pladask på marken. Nej, man ska ta sig i kragen och säga" Visst jag klarade det inte nu, men jag försöker igen"...Man lär sig ju av felen man gör och då upprepar man ju inte misstagen engång till.
Man gör fel och det är mänskligt, man gör fel om och om igen och det är inget fel i det alls. Det som är felet är inte resa på sig igen. Jag menar, jag har kommit ur kurs litegrann just nu med behandlingen jag går i för mina problem med maten, men det är inte hela världen. För jag har ändå lyckats med så mycket de senaste veckorna.
Visst hade jag som mål att klara av behandlingen också under tiden jag jobbade eller under tiden jag varit borta från "mando", men nej jag klarade inte av att ha så många bollar i luften men nu vet jag det.
Jag vet att jag har mycket kapacitet och jag klarar av mycket, men inte alldeles för mycket samtidgt. Jag har kraft och jag är stark men jag är ingen supermänniska som klarar av allt galant direkt.
Men visst har jag misslyckats med vissa saker, men samtidigt så har jag lyckats med mycket också. Jag har helt på egen hand jobbat bort några förbjudna livsmedel. Jag har på egen hand testat att äta förbjudna livsmedel utan mandos eller min behandlares direktiv. Jag har utmanat mig själv och jag har klarat av det.
Ibland lyckas man och ibland misslyckas man, just face it...Ingen är som sagt perfekt och tråkigt skulle det ju vara om nu alla var det, eller hur?!...Vad skulle man sträva efter då?!..Inget!..Inga mål att ha, inget att förbättra..Bara vara som man är...Nej, låter inte kul alls!...Så fortsätt att vara icke perfekta som kommer man nån vart i livet=)...
Om det känns som att man inte klarar av nåt, eller om saker och ting går för sakta..Lägg ut dit liv på 1 år och se då på vad du gjort.. Jag kan t ex ta mitt liv. Jag har haft ett händelserikt år...Men jag har alltid haft drömmar och mål, visst var det långt borta för 1 år sen men de fanns där....Det var suddiga drömmar som jag inte såg gå i uppfyllelse för 5öre, jag såg mig själv fast i mardrömmen. Men 1 år sen har jag lyckats med det..Jag är från slutenvården, jag är från "mandos våld", jag har en egen lägenhet med halvan min, har klarat av 3 veckor stenhård sommarjobb och jag har en plats på programmet jag velat läsa länge...
Och jag är långt ifrån perfekt, även jag har gjort mina misstag och fortsätter att göra misstag..Men jag tar mig över hinder på ett eller annat sätt....Så ge inte upp!...Du klarar av mer än vad du tror att du gör....
Man gör fel och det är mänskligt, man gör fel om och om igen och det är inget fel i det alls. Det som är felet är inte resa på sig igen. Jag menar, jag har kommit ur kurs litegrann just nu med behandlingen jag går i för mina problem med maten, men det är inte hela världen. För jag har ändå lyckats med så mycket de senaste veckorna.
Visst hade jag som mål att klara av behandlingen också under tiden jag jobbade eller under tiden jag varit borta från "mando", men nej jag klarade inte av att ha så många bollar i luften men nu vet jag det.
Jag vet att jag har mycket kapacitet och jag klarar av mycket, men inte alldeles för mycket samtidgt. Jag har kraft och jag är stark men jag är ingen supermänniska som klarar av allt galant direkt.
Men visst har jag misslyckats med vissa saker, men samtidigt så har jag lyckats med mycket också. Jag har helt på egen hand jobbat bort några förbjudna livsmedel. Jag har på egen hand testat att äta förbjudna livsmedel utan mandos eller min behandlares direktiv. Jag har utmanat mig själv och jag har klarat av det.
Ibland lyckas man och ibland misslyckas man, just face it...Ingen är som sagt perfekt och tråkigt skulle det ju vara om nu alla var det, eller hur?!...Vad skulle man sträva efter då?!..Inget!..Inga mål att ha, inget att förbättra..Bara vara som man är...Nej, låter inte kul alls!...Så fortsätt att vara icke perfekta som kommer man nån vart i livet=)...
Om det känns som att man inte klarar av nåt, eller om saker och ting går för sakta..Lägg ut dit liv på 1 år och se då på vad du gjort.. Jag kan t ex ta mitt liv. Jag har haft ett händelserikt år...Men jag har alltid haft drömmar och mål, visst var det långt borta för 1 år sen men de fanns där....Det var suddiga drömmar som jag inte såg gå i uppfyllelse för 5öre, jag såg mig själv fast i mardrömmen. Men 1 år sen har jag lyckats med det..Jag är från slutenvården, jag är från "mandos våld", jag har en egen lägenhet med halvan min, har klarat av 3 veckor stenhård sommarjobb och jag har en plats på programmet jag velat läsa länge...
Och jag är långt ifrån perfekt, även jag har gjort mina misstag och fortsätter att göra misstag..Men jag tar mig över hinder på ett eller annat sätt....Så ge inte upp!...Du klarar av mer än vad du tror att du gör....
Friare matschema
Att testa och släppa schemat är den enda sättet man kan ta sig framåt på med enorma steg, det kanske inte går första gången och det kanske inte går andra gången heller men det kommer att funka och man kommer att klara av att släppa matschemat som ger än mycket trygghet.
Men visst är det svårt att bli av med den och släppa den helt, så det bästa är att göra det i steg. Först kanske man tar valfria pålägg och bort med måtten till dricka och så..Sen kanske man testar med att nåt fritt mellamål rent spontant. Och när man ska ta egna mellanmål så gäller det att man har någorlunda sug på mat för annars funkar det inte. Vill man inte ha maten och man tänker "ja nu ska jag ta en frukt bara för att jag får" så är det inte läge för att släppa schemat och mellanmålen.
Det kan vara svårt attt medge för sig själv att man börjar uppskatta vissa smaker mer än andra och det tar lång tid att ens komma dit då man känner en riktig skillnad på smakerna.
Man ska inte skämmas för att man kanske tycker att glas är mycket godare än skorpor, för sanningen är ju den att det är ju så egentligen. Att det som är sötare smakar ju bättre, det gäller bara att våga erkänna allt detta till sig själv. Och när man kan säga " ja men det här var ju gott" då har man kommit en bra bit på vägen. För att alla vet ju att det är lättare att säga "det här är äckligt, det vill jag inte ha"...Men allt kan inte vara äckligt. Man måste känna efter för smaken finns där i munnen. Du vet vad som är sött, du vet vad som är salt...Det gäller bara att som sagt våga erkänna smakerna för sig själv och sedan ta steget lite längre och säga "tack för maten den var god" till en annan person.
Som sagt när man väl kan uppskatta smaker på ett normalt sätt och kunna vara ärlig om det så är man redo att få ett friare matschema men innan det så kommer det inte att funka tyvärr.
Jag själv finner det väldigt svårt att ta nåt att äta, när man inte ens är sugen...och då står man där med ett mellis framför sig och man inte har en aning som helst om vad man ska ta och äta ...Så då slutar det med en frukt vilket inte är ok...
Ärlighet varar längst, ta och känn efter när du äter mat eller när du dricker nåt. Det är genom det man lär sig uppskatta maten igen...
Det släpper..
Man säger "men det släpper ju inte. Ångesten kommer tillbaka om och om igen"..Såklart att den gör det när man hela tiden håller på med en massa fuffens. Visst att man gör mkt rätt, man gör jätte mkt rätt när man bestämt sig för att bli frisk. Men det finns ändå många små beteenden kvar som håller kvar sjukdomens grepp om än och det är just det som skapar massa ångest. Det är just dessa beteenden som man har som vidmaktar håller sjukdomens kontroll över än, beteenden som handlar om hur man ska äta, vad man ska äta och när man ska äta. Det gäller bara att släppa kontrollen så släpper även sjukdomen sitt grepp.
Jag tror att det är så att ju mer man går emot sjukdomen, desto mindre kraft får den och desto mindre har den kvar att arbeta med. När man inte har nåt kvar av sjuka beteenden eller sjukdomen, så finns det inget val för den att dra sig tillbaka och erkänna sig besegrad. Fast det är ju inte lätt, för "den" har en otrolig tendens att hitta småkryphål över allt..I alla tänkbara situationer så tittar den fram och suger åt sig energi. Det gäller att minimera dessa möjligheter, det gäller att inte låta den få energi. Det gäller att sluta med dumheter, det gäller att sluta fuska, det gäller att sluta ljuga, det gäller att sluta med en massa tvångsbeteenden. När man har gjort allt detta, då börjar sjukdomen att släppa kontrollen över ens kropp och tankar. Det är en lång och svår process, men jag vet att det går.
Jag har känt sjukdomens grepp släppa om mig, har känt dem där normala och lätta stunderna och det var då när jag verkligen vågade släppa kontrollen. Men jag har även känt sjukdomen komma tillbaka och fasats för dess kraft och kontroll över mig. Det är lättare att bli av med sjukdomen första gången, men att sedan känna den komma tillbaka igen är en svårare kamp för man börjar känna sig hopplös. Och man börjar även känna att ens krafter börjar ta slut, men man känner samtidigt hoppfullhet jämt hopplösheten. För man vet då vad man har kvar och man vet hur man ska göra för att bli av med allt engång för alla. Så att dimpa ner ibland är kanske bra, för då inser man vart man är och vad man har kvar till fullt liv.
Men ge aldrig upp,. för det är aldrig för sent att bli fri och frisk...
Jag tror att det är så att ju mer man går emot sjukdomen, desto mindre kraft får den och desto mindre har den kvar att arbeta med. När man inte har nåt kvar av sjuka beteenden eller sjukdomen, så finns det inget val för den att dra sig tillbaka och erkänna sig besegrad. Fast det är ju inte lätt, för "den" har en otrolig tendens att hitta småkryphål över allt..I alla tänkbara situationer så tittar den fram och suger åt sig energi. Det gäller att minimera dessa möjligheter, det gäller att inte låta den få energi. Det gäller att sluta med dumheter, det gäller att sluta fuska, det gäller att sluta ljuga, det gäller att sluta med en massa tvångsbeteenden. När man har gjort allt detta, då börjar sjukdomen att släppa kontrollen över ens kropp och tankar. Det är en lång och svår process, men jag vet att det går.
Jag har känt sjukdomens grepp släppa om mig, har känt dem där normala och lätta stunderna och det var då när jag verkligen vågade släppa kontrollen. Men jag har även känt sjukdomen komma tillbaka och fasats för dess kraft och kontroll över mig. Det är lättare att bli av med sjukdomen första gången, men att sedan känna den komma tillbaka igen är en svårare kamp för man börjar känna sig hopplös. Och man börjar även känna att ens krafter börjar ta slut, men man känner samtidigt hoppfullhet jämt hopplösheten. För man vet då vad man har kvar och man vet hur man ska göra för att bli av med allt engång för alla. Så att dimpa ner ibland är kanske bra, för då inser man vart man är och vad man har kvar till fullt liv.
