froggster

Terminen är slut för min del. Jag har ingen skola kvar denna termin nu är det bara sommarjobb att se framemot och förhoppningvis på den där dagliga verksamheten för äldre. Men som det ser ut just nu så har jag inte så mkt till liv för jag är ju tyvärr inlagd på psyket. Varför vet jag inte riktigt, mer än att jag har mkt ångest och många negativa tankar om livet som inte är acceptabla i dagens svenska samhälle...hmmmm
Men jag kommer nog ut snart ska bara ställa in alla mediciner först för att se om dem biter på mina tankar som jag har och som retar mig något enormt...
Jag har varit här i 2 månader nu, men i början av tiden så fungerade det inte som det skulle då jag hade en skola att fokusera på till max eftersom jag gjorde min praktik. Så man kan väl säga att nu i 1 månad har jag kunnat fokusera på mitt mående till lite större del...hmmm...
Får se vad som händer i framtiden, men bra ska jag må iallafall och det är något jag är helt säker på att jag ska göra. Det får ta den tid det tar men bra ska jag må igen för pappas del och för mammas skull...

Jag är klar med termin 5 på arbetsterapeutprogrammet. Nu har jag bara 1 termin kvar av skola och sen har jag ett helt liv av jobb framför mig som arbetsterapeut. Våren för mig har varit lite turbulent för att mitt psykiska mående har inte varit den bästa om jag uttrycker mig på det viset. Men oavsett vad så har jag klarat av att gå klart min praktik och klarat av alla skoluppgifter på första försöket så att så lätt ger jag inte upp.
Jag tror att jag får styrka någonannanstans ifrån, jag tror att pappa är med mig och puschar på lite extra bakom mig. Jag har även hunnit med att fylla år snarare 24 år om jag ska vara mer exakt, men det kändes konstigt att fylla år då jag inte har/hade en pappa vid min sida i levande format....hmm

Jag vet inte vad som är felet med mig, men jag har mycket ångest och mycket negativa tankar som trycker undan alla andra positiva tankar som är bättre att ha. Jag vill inte leva längre det är det mina tankar säger mig och jag vet inte vad jag ska göra åt det, för jag klarar inte av att handskas med dem tankarna.
Vad är det för psykiska sjukdom jag går runt och bär på? Hmmmm

Nu börjar våren närma sig med stormsteg. Det är ganska varmt om dagarna och solen skner allt mer och mer för varje dag som går. Ska man inte vara glad över att våren närmar sig? Nja, det är ganska svårt för mig. För varje fin och varmdag känner jag av den där enorma och svåra sorgen. Jag känner liksom att varför ska jag få uppleva en sån vacker dag och inte min pappa. Min pappa kommer aldrig mer få se snön falla och se marken bli skinande vita, min pappa kommer aldrig mer få höra fåglarna kvittra när våren närmar sig och min pappa kommer aldrig mer att få känna den varma solen på sommaren. Det är tugnt att tänka och känna dem tankarna.
Visst att det känns tugnt med sorgen och saknanden, men jag kan ändå göra saker och jag kan ändå se framemot saker. Jag kommer alltid sakna min pappa och jag kommer alltid att sörja honom. Jag kommer alltid att ha mina dagar då jag gråter pga. av saknad men det betyder inte att jag inte kan leva ett liv. Det känns inte kul just nu att tänka " jag har ett liv, men min pappa har inte det". Min pappa finns inte kvar i detta jordeliv men jag är helt säker på att han finns runtomkring oss ändå. Han finns här i en annan gestalt och jag känner hans närvaro.
Pappa är borta, men livet går vidare. Jag har saker att se framemot, jag har planer för framtiden. MEN jag kan och vågar inte tro på att det går i uppfyllelse för allt kan förändras på en dag.
- Jag slutar termin 5 om 1,5 månad.
- Jag ska åka till Barcelona med mamma i sommar.
- Jag ska åka på nån liten resa med min älskling.
- Jag ska börja leva ett socialt liv med mina vänner igen.

Men allt har sin