Men ge aldrig upp,. för det är aldrig för sent att bli fri och frisk...
Fokus...
Att klara av att äta kräver fokus. För att klara av att fokusera krävs det kraft. För att man ska ha kraft krävs det att man laddar batterierna. Men hur ska man ladda batterierna när det ständigt finns saker i omgivningen som suger åt sig av all ens kraft, av all den kraft som man skulle behöva själv för att klara av att kämpa mot mat monstret inom än?!...
Jag hade mycket kraft, jag klarade av allt själv( ja jag gör det fortf), men bara på 1 natt, bara på 1h eller tom på 10 sek så försvann den där extra energin jag hade som skulle kunna ha räckt hur långt som helst. Bara genom att dem där orden blev sagda så tog batterierna slut, kraftten försvann och fokus tappades bort helt och hållet. Jag fattar inget av vad som sker just nu..
Men, även om nu allt detta sker och man tappar fokus för stunden och krafterna tar slut så kan man bygga upp allt det igen..Det gäller att blunda, slappna av och ta några djupa andetag och sen "shot"...Ta upp skeden eller gaffeln och ät. Det blir ju inte bättre av att inte äta liksom. Det kan vara svårt att äta när fokus är borta, när halva målet är borta men det går att finna det igen. Hela världen går ju inte under bara för att man tappar ett av målen som man har och har haft. Det känns tyngre och det kan det nog göra ett bra tag framåt, men man överlever.
Man dör inte av att känslorna i en åker berg och-dalbana. Man dör inte av att tappa fokus, för det går ju som sagt att finna den igen. Jag menar allt är ju inte slut bara för att vissa omständigheter kring än ändras drastiskt, när inte livet verkar bli som man hade tänkt sig från början. Shit happens and you just gotta face it...Face reality!..
Man kan inte förneka sanningen hur mycket man än vill, man kan inte fly från sanningen även om sanningen kan göra ont. Man ska inte fly från smärtan eller problemen, man måste ta tag i det. Gör man inte det så kommer just fokuset och självaste krafften vara borta. Ta tag i problemen så kommer även ditt fokus komma tillbaka. Kom ihåg " blunda, slappa av och djupa andetag och `shot´"..då går det lättare.
Man kan säga " men mina krafter är helt slut, jag är helt slut", men man är aldrig det man har alltid lite extra att ta ifrån för det är en självbevarelse mekanism man har. Den egna kroppen vill inte ta kål på en så den gör allt för att klara sig, så då kan den ta fram lite extra för att överleva dem jobbiga perioderna.
Jag har flera gånger sagt "mina krafter är helt slut, jag klarar inte mer", men ändå så har jag tagit mig igenom dem mest jobbigaste sakerna och jag står fortf här. Det är ju också bl a genom utmaningar som man får mer krafft framåt. Så egentligen är det bara att sikta framåt som gäller, det finns liksom ingen återvändo.
Visst att livet inte alltid är det roligaste och visst att det inte alltid är det lättaste och saker och ting händer som gör det lite svårare att kämpa, men man klarar sig ändå. Man har ju sina vänner, man har en familj, man har alltid någon som kan få en att orka ta fram det lilla extra i vissa lägen. Och där som den personen som får mig att locka fram det lilla extra ur mig i svåra stunder är min halva som hon skrev engång till mig " du är min laddare" och jag håller med henne . Vi är varandras laddare och varandras batterier. Den ena kan inte leva utan den andra och det finns bara en laddare som passar ett batteri.Så laddaren eller batteriet kan inte bytas ut för då funkar det inte.
Jag tänker inte byta ut halvan min mot nån, det finns inte i min värld. Människor kommer, människor går men halvor består.
För att upprepa mantrat " blunda, slappa av, andas djupa andetag och "shot"....Det funkar man finner fokus för ett tag.
Jag hade mycket kraft, jag klarade av allt själv( ja jag gör det fortf), men bara på 1 natt, bara på 1h eller tom på 10 sek så försvann den där extra energin jag hade som skulle kunna ha räckt hur långt som helst. Bara genom att dem där orden blev sagda så tog batterierna slut, kraftten försvann och fokus tappades bort helt och hållet. Jag fattar inget av vad som sker just nu..
Men, även om nu allt detta sker och man tappar fokus för stunden och krafterna tar slut så kan man bygga upp allt det igen..Det gäller att blunda, slappna av och ta några djupa andetag och sen "shot"...Ta upp skeden eller gaffeln och ät. Det blir ju inte bättre av att inte äta liksom. Det kan vara svårt att äta när fokus är borta, när halva målet är borta men det går att finna det igen. Hela världen går ju inte under bara för att man tappar ett av målen som man har och har haft. Det känns tyngre och det kan det nog göra ett bra tag framåt, men man överlever.
Man dör inte av att känslorna i en åker berg och-dalbana. Man dör inte av att tappa fokus, för det går ju som sagt att finna den igen. Jag menar allt är ju inte slut bara för att vissa omständigheter kring än ändras drastiskt, när inte livet verkar bli som man hade tänkt sig från början. Shit happens and you just gotta face it...Face reality!..
Man kan inte förneka sanningen hur mycket man än vill, man kan inte fly från sanningen även om sanningen kan göra ont. Man ska inte fly från smärtan eller problemen, man måste ta tag i det. Gör man inte det så kommer just fokuset och självaste krafften vara borta. Ta tag i problemen så kommer även ditt fokus komma tillbaka. Kom ihåg " blunda, slappa av och djupa andetag och `shot´"..då går det lättare.
Man kan säga " men mina krafter är helt slut, jag är helt slut", men man är aldrig det man har alltid lite extra att ta ifrån för det är en självbevarelse mekanism man har. Den egna kroppen vill inte ta kål på en så den gör allt för att klara sig, så då kan den ta fram lite extra för att överleva dem jobbiga perioderna.
Jag har flera gånger sagt "mina krafter är helt slut, jag klarar inte mer", men ändå så har jag tagit mig igenom dem mest jobbigaste sakerna och jag står fortf här. Det är ju också bl a genom utmaningar som man får mer krafft framåt. Så egentligen är det bara att sikta framåt som gäller, det finns liksom ingen återvändo.
Visst att livet inte alltid är det roligaste och visst att det inte alltid är det lättaste och saker och ting händer som gör det lite svårare att kämpa, men man klarar sig ändå. Man har ju sina vänner, man har en familj, man har alltid någon som kan få en att orka ta fram det lilla extra i vissa lägen. Och där som den personen som får mig att locka fram det lilla extra ur mig i svåra stunder är min halva som hon skrev engång till mig " du är min laddare" och jag håller med henne . Vi är varandras laddare och varandras batterier. Den ena kan inte leva utan den andra och det finns bara en laddare som passar ett batteri.Så laddaren eller batteriet kan inte bytas ut för då funkar det inte.
Jag tänker inte byta ut halvan min mot nån, det finns inte i min värld. Människor kommer, människor går men halvor består.
För att upprepa mantrat " blunda, slappa av, andas djupa andetag och "shot"....Det funkar man finner fokus för ett tag.
Det är svårt, men det går..
Det är svårt att bli frisk. Det är en ständig kamp mot sjukdomen, demonen inom en själv. Det gör ont och man har bakslag om vartannat, men det är genom bakslagen som man går framåt. Visst låter det ologiskt men så är det iaf.
För varje gång man backar så inser man nya saker och då tar man tag i dessa saker. Man inser hur klurig sjukdomen är och hur mycket "den" är beredd att göra för att få styra ens liv. För varje bakslag man har så tar man i lite extra för att ta sig över dessa kullar och för varje kulle man tar sig över ju starkare blir man. Det är en kamp enda in i slutet, man ska inte ropa hej innan man nåt mållinjen. Inte ens innan man paserat mållinjen med god marginal ska man ropa hej...
Det enda man inte får göra är att ge upp helt och hållet när man får dessa bakslag, för det tillhör ju själva tillfrisknings processen. Man stöter ju på problem i livet också som man måste ta sig igenom och så även i kampen mot sjukdomen. Det är bara framåt som gäller, man tar sig igenom allt hur svårt det än kan tyckas vara så tar man sig igenom det bara man bestämmer sig för det så går det..Det gäller att vilja och våga.
Visst kan man börja känna sig som helt hopplös när det inte går , när det inte riktigt vill släppa, när det fortf efter flera försök känns lika tungt. Men det gäller att försöka igen och igen för tillslut så kommer man över tröskeln och allt börjar att rulla på som det ska...Man tar sig över alla trösklar ibland kanske man behöver lite mer stöd, men man tar sig över ändå på egen hand. Det är ju liksom "du" som gör allt, det är dina krafter du använder, det är du som eliminerar monstret inom dig. Det är du som äter, det är du som sitter, det är du som vilar och det är du som utmanar dig själv om och om igen varje dag varje sekund. Och för varje sekund du går emot sjukdomen, för varje sekund du gör tvärtemot vad "den" vill ju närmare du kommer målet dvs friskheten.
Slutar man äta så tar ju sjukdomen all din kraft från dig, men däremot så om man äter maten som skapar dig en massa ångest så blir ju sjukdomen också svagare. Det är genom ångest som sjukdomen blir svagare. Men visst är det ju inte kul att ta dem striderna om och om igen. Men det är bara genom krig och bråk som man kan få fred. För utan krig kan inte fred uppkomma. Det är bara att ge sig in i striden och tåla den det sägs" ju den som ger sig in i leken, får leken tåla"...Det går om man vill!...
Man är envis som sjuk, det gäller bara att vända envisheten åt det andra hållet. Istället för att gagna det sjuka så ska man använda envisheten man har emot "den" och inte med den...Man dör inte av mat, men man dör utan den.
För varje gång man backar så inser man nya saker och då tar man tag i dessa saker. Man inser hur klurig sjukdomen är och hur mycket "den" är beredd att göra för att få styra ens liv. För varje bakslag man har så tar man i lite extra för att ta sig över dessa kullar och för varje kulle man tar sig över ju starkare blir man. Det är en kamp enda in i slutet, man ska inte ropa hej innan man nåt mållinjen. Inte ens innan man paserat mållinjen med god marginal ska man ropa hej...
Det enda man inte får göra är att ge upp helt och hållet när man får dessa bakslag, för det tillhör ju själva tillfrisknings processen. Man stöter ju på problem i livet också som man måste ta sig igenom och så även i kampen mot sjukdomen. Det är bara framåt som gäller, man tar sig igenom allt hur svårt det än kan tyckas vara så tar man sig igenom det bara man bestämmer sig för det så går det..Det gäller att vilja och våga.
Visst kan man börja känna sig som helt hopplös när det inte går , när det inte riktigt vill släppa, när det fortf efter flera försök känns lika tungt. Men det gäller att försöka igen och igen för tillslut så kommer man över tröskeln och allt börjar att rulla på som det ska...Man tar sig över alla trösklar ibland kanske man behöver lite mer stöd, men man tar sig över ändå på egen hand. Det är ju liksom "du" som gör allt, det är dina krafter du använder, det är du som eliminerar monstret inom dig. Det är du som äter, det är du som sitter, det är du som vilar och det är du som utmanar dig själv om och om igen varje dag varje sekund. Och för varje sekund du går emot sjukdomen, för varje sekund du gör tvärtemot vad "den" vill ju närmare du kommer målet dvs friskheten.
Slutar man äta så tar ju sjukdomen all din kraft från dig, men däremot så om man äter maten som skapar dig en massa ångest så blir ju sjukdomen också svagare. Det är genom ångest som sjukdomen blir svagare. Men visst är det ju inte kul att ta dem striderna om och om igen. Men det är bara genom krig och bråk som man kan få fred. För utan krig kan inte fred uppkomma. Det är bara att ge sig in i striden och tåla den det sägs" ju den som ger sig in i leken, får leken tåla"...Det går om man vill!...
Man är envis som sjuk, det gäller bara att vända envisheten åt det andra hållet. Istället för att gagna det sjuka så ska man använda envisheten man har emot "den" och inte med den...Man dör inte av mat, men man dör utan den.
Mat som mat...
Förbjudna livsmedel, vad är det liksom?! Det är mat, men vad är det mer?!...Det är ju bara mat, men varför är det förbjudet. Varför är vissa saker förbjudna men inte andra?!...Jag tror inte att kroppen känner av om man stoppar i sig en frukt eller några chokladbitar. Jag tror inte att kroppen känner av om man äter torsk eller lax, men varför har man förbjudna livsmedel då?!...Varför ska det vara så svårt att äta vissa råvaror?!..Varför ska man ligga/sitta ner och gråta över maten som man ätit eller ska äta?!..DET ÄR JU BARA MAT!..
Visst, om det nu skulle vara så lätt att det bara var att tänka " det är bara mat", då skulle ju allt vara frid och fröjd men sanningen är den att det är ju inte så lätt liksom. Det är ju inte bara mat, för det är nåt mer i dessa råvaror som är mer än bara mat och som skapar enorma problem för mig och många andra...
Ibland tvekar jag på att man nånsin kommer att bli av med dessa förbjudna livsmedel, ibland tvekar jag på att det nånsin kommer att kännas ok att äta mat helt normalt igen. Men sen ibland så kan jag känna hopp om att det kanske ändå kommer att lösa sig, att allt kommer att ordna sig tillslut...Men hur ska man göra?!..Hur ska man bli av med dessa hemska förbjudna livsmedel, hur ska man bli av med denna fobin för mat?!..Det är antagligen bara att äta, äta och äta...för övningen ger färdighet.
Det räcker nog inte att man äter produkten 1 gång, kanske inte ens 10 gånger, ibland kanske det krävs 110 gånger för att det ska kännas ok att äta vissa saker. Men det som räknas är att det släpper, att det känns ok att äta.
Jag kommer ihåg när jag var livrädd för att äta risifrutti. Första gången jag skulle äta det efter att jag blivit "sjuk" så var det ett rent helvete. Jag grät innan, jag grät under och jag grät efter men ju flera jag åt desto lättare kändes det och nu idag så är risifrutti en "normal" produkt för mig...Så se det går att bli av med förbjudna livsmedel, det tar tid ibland men huvudsaken är att det går...
Så pannkakor med sylt här kommer jag och jag vet att det kommer inte att kännas ok första gången, men fråga igen om kanske 10 gånger till då ska vi se hur det känns...=)...
"övning ger färdighet"
Visst, om det nu skulle vara så lätt att det bara var att tänka " det är bara mat", då skulle ju allt vara frid och fröjd men sanningen är den att det är ju inte så lätt liksom. Det är ju inte bara mat, för det är nåt mer i dessa råvaror som är mer än bara mat och som skapar enorma problem för mig och många andra...
Ibland tvekar jag på att man nånsin kommer att bli av med dessa förbjudna livsmedel, ibland tvekar jag på att det nånsin kommer att kännas ok att äta mat helt normalt igen. Men sen ibland så kan jag känna hopp om att det kanske ändå kommer att lösa sig, att allt kommer att ordna sig tillslut...Men hur ska man göra?!..Hur ska man bli av med dessa hemska förbjudna livsmedel, hur ska man bli av med denna fobin för mat?!..Det är antagligen bara att äta, äta och äta...för övningen ger färdighet.
Det räcker nog inte att man äter produkten 1 gång, kanske inte ens 10 gånger, ibland kanske det krävs 110 gånger för att det ska kännas ok att äta vissa saker. Men det som räknas är att det släpper, att det känns ok att äta.
Jag kommer ihåg när jag var livrädd för att äta risifrutti. Första gången jag skulle äta det efter att jag blivit "sjuk" så var det ett rent helvete. Jag grät innan, jag grät under och jag grät efter men ju flera jag åt desto lättare kändes det och nu idag så är risifrutti en "normal" produkt för mig...Så se det går att bli av med förbjudna livsmedel, det tar tid ibland men huvudsaken är att det går...
Så pannkakor med sylt här kommer jag och jag vet att det kommer inte att kännas ok första gången, men fråga igen om kanske 10 gånger till då ska vi se hur det känns...=)...
"övning ger färdighet"
Drömmar kan slå in...
Jag började i behandling 2006, snarare mars 2006 så började min behandling mot min ätstörning på mandometerkliniken i Danderyd. Första veckan var hemsk, det var ren plåga men sen andra veckan där så kom en person dit så kom att förändra mitt liv och min syn på livet markant. När vi började umgås så kändes kampen lite lättare, ångesten kändes lite lättare att stå ut med. Vi blev bra vänner väldigt fort och vi utvecklades tillsammans, vi blev bättre tillsammans i perioder, vi utmanade oss ihop och vi hade även våra bakslag ihop. Men om man nu lägger ut alla erfarenheter och alla minnen tillsammans så kan det ju liksom inte bli mer än bra att vi träffa varandra, att jag fann en halva i henne och det är jag tacksam för, för ingen annan är som henne. Och inga andra är som vi är tillsammans, vi kan vara allt och inget liksom...Vi kan vara 5-åringar och vi kan vara vuxna och ansvarsfulla av oss om det nu krävs.
Det jag egentligen vill säga är att, jag tror att alla behöver ha nån man kan vara med, nån man kan umgås med, nån som vet vad man går igenom och har gått igenom..Nån som verkligen förstår svårigheter i saker och som kan glädjas åt framsteg som man gör som ingen annan förstår sig på. Kampen blir lättare om man har nån att kämpa med, nej man ska inte göra den andres jobb utan båda ska köra sitt eget race men man ska stötta varandra till framgång.
Jag och min vän och halva fann som sagt varandra och visste vart vi hade varandra redan jätte tidigt i behandlingen, vi visste varandras knep och tricks och förhindrade varandra att göra dem för vi ju att det inte gagnade den andre från att bli frisk. Vi insåg ju inte i början att det är ens eget mående som ska gå i första hand, men efter ett tag förstod vi ju det med och satsade på den egna behandlingen mer men fortf hjälpte vi varandra lite då och då...=)...Vi hjälpte varandra med att vila och stöttade varandra med svårigheter som vi hade. När personalen gav upp om än, så kom den andre in och slutförde det som personalen inte lyckats med...Vi bekämpade mkt av sjukdomen tillsammans...
Utan henne skulle jag inte vara den jag är idag, utan henne skulle jag inte göra de saker som jag gör idag som gör så att min sjukdom som är så otrolig seg håller på att elimineras engång för alla.
Jag kommer ihåg en sak väldigt väl, fast då var det nog bara på skämt men allt eftersom tiden gick och våran vänskap och relation till varandra blev starkare och starkare så började vi prata om att flytta ihop sen när både mådde bättre. Och nu är det så att den drömmen håller på att gå i uppfyllelse så se där drömmar kan gå i uppfyllelse bara man vill nåt tillräckligt mkt. " jag vill, jag kan, jag ska ...Vi vill, vi kan, vi ska"....
Det jag egentligen vill säga är att, jag tror att alla behöver ha nån man kan vara med, nån man kan umgås med, nån som vet vad man går igenom och har gått igenom..Nån som verkligen förstår svårigheter i saker och som kan glädjas åt framsteg som man gör som ingen annan förstår sig på. Kampen blir lättare om man har nån att kämpa med, nej man ska inte göra den andres jobb utan båda ska köra sitt eget race men man ska stötta varandra till framgång.
Jag och min vän och halva fann som sagt varandra och visste vart vi hade varandra redan jätte tidigt i behandlingen, vi visste varandras knep och tricks och förhindrade varandra att göra dem för vi ju att det inte gagnade den andre från att bli frisk. Vi insåg ju inte i början att det är ens eget mående som ska gå i första hand, men efter ett tag förstod vi ju det med och satsade på den egna behandlingen mer men fortf hjälpte vi varandra lite då och då...=)...Vi hjälpte varandra med att vila och stöttade varandra med svårigheter som vi hade. När personalen gav upp om än, så kom den andre in och slutförde det som personalen inte lyckats med...Vi bekämpade mkt av sjukdomen tillsammans...
Utan henne skulle jag inte vara den jag är idag, utan henne skulle jag inte göra de saker som jag gör idag som gör så att min sjukdom som är så otrolig seg håller på att elimineras engång för alla.
Jag kommer ihåg en sak väldigt väl, fast då var det nog bara på skämt men allt eftersom tiden gick och våran vänskap och relation till varandra blev starkare och starkare så började vi prata om att flytta ihop sen när både mådde bättre. Och nu är det så att den drömmen håller på att gå i uppfyllelse så se där drömmar kan gå i uppfyllelse bara man vill nåt tillräckligt mkt. " jag vill, jag kan, jag ska ...Vi vill, vi kan, vi ska"....
Floden och andra sidan...
Jag hade engång en behandlare som liknade kampen mot anorexin ok mot alla ätstörningar med en flod som man ska ta över. Denna floden är ingen kul, den är djup och det finns en massa hinder som man ska ta sig igenom och helt plötsligt när man tar ett steg till så dimper man ner för det blir djupt igen. Men om man nu ändå fortsätter framåt så kommer man komma över till den andra sidan där allt är "bra" eller mycket bättre iaf.
Och detta är ju så sant för kampen är ju som att ta sig över ett stort hinder och man ska inte vara rädd för floden, det är bara att hoppa i och fortsätta framåt. Det som är grejen är att även om man nu hamnar i dessa svåra partier där det är lite djupare så ska man fortsätta framåt för det är inte djupt hela tiden. Det finns ju partier där allt går lättare, där man har fötterna i botten och man kan gå självmant..
Men som sagt alla dimper ner lite då och då alla har sina dåliga dagar, sina dåliga veckor då man behöver en livboj för att hålla sig flytande och behandlingen är som en livboj, för när det är tufft och man behöver ha nåt som drar i en litegrann i de tuffa områderna så är det just behandlaren och all personal som hjälper än åt rätt håll.
För det är ju ingen mening med att backa egentligen, för det man gör är att man förlänger ju bara sjukdomstidern och det är ju onödigt. För varje gång man backar tillbaka till andra sidan så börjar man om igen och det är ju onödigt. Vad vinner man på det?!..Inget, absolut inget bara ännu mera plåga och pina. För varje gång du backar så blir sjukdomen starkare och det blir bara svårare att bli av med sjukdomen.Så hellre att man ber om hjälp och blir puttad framåt eller nåt liksom...
Det finns inget som heter " men jag ska bara och sen..." , det funkar inte riktigt så...Det är snarare inga kompromisser med sjukdomen som gäller. Ger man den ett lillfinger så tar den hela handen och så ska det inte vara...
Det är framåt som gäller, hur svår det än är. Hur mycket ångest man än har, hur ont det än gör så är det framåt man ska..Det blir bättre. Jag vet det efter att ha gått igenom denna kamp engång innan....Simma och vada över floden så ska du se att det blir bättre... Det gäller att ha mod och att våga.
Och detta är ju så sant för kampen är ju som att ta sig över ett stort hinder och man ska inte vara rädd för floden, det är bara att hoppa i och fortsätta framåt. Det som är grejen är att även om man nu hamnar i dessa svåra partier där det är lite djupare så ska man fortsätta framåt för det är inte djupt hela tiden. Det finns ju partier där allt går lättare, där man har fötterna i botten och man kan gå självmant..
Men som sagt alla dimper ner lite då och då alla har sina dåliga dagar, sina dåliga veckor då man behöver en livboj för att hålla sig flytande och behandlingen är som en livboj, för när det är tufft och man behöver ha nåt som drar i en litegrann i de tuffa områderna så är det just behandlaren och all personal som hjälper än åt rätt håll.
För det är ju ingen mening med att backa egentligen, för det man gör är att man förlänger ju bara sjukdomstidern och det är ju onödigt. För varje gång man backar tillbaka till andra sidan så börjar man om igen och det är ju onödigt. Vad vinner man på det?!..Inget, absolut inget bara ännu mera plåga och pina. För varje gång du backar så blir sjukdomen starkare och det blir bara svårare att bli av med sjukdomen.Så hellre att man ber om hjälp och blir puttad framåt eller nåt liksom...
Det finns inget som heter " men jag ska bara och sen..." , det funkar inte riktigt så...Det är snarare inga kompromisser med sjukdomen som gäller. Ger man den ett lillfinger så tar den hela handen och så ska det inte vara...
Det är framåt som gäller, hur svår det än är. Hur mycket ångest man än har, hur ont det än gör så är det framåt man ska..Det blir bättre. Jag vet det efter att ha gått igenom denna kamp engång innan....Simma och vada över floden så ska du se att det blir bättre... Det gäller att ha mod och att våga.
"The reason"
Om jag får säga det själv så är "the reason" med Hoobastank en av de bästa
låtarna jag nånsin hört, så fin, så bra, så perfekt bara
I'm not a perfect person
There's many things I wish I didn't do
But I continue learning
I never meant to do those things to you
And so, I have to say before I go
That I just want you to know
I've found a reason for me
To change who I used to be
A reason to start over new
And the reason is you
I'm sorry that I hurt you
It's something I must live with everyday
And all the pain I put you through
I wish that I could take it all away
And be the one who catches all your tears
That's why I need you to hear
I've found a reason for me
To change who I used to be
A reason to start over new
And the reason is you
And the reason is you
And the reason is you
And the reason is you
I'm not a perfect person
I never meant to do those things to you
And so I have to say before I go
That I just want you to know
I've found a reason for me
To change who I used to be
A reason to start over new
And the reason is you
I've found a reason to show
A side of me you didn't know
A reason for all that I do
And the reason is you
För 10 år sen...
För 10 år sen slutade jag 5an, för 10 år sen var det 1999 och jag var 11 år. Då fick jag frågan "vad ska du göra om 10 år?!"..Jag kommer ihåg vad jag ville bli när jag gick i 5an och det var delfinskötare och även om jag var 11 år så visste jag att för att bli nåt så krävs det att man har en utbildning..Så då skulle jag ju ha gått klart skolan och ha jobb, kille och ett hus eller lägenhet för den delen..
Men hur blev det efter dem där 10 år den?!...Jo, jag är inte delfinskötare och har inga planer på att bli det(visst att simma med delfiner skulle inte vara fel men inte som jobb). Och jag är inte färdig utbildad har inte hoppat på nån riktig utbildning på det sättet liksom och jag har ingen lägenhet och absolut inget hus.
MEN, nu ska man ju inte tänka på det man inte har utan på det man har. Så jag har en kille som jag älskar jätte mycket, jag har en massa underbara vänner och jag har en plats på arbetsterapeutprogrammet (som de senaste åren har känts som det rätta för mig). Visst har jag inte gjort en massa av de saker som mina vänner gjort eller som en 21 åring ska ha gjort, men däremot så har jag ju också en massa erfarenheter som få personer har och som få personer kanske kommer att få. Så planen då jämfört med nu väger lika med plusminusnoll...
Livet nu är inte så jag tänkte mig då. Jag tänkte aldrig som 11 åring att jag skulle ha en ätstörning 10 år senare( visste ju inte ens var det var då), men shit happens och tider förändras...Jag blev sjuk och är sjuk och då får man göra det bästa av situationen och kanske ändå försöka göra det bästa av tiden som väntar mig. För det som hänt har hänt, det kan jag inte göra nåt åt..Men det som man kan påverka det ska man påverka...
Jag har kämpat med och mot sjukdomen sedan 2005 och det är en kamp som kallas duga, men förhoppningvis kommer jag komma ut starkare efter kampen. Starkare än vad jag nånsin vart och starkare än vad jag nånsin kommer att bli...Alla har sina för-och nackdelar...
Jag ångrar inte mina val och beslut, men visst skulle det ha vart roligt att kunnat uppfylla de drömmar man hade som 11-åringar...Men nu får man blicka fram mot de drömmar som jag har som 21-åring...Så då ställer jag mig frågan igen.." vad ska du göra om 10 år"...Jo, som 31-åring så ska jag ha en man, barn, hus/lägenhet, karriär och helt underbara vänner=)...
Men hur blev det efter dem där 10 år den?!...Jo, jag är inte delfinskötare och har inga planer på att bli det(visst att simma med delfiner skulle inte vara fel men inte som jobb). Och jag är inte färdig utbildad har inte hoppat på nån riktig utbildning på det sättet liksom och jag har ingen lägenhet och absolut inget hus.
MEN, nu ska man ju inte tänka på det man inte har utan på det man har. Så jag har en kille som jag älskar jätte mycket, jag har en massa underbara vänner och jag har en plats på arbetsterapeutprogrammet (som de senaste åren har känts som det rätta för mig). Visst har jag inte gjort en massa av de saker som mina vänner gjort eller som en 21 åring ska ha gjort, men däremot så har jag ju också en massa erfarenheter som få personer har och som få personer kanske kommer att få. Så planen då jämfört med nu väger lika med plusminusnoll...
Livet nu är inte så jag tänkte mig då. Jag tänkte aldrig som 11 åring att jag skulle ha en ätstörning 10 år senare( visste ju inte ens var det var då), men shit happens och tider förändras...Jag blev sjuk och är sjuk och då får man göra det bästa av situationen och kanske ändå försöka göra det bästa av tiden som väntar mig. För det som hänt har hänt, det kan jag inte göra nåt åt..Men det som man kan påverka det ska man påverka...
Jag har kämpat med och mot sjukdomen sedan 2005 och det är en kamp som kallas duga, men förhoppningvis kommer jag komma ut starkare efter kampen. Starkare än vad jag nånsin vart och starkare än vad jag nånsin kommer att bli...Alla har sina för-och nackdelar...
Jag ångrar inte mina val och beslut, men visst skulle det ha vart roligt att kunnat uppfylla de drömmar man hade som 11-åringar...Men nu får man blicka fram mot de drömmar som jag har som 21-åring...Så då ställer jag mig frågan igen.." vad ska du göra om 10 år"...Jo, som 31-åring så ska jag ha en man, barn, hus/lägenhet, karriär och helt underbara vänner=)...
"Herr Ågren"
National encyklopedian definierar Ångest som, tillstånd av skräck, oro och spänning.
Det är ju så det är, när man har ångest har man en enorm oro i kroppen. Kroppen känns hyper på nåt sätt, man är jätte rastlös och man vet inte vad man ska ta sig till riktigt. Man blir rädd för allt, man blir rädd för det som anses skada än och i mitt fall är det mat och då vill man ju undvika det.
Ångesten gör så att alla muskler i kroppen spänns, allt drar ihop sig och detta leder ju bland annat till att man får svårt att andas, ofatst känns det som att man håller på dö. Hjärtat slåt fort, det gör ont i bröstet och andetagen känns jätte tunga. det är hemsk, det är det helt klart.
Att ha ångest är inte en rolig grej, men det man kanske bör tänka på i dessa lägen är att " ångest är en känsla, inget man dör av". Alla dessa saker är typ spratt som hjärnan spelar på kroppen det är liksom ingen fysisk åkomma, utan en psykisk som börjar i tankarna i självaste hjärnan. Kan man påverka detta på nåt sätt?! Kan man slippa ångesten?!
Jag tror att man kan det, det gäller väl att bestämma sig antar jag. Jag menar att om man får kontroll på tankarna så kan man bli av med ångesten. Det är inte en lätt sak, men övning ger färdighet.
Det man ska göra är att utsätta sig för det som ger än ångest om och om igen...Visst att det är hemskt i början, men ju fler gånger man övar på det jobbiga desto mindre blir ångesten..och det är sant!
Men jag vet att det är tufft att komma till en början för det är ju en självförsvarsmekanism man har inom sig att undvika det jobbiga så länge det går för man vill ju inte skada sig på nåt sätt. Och det är ju bra, eller hur?!..Att skada sig själv är ingen bra, men när det får en motsatt effekt dvs när själva försvarsmekanismen vänder sig mot än så blir det ju fel. Då kanske man ska ändå utmana "den" och tänja lite på gränserna.
Det är ingen kul att leva med ångest eller ens uppleva den nångång. Det är hemsk, men för att slippa ångesten så gäller det att möta det som skapar den och därigenom bli av med dem jobbiga momenten.
Jag vet, lättare sagt än gjort men allt går bara man vill och vågar( det är iaf nåt som jag försöker leva efter så gott jag kan)
Det är ju så det är, när man har ångest har man en enorm oro i kroppen. Kroppen känns hyper på nåt sätt, man är jätte rastlös och man vet inte vad man ska ta sig till riktigt. Man blir rädd för allt, man blir rädd för det som anses skada än och i mitt fall är det mat och då vill man ju undvika det.
Ångesten gör så att alla muskler i kroppen spänns, allt drar ihop sig och detta leder ju bland annat till att man får svårt att andas, ofatst känns det som att man håller på dö. Hjärtat slåt fort, det gör ont i bröstet och andetagen känns jätte tunga. det är hemsk, det är det helt klart.
Att ha ångest är inte en rolig grej, men det man kanske bör tänka på i dessa lägen är att " ångest är en känsla, inget man dör av". Alla dessa saker är typ spratt som hjärnan spelar på kroppen det är liksom ingen fysisk åkomma, utan en psykisk som börjar i tankarna i självaste hjärnan. Kan man påverka detta på nåt sätt?! Kan man slippa ångesten?!
Jag tror att man kan det, det gäller väl att bestämma sig antar jag. Jag menar att om man får kontroll på tankarna så kan man bli av med ångesten. Det är inte en lätt sak, men övning ger färdighet.
Det man ska göra är att utsätta sig för det som ger än ångest om och om igen...Visst att det är hemskt i början, men ju fler gånger man övar på det jobbiga desto mindre blir ångesten..och det är sant!
Men jag vet att det är tufft att komma till en början för det är ju en självförsvarsmekanism man har inom sig att undvika det jobbiga så länge det går för man vill ju inte skada sig på nåt sätt. Och det är ju bra, eller hur?!..Att skada sig själv är ingen bra, men när det får en motsatt effekt dvs när själva försvarsmekanismen vänder sig mot än så blir det ju fel. Då kanske man ska ändå utmana "den" och tänja lite på gränserna.
Det är ingen kul att leva med ångest eller ens uppleva den nångång. Det är hemsk, men för att slippa ångesten så gäller det att möta det som skapar den och därigenom bli av med dem jobbiga momenten.
Jag vet, lättare sagt än gjort men allt går bara man vill och vågar( det är iaf nåt som jag försöker leva efter så gott jag kan)
"survivor"
Alla vi gör val av olika slag. ibland så är det mindre bra val och ibland är det hur bra val som helst som bara känns helt rätt dvs " som handen i handsken"
Jag har gjort mina dumma val i livet, men nu så tänker jag inte välja nåt mer som gagnar sjukdomen. Visst att jag önskar att jag kunde gå ner i vikt eller att jag gick ner i vikt, men jag vet ju typ innerst inne att det inte är så det ska vara, Det ska inte vara så att det enda man strävar efter är att gå ner i vikt...Nej, för det finns så mkt mer man kan lägga ner sin energi på. Det finns så mkt mer man kan bli bra på än att gå ner i vikt, men tyvärr så har det vart så för mig de senaste åren att jag bara har lärt mig gå ner i vikt och knappt uppfattat nån annan information som helst, men det ska det bli ändring på.
Jag ska inte kasta bort behandlingen nån mer, jag har redan gjort det i 3 år. 3 år av behandlingen har jag slängt bort, 3 år som jag kunnat förvalta på ett annat sätt. Jag tänker inte göra det mer. Nu har jag gjort som jag ska i typ 1 vecka. 1 vecka är första gången jag lyckas med nåt sånt hoppas bara att inget kommer och bryter det för mig nu...jag ska sikta framåt. jag siktar alltid framåt och så ska jag fortsätta att göra...I am heading forward " up up and away".
Jag ska vinna tillbaka mitt liv, men jag tror inte att det blir lätt men jag kommer att fixa det. Det är jag helt säker på..Jag vill och jag ska fixa detta. Men jag behöver nog lite, lite mer stabilitet lite mer "schema" hjälp för att ha mina fötter på den säkra sidan...Men jag vet att jag kommer att fixa det med hjälp....
Jag är svag, men jag har nog vart svagare. Men jag ska bli starkare och jag ska bli starkare än vad jag nånsin tidigare vart...I am a survivor!
Jag har gjort mina dumma val i livet, men nu så tänker jag inte välja nåt mer som gagnar sjukdomen. Visst att jag önskar att jag kunde gå ner i vikt eller att jag gick ner i vikt, men jag vet ju typ innerst inne att det inte är så det ska vara, Det ska inte vara så att det enda man strävar efter är att gå ner i vikt...Nej, för det finns så mkt mer man kan lägga ner sin energi på. Det finns så mkt mer man kan bli bra på än att gå ner i vikt, men tyvärr så har det vart så för mig de senaste åren att jag bara har lärt mig gå ner i vikt och knappt uppfattat nån annan information som helst, men det ska det bli ändring på.
Jag ska inte kasta bort behandlingen nån mer, jag har redan gjort det i 3 år. 3 år av behandlingen har jag slängt bort, 3 år som jag kunnat förvalta på ett annat sätt. Jag tänker inte göra det mer. Nu har jag gjort som jag ska i typ 1 vecka. 1 vecka är första gången jag lyckas med nåt sånt hoppas bara att inget kommer och bryter det för mig nu...jag ska sikta framåt. jag siktar alltid framåt och så ska jag fortsätta att göra...I am heading forward " up up and away".
Jag ska vinna tillbaka mitt liv, men jag tror inte att det blir lätt men jag kommer att fixa det. Det är jag helt säker på..Jag vill och jag ska fixa detta. Men jag behöver nog lite, lite mer stabilitet lite mer "schema" hjälp för att ha mina fötter på den säkra sidan...Men jag vet att jag kommer att fixa det med hjälp....
Jag är svag, men jag har nog vart svagare. Men jag ska bli starkare och jag ska bli starkare än vad jag nånsin tidigare vart...I am a survivor!
"för det är jag värd"
Det är när en svår komplikation uppstår som man kan komma till insikt och förändra det livet man har, det livet som man inser inte är bra för en själv.
Jag fick den där insikten förra veckan, jag fick den där sk komplikationen eller vad man ska säga. Jag har insett att för varje dag som går så missar jag bara mer och mer av mitt liv och jag tänker inte missa en enda dag till av mitt liv.
Jag tänker inte ge sjukdomen mer tid än vad som behövs eller vad det nu har kvar att ta av mig, för jag tänker kämpa och jag tänker kämpa mig tillbaka till ett liv. Jag tänker kämpa mig tillbaka till ett värdigt liv som är kul att levas.
Jag vill aldrig mer må så dåligt som jag gjorde förra helgen eller tom början av denna veckan, det var droppen. Att inte orka gå ens 5 m utan att nästan ramla ihop är inget kul alls och långt ifrån det liv som jag vill leva.Att helt enkelt känna sig halvt död är inte kul. Att behöva åka rullstol för man inte klarar av att gå är INGET LIV.Att bara ha kraft till att ligga ner är långt ifrån ett liv.Att hela tiden behöva ha uppsikt över sig för kroppen inte mår bra och allt möjligt kan ske är inte kul och långt ifrån ett liv. Att behöva vara en "nåldyna" med prover hela tiden är INGET LIV. Jag är 21 år och så vill jag inte ha det.
Nej, jag vill orka. Jag vill orka skutta runt i mitt liv tillsammans med mina vänner. Visst har jag en bit kvar, jag är inte i mål än men jag har ett soklart mål nu som jag aldrig haft.
Jag har målet att ha den där blombuketten i handen en vacker dag och stå där som "frisk" och verkligen kunna stå för det också. Nej, jag tänker inte skynda mig till friskheten jag tar allt i sin takt. Jag ska skynda långsamt, små men säkra steg är den vinnande konceptet för min del. Jag vet att jag kan för jag vill.
Jag har kommit till insikt men bara för att jag gjort det så är det inte så lätt, för även om jag har en enorm motivation inom mig en enorm vilja inom så hittar sjukdomen sitt rum i mig och börjar skrika ut sitt tjat i mitt huvud. Men jag vill inte ge efter för "den", jag vet att det släpper men jag blir inte av med den på egen hand...Det går inte att bli frisk på egen hand hur trött man än är på sjukdomen. Får man stöd och hjälp, får man det stöd och hjälp som man ber om så går det att bli kvitt monstret inom sig.
Jag behöver hjälp och jag erkänner det för mig själv med, jag behöver hjälp för jag vill inte vara .... anorektiker..nån mer. Jag vill inte bli betraktad som "den sjuka", som "den som inte äter"..Jag vil inte vara den som alltid tar en sallad på donken eller väljer cola light liksom.. Jag vill ju vara den igen som tar pommes frites och kyckling bitar.
Men det är långt kvar dit, jag är i början av min kamp. Alltså visst har jag kämpat mot sjukdomen en väldigt lång tid nu, men jag är ändå i början av min kamp av den kampen som jag satsar helhjärtat i för det har jag inte gjort innan.
Jag är i början av den kampen som ger mig ett liv igen, i början av den kampen som jag gör för min egen skull för första gången nånsin. Innan har jag kämpat för andras skull men nu kämpar jag först och främst för min egen skull.
JAG VILL, JAG KAN , JAG SKA...
Det är därför jag säger att jag är i början av kampen för jag gör allt detta för min egen skull allt sedan 1 vecka tillbaks så gör jag allt för mig och inte för nån annan.
... Jag kanske inte är frisk om 1 vecka, jag kanske inte är frisk om 1 månad..Jag kanske tom inte är helt frisk om 1 år men det som räknas är att framsteg sker..Att jag sakta men säkert lyckas eliminera monstret inom mig..Den ska dö.
Som en sann vän sa " kill or be killed"...Och jag tror att jag kör på " kill"...=).
Jag ska kämpa, ja kämpa kämpa, inte för familjens skull, inte för vännerna utan för mig egen skull för det är jag värd!
Jag fick den där insikten förra veckan, jag fick den där sk komplikationen eller vad man ska säga. Jag har insett att för varje dag som går så missar jag bara mer och mer av mitt liv och jag tänker inte missa en enda dag till av mitt liv.
Jag tänker inte ge sjukdomen mer tid än vad som behövs eller vad det nu har kvar att ta av mig, för jag tänker kämpa och jag tänker kämpa mig tillbaka till ett liv. Jag tänker kämpa mig tillbaka till ett värdigt liv som är kul att levas.
Jag vill aldrig mer må så dåligt som jag gjorde förra helgen eller tom början av denna veckan, det var droppen. Att inte orka gå ens 5 m utan att nästan ramla ihop är inget kul alls och långt ifrån det liv som jag vill leva.Att helt enkelt känna sig halvt död är inte kul. Att behöva åka rullstol för man inte klarar av att gå är INGET LIV.Att bara ha kraft till att ligga ner är långt ifrån ett liv.Att hela tiden behöva ha uppsikt över sig för kroppen inte mår bra och allt möjligt kan ske är inte kul och långt ifrån ett liv. Att behöva vara en "nåldyna" med prover hela tiden är INGET LIV. Jag är 21 år och så vill jag inte ha det.
Nej, jag vill orka. Jag vill orka skutta runt i mitt liv tillsammans med mina vänner. Visst har jag en bit kvar, jag är inte i mål än men jag har ett soklart mål nu som jag aldrig haft.
Jag har målet att ha den där blombuketten i handen en vacker dag och stå där som "frisk" och verkligen kunna stå för det också. Nej, jag tänker inte skynda mig till friskheten jag tar allt i sin takt. Jag ska skynda långsamt, små men säkra steg är den vinnande konceptet för min del. Jag vet att jag kan för jag vill.
Jag har kommit till insikt men bara för att jag gjort det så är det inte så lätt, för även om jag har en enorm motivation inom mig en enorm vilja inom så hittar sjukdomen sitt rum i mig och börjar skrika ut sitt tjat i mitt huvud. Men jag vill inte ge efter för "den", jag vet att det släpper men jag blir inte av med den på egen hand...Det går inte att bli frisk på egen hand hur trött man än är på sjukdomen. Får man stöd och hjälp, får man det stöd och hjälp som man ber om så går det att bli kvitt monstret inom sig.
Jag behöver hjälp och jag erkänner det för mig själv med, jag behöver hjälp för jag vill inte vara .... anorektiker..nån mer. Jag vill inte bli betraktad som "den sjuka", som "den som inte äter"..Jag vil inte vara den som alltid tar en sallad på donken eller väljer cola light liksom.. Jag vill ju vara den igen som tar pommes frites och kyckling bitar.
Men det är långt kvar dit, jag är i början av min kamp. Alltså visst har jag kämpat mot sjukdomen en väldigt lång tid nu, men jag är ändå i början av min kamp av den kampen som jag satsar helhjärtat i för det har jag inte gjort innan.
Jag är i början av den kampen som ger mig ett liv igen, i början av den kampen som jag gör för min egen skull för första gången nånsin. Innan har jag kämpat för andras skull men nu kämpar jag först och främst för min egen skull.
JAG VILL, JAG KAN , JAG SKA...
Det är därför jag säger att jag är i början av kampen för jag gör allt detta för min egen skull allt sedan 1 vecka tillbaks så gör jag allt för mig och inte för nån annan.
... Jag kanske inte är frisk om 1 vecka, jag kanske inte är frisk om 1 månad..Jag kanske tom inte är helt frisk om 1 år men det som räknas är att framsteg sker..Att jag sakta men säkert lyckas eliminera monstret inom mig..Den ska dö.
Som en sann vän sa " kill or be killed"...Och jag tror att jag kör på " kill"...=).
Jag ska kämpa, ja kämpa kämpa, inte för familjens skull, inte för vännerna utan för mig egen skull för det är jag värd!
Vågen
En anorektikers värsta fiende är vågen, men den är samtidigt en anorektikers trygghet. När man är i början av sjukdomen eller mitt i sjukdomen så ser man den som tryggheten, ett hjälpmedel som gör så att man kan ha kvar kontrollen. Vågen bestämmer om man får eller kan äta. Vågen är en anorektikers bästa vän som säger åt en vad man får och inte får göra.
Men när man försöker bli av med demonen så blir vågen den mest fruktade saken, man blir rädd för den, man undviker den så mkt man kan. För man börjar att inse att den skadar en mer än vad den hjälper. Det är vågen som håller en kvar i det sjuka, som gör så att man håller kvar vid en falsk trygghet, vid en falsk kontroll.
Förr var jag frenetisk i att väga mig , jag vägde mig hela tiden på morgonen när jag vaknade, när jag gått ut med hunden och innan jag gick till skolan, när jag kom hem från skolan, när jag gått ut med hunden igen och innan jag gick och la mig. På en dag kunde jag väga mig upp till 20 gånger...Ständigt sökandes efter resultat. Vågen kontrollerade mig tillsammans med maten. Hade jag gått upp i vikt eller stått stilla, ja då fick man göra om i planeringen och dra åt svångremmen ännu mer.
Så här höll jag på i flera månader. Mamma trodde att hon hade gömt vågen från mig, men jag fann gömställerna varje gång och det hade hon ingen aning om. Vågen kom att ge min en massa panik attacker, vågen kom att dra ner min behandling till 0. Jag gick inte framåt alls. Och så gick det fram och tillbaka hela tiden.
Jag mådde bara dåligt över att väga mig hela tiden och se siffrorna..För då skrek det direkt i huvudet och jag fick inte tyst på rösterna. Det var under tiden då jag var inlagd som jag inte hade koll på nåt sånt där, visst att det också var jobbigt men inte alls på samma sätt. Jag ville ju inte vara styrd av en våg av siffror, jag sket i siffrorna bara jag mådde bra så var jag nöjd..Och det anser jag fortf bara man mår bra och verkligen kan mena det så spelar inte några siffror nån roll. Men som sagt så var det svårt att inte ha koll på vikten alls, men det blev lättare med tiden. Man lärde sig att släppa på den där hemska kontrollen som bara gav en själv en falsk trygghet.
Man ska inte väga sig det är det jag vill säga med hela det här inlägget, sluta väga er det stjälper er bara. Är du inte stark nog att motstå att väga dig när du ser en våg gå inte nära vågen då. Undvik den. Jag gjorde det misstaget att väga mig och ja nu är inget sig likt helt enkelt. Jag fick panik när jag såg siffrorna och ekot i huvudet på mig skriker på mig så högt att jag inte vet vad. Bara på 5 sekunder så bakade jag 10 steg i behandlingen. Bara för att jag vägde mig så slängde jag bort flera månaders kämpande med att acceptera min kropp och min vikt..Allt i onödan känns det som just nu...Jag har panik inom mig men viljan att bli frisk försvinner aldrig. Men det är så mycket svårare nu.
Jag vill bli frisk, jag vill det så mycket, men även om man vill det så gör vissa saker kampen betydligt mycket svårare och en sån här sak med att man får reda på sin vikt är en sak som försvårar allt väldigt mycket.Att få reda på sin vikt innan man är redo att höra siffrorna kan slå väldigt fel.Jag fick en chock för jag trodde att jag skulle väga mindre.
Snälla, släng ut era vågar och gå inte köp nån alls i framtiden.
Skit i vikten, kan du leva ett liv, kan du göra allt, kan du äta allt och är du nöjd med dig själv så skit i vikten. Det är bara ett par siffror, det är bara ett tal. Du är ett liv, du är så mycket mer än ett par siffror.Låt inte siffrorna styra ditt liv, utan ta över kontrollen över DITT LIV...
Men när man försöker bli av med demonen så blir vågen den mest fruktade saken, man blir rädd för den, man undviker den så mkt man kan. För man börjar att inse att den skadar en mer än vad den hjälper. Det är vågen som håller en kvar i det sjuka, som gör så att man håller kvar vid en falsk trygghet, vid en falsk kontroll.
Förr var jag frenetisk i att väga mig , jag vägde mig hela tiden på morgonen när jag vaknade, när jag gått ut med hunden och innan jag gick till skolan, när jag kom hem från skolan, när jag gått ut med hunden igen och innan jag gick och la mig. På en dag kunde jag väga mig upp till 20 gånger...Ständigt sökandes efter resultat. Vågen kontrollerade mig tillsammans med maten. Hade jag gått upp i vikt eller stått stilla, ja då fick man göra om i planeringen och dra åt svångremmen ännu mer.
Så här höll jag på i flera månader. Mamma trodde att hon hade gömt vågen från mig, men jag fann gömställerna varje gång och det hade hon ingen aning om. Vågen kom att ge min en massa panik attacker, vågen kom att dra ner min behandling till 0. Jag gick inte framåt alls. Och så gick det fram och tillbaka hela tiden.
Jag mådde bara dåligt över att väga mig hela tiden och se siffrorna..För då skrek det direkt i huvudet och jag fick inte tyst på rösterna. Det var under tiden då jag var inlagd som jag inte hade koll på nåt sånt där, visst att det också var jobbigt men inte alls på samma sätt. Jag ville ju inte vara styrd av en våg av siffror, jag sket i siffrorna bara jag mådde bra så var jag nöjd..Och det anser jag fortf bara man mår bra och verkligen kan mena det så spelar inte några siffror nån roll. Men som sagt så var det svårt att inte ha koll på vikten alls, men det blev lättare med tiden. Man lärde sig att släppa på den där hemska kontrollen som bara gav en själv en falsk trygghet.
Man ska inte väga sig det är det jag vill säga med hela det här inlägget, sluta väga er det stjälper er bara. Är du inte stark nog att motstå att väga dig när du ser en våg gå inte nära vågen då. Undvik den. Jag gjorde det misstaget att väga mig och ja nu är inget sig likt helt enkelt. Jag fick panik när jag såg siffrorna och ekot i huvudet på mig skriker på mig så högt att jag inte vet vad. Bara på 5 sekunder så bakade jag 10 steg i behandlingen. Bara för att jag vägde mig så slängde jag bort flera månaders kämpande med att acceptera min kropp och min vikt..Allt i onödan känns det som just nu...Jag har panik inom mig men viljan att bli frisk försvinner aldrig. Men det är så mycket svårare nu.
Jag vill bli frisk, jag vill det så mycket, men även om man vill det så gör vissa saker kampen betydligt mycket svårare och en sån här sak med att man får reda på sin vikt är en sak som försvårar allt väldigt mycket.Att få reda på sin vikt innan man är redo att höra siffrorna kan slå väldigt fel.Jag fick en chock för jag trodde att jag skulle väga mindre.
Snälla, släng ut era vågar och gå inte köp nån alls i framtiden.
Skit i vikten, kan du leva ett liv, kan du göra allt, kan du äta allt och är du nöjd med dig själv så skit i vikten. Det är bara ett par siffror, det är bara ett tal. Du är ett liv, du är så mycket mer än ett par siffror.Låt inte siffrorna styra ditt liv, utan ta över kontrollen över DITT LIV...
Livet är som ett spel..
Livet är som ett spel, eller hur?!..
Jag menar. Man är en pjäs i universum i världen. Livet är helt enkelt ett enormt spel fullt med rutor både på gott och ont. Vissa rutor är bra och andra är mindre bra. För att komma nån vart i livet så får man chansa och slänga tärningen, för man kan inte stå och trampa på start hela tiden för det vinner man ju inget på. Livet handlar om att segra och för att segra så måste man slänga tärningen. Dock vet man aldrig vilken siffra det blir och därigenom vet man inte vilken ruta man hamnar på. Ibland hamnar på en bra ruta som man trivs på och som man vinner nåt av, ibland hamnar man på sämre ruta som kan leda till att man står still ett tag eller att man backar flera steg..Men huvudsaken med spel är att man inte ger upp, för målet är ju att man ska ta sig till mål och hur man tar sig dit spelar egentligen ingen roll..Det är inte vägen till målet som räknas utan att man tar sig dit.
Jag har hamnat på flera dåliga rutor de senaste åren. Visst har jag hamnat på bra rutor med, men det har vart få av dem på min väg till idag. Och för ett tag sen fick jag chansen att kasta tärningen igen och ännu engång så hamnade jag på en sämre ruta och nu får jag stå mitt kast. Kan inget göra, för ett kast är ett kast..Det är bara inse fakta och gilla läget( även om det nu kanske inte är det roligaste).
Även om man nu flera gånger hamnar på sämre rutor så kommer man på ett eller annat sätt att ta sig till mål ändå, för man backar aldrig enda vägen till start liksom så hur mkt man än får emot sig så kommer du ändå alltid ha kommit en bit på vägen.
Så även om jag nu kanske är i en svacka så kommer jag aldrig att backa så långt ner som jag varit i början för jag kommer alltid att ha erfarenheter med mig och på så sätt kan man ta sig över hinder på ett eller annat sätt.
Jag ger inte upp denna kamp, man ska inte ge upp nåt hur svart det än kan vara. För man kommer komma till mål förr eller senare...Det är bara fortsätta att kämpa och hoppas på det bästa..
Jag menar. Man är en pjäs i universum i världen. Livet är helt enkelt ett enormt spel fullt med rutor både på gott och ont. Vissa rutor är bra och andra är mindre bra. För att komma nån vart i livet så får man chansa och slänga tärningen, för man kan inte stå och trampa på start hela tiden för det vinner man ju inget på. Livet handlar om att segra och för att segra så måste man slänga tärningen. Dock vet man aldrig vilken siffra det blir och därigenom vet man inte vilken ruta man hamnar på. Ibland hamnar på en bra ruta som man trivs på och som man vinner nåt av, ibland hamnar man på sämre ruta som kan leda till att man står still ett tag eller att man backar flera steg..Men huvudsaken med spel är att man inte ger upp, för målet är ju att man ska ta sig till mål och hur man tar sig dit spelar egentligen ingen roll..Det är inte vägen till målet som räknas utan att man tar sig dit.
Jag har hamnat på flera dåliga rutor de senaste åren. Visst har jag hamnat på bra rutor med, men det har vart få av dem på min väg till idag. Och för ett tag sen fick jag chansen att kasta tärningen igen och ännu engång så hamnade jag på en sämre ruta och nu får jag stå mitt kast. Kan inget göra, för ett kast är ett kast..Det är bara inse fakta och gilla läget( även om det nu kanske inte är det roligaste).
Även om man nu flera gånger hamnar på sämre rutor så kommer man på ett eller annat sätt att ta sig till mål ändå, för man backar aldrig enda vägen till start liksom så hur mkt man än får emot sig så kommer du ändå alltid ha kommit en bit på vägen.
Så även om jag nu kanske är i en svacka så kommer jag aldrig att backa så långt ner som jag varit i början för jag kommer alltid att ha erfarenheter med mig och på så sätt kan man ta sig över hinder på ett eller annat sätt.
Jag ger inte upp denna kamp, man ska inte ge upp nåt hur svart det än kan vara. För man kommer komma till mål förr eller senare...Det är bara fortsätta att kämpa och hoppas på det bästa..
Börja aldrig att banta
Börja aldrig banta!
Det är det dummaste du nånsin kan göra. Om du inte är överviktig( inte då i dina ögon sett) och har medicinska skäl till att behöva gå ner i vikt. Om du inte har det så börja aldrig banta. Håller du dig inom de normal värderna för BMI så stanna där, börja inte mixtra en massa...Det kommer bara att strula till sig, så som det gjorde för mig och många andra.
Man tänker ju alltid" jag ska bara gå ner några kilo", men några kilo blir till flera kilo och flera kilo blir till flera kilo osv..Begäret att vilja gå ner i vikt kommer aldrig ta slut.
Du kommer hinna dö innan du är nöjd med dig själv och din vikt, för Du kommer aldrig att bli det...Tråkigt men sant, sjukdomen blir aldrig nöjd.
Man tänker " men jag kommer inte att bli sjuk" Så tänkte även jag och många andra, man har inte ens ordet anorexi i huvudet. Jag visste knappt var det var när jag fick diagnosen och fortfarande än idag har jag svårt att förstå sjukdomen.
Det enda jag vet är att jag inte vill ha det så här, jag skulle inte ens önska min värsta fiende det här...Ingen är värd att må så dåligt som man gör i sjukdomens grepp..
Varje andetag känns som 1000 knivhugg eller som att nåt stod på bröstet och tröck ner lungorna varje gång du försökte ta ett andetag. Man har ständig oro inom sig. Man har ständig ångest och flera panikångestattacker per dag...det är verkligen inte kul!...Så snälla börja inte banta, för ni vet inte vad ni ger er in i...
När man sedan försöker att börja traggla sig uppåt så inser man nånstans " det var ju inte så lätt."...För nej det är ju bara inte att äta och gå upp i vikt. Skulle det bara vara att äta igen så skulle man ju göra det och ingen skulle behöva vara sjuk. Men gud vad svårt det är att få en normal syn på maten igen och acceptera maten för vad det är...Det går snabbt att bli sjuk och få det ologiska tänket men det tar så grymt lång tid att bli fri och frisk igen....Att gå ner några kilo är inte värt flera års kamp till att komma tillbaka till ett liv igen....
Du vill inte ha ångest.
Du vill inte gråta över maten.
Du vill inte ha en massa tvång och ritualer.
Du vill inte bli deprimerad.
Du vill inte känna dig som levande död.
Du vill inte bli sjuk... TRO MIG DU VILL INTE DET!....
Känner du minsta lilla tendens , minsta lilla sak som skulle kunna leda till svår anorexi med enorma rädslor för mat och för vikten så snälla sök hjälp innan det är för sent....Man kan bli frisk, men ju längre man väntar desto svårare blir det....
Jag har kämpat i 3 år mot sjukdomen...jag har fått resultat och jag har mått bättre men det höll inte hela vägen och jag hamnade djupt, djupt ner i skiten igen....Gör inte samma misstag som jag. SÖK HJÄLP INNAN DET ÄR FÖR SENT!
Det är det dummaste du nånsin kan göra. Om du inte är överviktig( inte då i dina ögon sett) och har medicinska skäl till att behöva gå ner i vikt. Om du inte har det så börja aldrig banta. Håller du dig inom de normal värderna för BMI så stanna där, börja inte mixtra en massa...Det kommer bara att strula till sig, så som det gjorde för mig och många andra.
Man tänker ju alltid" jag ska bara gå ner några kilo", men några kilo blir till flera kilo och flera kilo blir till flera kilo osv..Begäret att vilja gå ner i vikt kommer aldrig ta slut.
Du kommer hinna dö innan du är nöjd med dig själv och din vikt, för Du kommer aldrig att bli det...Tråkigt men sant, sjukdomen blir aldrig nöjd.
Man tänker " men jag kommer inte att bli sjuk" Så tänkte även jag och många andra, man har inte ens ordet anorexi i huvudet. Jag visste knappt var det var när jag fick diagnosen och fortfarande än idag har jag svårt att förstå sjukdomen.
Det enda jag vet är att jag inte vill ha det så här, jag skulle inte ens önska min värsta fiende det här...Ingen är värd att må så dåligt som man gör i sjukdomens grepp..
Varje andetag känns som 1000 knivhugg eller som att nåt stod på bröstet och tröck ner lungorna varje gång du försökte ta ett andetag. Man har ständig oro inom sig. Man har ständig ångest och flera panikångestattacker per dag...det är verkligen inte kul!...Så snälla börja inte banta, för ni vet inte vad ni ger er in i...
När man sedan försöker att börja traggla sig uppåt så inser man nånstans " det var ju inte så lätt."...För nej det är ju bara inte att äta och gå upp i vikt. Skulle det bara vara att äta igen så skulle man ju göra det och ingen skulle behöva vara sjuk. Men gud vad svårt det är att få en normal syn på maten igen och acceptera maten för vad det är...Det går snabbt att bli sjuk och få det ologiska tänket men det tar så grymt lång tid att bli fri och frisk igen....Att gå ner några kilo är inte värt flera års kamp till att komma tillbaka till ett liv igen....
Du vill inte ha ångest.
Du vill inte gråta över maten.
Du vill inte ha en massa tvång och ritualer.
Du vill inte bli deprimerad.
Du vill inte känna dig som levande död.
Du vill inte bli sjuk... TRO MIG DU VILL INTE DET!....
Känner du minsta lilla tendens , minsta lilla sak som skulle kunna leda till svår anorexi med enorma rädslor för mat och för vikten så snälla sök hjälp innan det är för sent....Man kan bli frisk, men ju längre man väntar desto svårare blir det....
Jag har kämpat i 3 år mot sjukdomen...jag har fått resultat och jag har mått bättre men det höll inte hela vägen och jag hamnade djupt, djupt ner i skiten igen....Gör inte samma misstag som jag. SÖK HJÄLP INNAN DET ÄR FÖR SENT!
Kontrollen...
För att man ska kunna bli frisk till 100% så måste man släppa kontrollen helt och hållet, men hur gör man det?!..Hur släpper man kontrollen totalt?!..För det är ju just den där förbannade kontrollen som styr en från topp till tå varenda sekund och varenda minut.
Man tror att det är en själv som styr maten så då oroar man sig inte för det, man tror att det är normalt men tvärtom det är maten som kontrollerar dig och det är inte så det ska vara. Utan det ska vara att det är du som kontrollerar maten och då snackar jag inte om att man inte ska äta eller att man ska sitta och räkna kalorier och hålla på så...För det är inte att ha kontroll över maten, för då är det igen så att det är just maten som har kontrollen över dig.
Hur ska man kunna kontrollera maten då?!..Ja du, det har jag tyvärr inget bra svar på eftersom jag själv inte lyckats göra det nångång. Eller kan ju iofs bara spekulera i det. Kommer väl ihåg nånstans där innerst inne hur det var förr, då jag var frisk( för 5 år sen)..Då åt man det man ville och var sugen på. Man sket i kalorierna och mängden, man följde hungers-och mättnadssignalerna. Sen att man kanske inte är sugen på nåt eller inte har några såna signaler nu är en annan femma. Då får man nog helt enkelt ha nån slags schema ändå för att man ska få i sig mat, för kan tänka mig att när man väl börjar bli friskare på alla sätt och vis så kommer även det där "suget" komma tillbaka för då kan kroppen känna av vad den behöver och så och när den behöver mat.
Men egentligen i grund och botten handlar allt väl om att man ska våga. Våga ta steget ut till dit där man släpper allt, exakt allt som har med maten och sjukdomen att göra. Vill man så kan man. Men jag vet att det är svårt även om man nu har viljan, men som jag vet av egen erfarenhet. Att om det är en liten liten sak som kanske väger över med sjukdomen i sitt liv så blir väldigt svårt att bli av med sjukdomen. Man måste försöka bryta all kontakt som man kan tänkas ha med den. Det kan handla om vänner, famlij, miljö eller vad det nu kan vara....Bort med allt som har med sjukdomen att göra. En ny start är oftats det man behöver för att allt ska bli bra...
Det dummaste man kan göra är att ge upp kampen. För det kommer att bli bra bara man tror på sig själv och sin egen förmåga....Sjukdomen är inte värt DITT LIV...Alla är värda ett liv utan sjukdomen...
Skit i vikten....
" Det är inte värt att lägga ner hela sin tillvaro på att bli smal(are), när man inte ens känner sig smal"...
Det stämmer faktiskt, vad är det man strävar efter?!..Strävar man efter att se ut som ett skelett, strävar man efter att se benknotor. Vad är det man strävar efter med att gå ner i vikt?...Jag kan inte tänka mig att nån strävar efter att frivilligt vilja bli sjuk, eller det vet jag iofs inte. Men iaf det nu är nån som vill bli sjuk så kan jag säga tänk om innan du gör nåt dumt, för detta är ett rent helvete...Ett helvete som kommer att hålla i sig länge, länge , länge...Såren som rivits upp inom dig kommer ta tid att läka...Och när de väl läker så kommer det att göra så ont, alla minnerna kommer att finnas kvar...
Och varför vill man gå ner i vikt?!.För att känna sig smal?!...Ok, så här är det. DU KOMMER ALDRIG ATT KÄNNA DIG SMAL...Vare sig du väger 25 kg eller 45 kg så kommer du INTE ATT känna dig smal eftersom sjukdomen inte sitter i vikten...Du kommer aldrig att se dig själv som andra ser dig. Du kommer alltid att se dig 10 gånger större än vad andra ser dig. Du kommer inte att känna dig smal innan du är normalviktig.
Men jag vet att det inte är lätt även om man kanske nu vet detta. "been there done that and still trying to get out of it"...
Vad är det som gör så att man håller sig kvar i sjukdomen?!...Tryggheten?!...Isåfall kan jag säga dig att nej det är en falsk trygghet. Det är ingen bra trygghet , skapa dig trygghet nån annanstans!....Smalhet?!..Ok, visst...men känner du dig smal?!..nee kunde ju nästan inte tro att du gör det....Varför inte bara försöka att leva livet istället för att sträva efter nåt omöjligt...?!....
Jag trodde att jag skulle vara och bli lyclklig av att gå ner i vikt men tji fick jag där,. jag blev ju varken smal eller lycklig....Visst jag gick ju ner i vikt och hade typ ett BMI på 13,4 men kände jag mig smal?!..Nee tvärtom kände mig som den största varelsen som nånsin funnits och kommer att finnas..Och var jag lycklig?!.nee det var jag inte heller för jag kunde ju inte göra nåt pga av brist på ork och lust...
Så jag säger " ät och var glad"...Visst det ska komma från mig just nu, men jag försöker verkligen att leva upp till det mer eller mindre tankemässigt iaf...Svårt är det JAG VET...men intalar man sig nåt tillräclligt länge så blir det så....Vi ska inte ge upp kampen mot sjukdomen va?!....WE ARE NOT LOSERS!
reflektioner....
Mirror, mirror how far will I go?
Despite the foundation I´m falling
Sweet reflection, will you save a place for me?
Det är det som är det tragiska med denna förbannade sjukdom. Man skulle kunna sjunka hur långt ner som helst för man har ingen aning om själv hur man ser ut. Även om man har nåt " botten" då man verkligen inte kan sjunka längre ner så faller man bara djupare och djupare. När botten är nåd rent fysiskt sätt så börjar sjukdomen att etsa sig fast i tankarna, i hjärnan....Man kan inte längre tänka klart, alla tankarna förvrängs, glädjen försvinner, allt känns kolsvart..Inget kvittar nån mer. Ibland önskar man till och med att man var död. Att man slapp andas, att man slapp se sig själv eller vara med andra för den delen också. Innerst inne har man en önskan om att en dag vakna upp och inse att det bara var en dröm, man reflekterar mkt kring vad man är och vad man gör...Men aldirg kommer man till ett vettigt svar för sjukdomen styr en alldeles för mkt..Men man hoppas att man finner en liten liten ljustråle att greppa tag i att hålla fast vid...så man önskar att det räcker för att man ska klara av besegra "den"...
Where am I heading?
Could you grant me a heaven?
For what?
I am punished, could I ever repent?
När man börjar att gå ner i vikt, då har man ingen aning om vart man är påväg. Man tänker att "bara några kilo sen är det bra", men tragiskt nog så brukar det inte räcka med några kilo. Det är aldrig nog för sjukdomen, den kräver bara mer och mer....När man sedan inser att man inte kan fortsätta som man gör, och man vill förändra situationen till nåt bättre. Det är då kampen börjar på riktigt. Det är då man försöker hitta en väg att vandra, en hållbar väg. Man vet inte vart man ska riktigt, men man hoppas på att det är till nåt bättre. För att vara sjuk är inte alls kul...Man tvivlar jätte mkt på sin egen kraft,det är sällan man tror på sig själv. Att man ska klara av kampen....Man tror att man är förevigt sjuk , man tänker " engång sjuk, alltid sjuk"....Man ångrar det man gjort men samtidigt så inser man att man inte kan göra det gjorda ogjort...Men man är inte förevigt straffad. De dåliga minnerna kommer att bli nåt bra sen....
I never seem to understand, the time, the place
and who I am.
Define a way to stay alive. It´s like I am living a lie.
Man vet inte vem man är. Är jag en sjukdom eller är jag en människa. Vad och vem är jag?!..det är frågan som man ställer sig ofta. Vem är jag utan sjukdomen?!...Många har blivit vana vid att bära sjukdomen med sig att man inte vet n¨t annat...Man förstår inte vad som sker. Ibland kan man känna sig lite schizo, för man känner att det inte är en själv man handskas med att det är en helt annan kraft som man brottas med...Man försöker att hitta den där bra vägen att följa hela tiden, men det är svårt att hitta den själv. För att bli frisk från anorexi så måste man skaffa hjälp. En dag till med sjukdomen är en dag närmare döden...Sluta lev i lögnen om att du är frisk!...Om du inte kan äta mat, om du får ångest av att äta och inte kunna röra på dig efteråt..då är du sjuk! Om du bara vill gå ner i vikt hela tiden och det är det enda du tänker på, då är du sjuk...Är du rädd för maten och hatar din kropp....då är du sjuk!....SKAFFA HJÄLP INNAN DET ÄR FÖR LÅNGT GÅNGET!:....Ju längre tid du bär på sjukdomen och lever efter dess pipa desto längre tid tar det att erövra ditt liv igen....
Despite the foundation I´m falling
Sweet reflection, will you save a place for me?
Det är det som är det tragiska med denna förbannade sjukdom. Man skulle kunna sjunka hur långt ner som helst för man har ingen aning om själv hur man ser ut. Även om man har nåt " botten" då man verkligen inte kan sjunka längre ner så faller man bara djupare och djupare. När botten är nåd rent fysiskt sätt så börjar sjukdomen att etsa sig fast i tankarna, i hjärnan....Man kan inte längre tänka klart, alla tankarna förvrängs, glädjen försvinner, allt känns kolsvart..Inget kvittar nån mer. Ibland önskar man till och med att man var död. Att man slapp andas, att man slapp se sig själv eller vara med andra för den delen också. Innerst inne har man en önskan om att en dag vakna upp och inse att det bara var en dröm, man reflekterar mkt kring vad man är och vad man gör...Men aldirg kommer man till ett vettigt svar för sjukdomen styr en alldeles för mkt..Men man hoppas att man finner en liten liten ljustråle att greppa tag i att hålla fast vid...så man önskar att det räcker för att man ska klara av besegra "den"...
Where am I heading?
Could you grant me a heaven?
For what?
I am punished, could I ever repent?
När man börjar att gå ner i vikt, då har man ingen aning om vart man är påväg. Man tänker att "bara några kilo sen är det bra", men tragiskt nog så brukar det inte räcka med några kilo. Det är aldrig nog för sjukdomen, den kräver bara mer och mer....När man sedan inser att man inte kan fortsätta som man gör, och man vill förändra situationen till nåt bättre. Det är då kampen börjar på riktigt. Det är då man försöker hitta en väg att vandra, en hållbar väg. Man vet inte vart man ska riktigt, men man hoppas på att det är till nåt bättre. För att vara sjuk är inte alls kul...Man tvivlar jätte mkt på sin egen kraft,det är sällan man tror på sig själv. Att man ska klara av kampen....Man tror att man är förevigt sjuk , man tänker " engång sjuk, alltid sjuk"....Man ångrar det man gjort men samtidigt så inser man att man inte kan göra det gjorda ogjort...Men man är inte förevigt straffad. De dåliga minnerna kommer att bli nåt bra sen....
I never seem to understand, the time, the place
and who I am.
Define a way to stay alive. It´s like I am living a lie.
Man vet inte vem man är. Är jag en sjukdom eller är jag en människa. Vad och vem är jag?!..det är frågan som man ställer sig ofta. Vem är jag utan sjukdomen?!...Många har blivit vana vid att bära sjukdomen med sig att man inte vet n¨t annat...Man förstår inte vad som sker. Ibland kan man känna sig lite schizo, för man känner att det inte är en själv man handskas med att det är en helt annan kraft som man brottas med...Man försöker att hitta den där bra vägen att följa hela tiden, men det är svårt att hitta den själv. För att bli frisk från anorexi så måste man skaffa hjälp. En dag till med sjukdomen är en dag närmare döden...Sluta lev i lögnen om att du är frisk!...Om du inte kan äta mat, om du får ångest av att äta och inte kunna röra på dig efteråt..då är du sjuk! Om du bara vill gå ner i vikt hela tiden och det är det enda du tänker på, då är du sjuk...Är du rädd för maten och hatar din kropp....då är du sjuk!....SKAFFA HJÄLP INNAN DET ÄR FÖR LÅNGT GÅNGET!:....Ju längre tid du bär på sjukdomen och lever efter dess pipa desto längre tid tar det att erövra ditt liv igen....
Free fall av In flames....
Mirror, mirror how far will I go?
Despite the foundation I´m falling
Sweet reflection, will you save a place for me?
Where am I heading?
Could you grant me a heaven?
For what?
I am punished, could I ever repent?
Mother nature I´m wide open
Waiting for you to move me.
Don´t keep it from me
This is a free fall, this is a free fall
I never seem to understand, the time, the place
and who I am.
Define a way to stay alive. It´s like I am living a lie.
Father time
Every time, every time i stop and feel
you're there to tell me
I'm already late.
Don't keep it from me
this is a free fall
I never seem to understand
the time, the place and who i am
it's like i'm living a lie
I never seem to understand
the time, the place and who i am
define a way to stay alive
it's like i'm living a lie x2
Despite the foundation I´m falling
Sweet reflection, will you save a place for me?
Where am I heading?
Could you grant me a heaven?
For what?
I am punished, could I ever repent?
Mother nature I´m wide open
Waiting for you to move me.
Don´t keep it from me
This is a free fall, this is a free fall
I never seem to understand, the time, the place
and who I am.
Define a way to stay alive. It´s like I am living a lie.
Father time
Every time, every time i stop and feel
you're there to tell me
I'm already late.
Don't keep it from me
this is a free fall
I never seem to understand
the time, the place and who i am
it's like i'm living a lie
I never seem to understand
the time, the place and who i am
define a way to stay alive
it's like i'm living a lie x2
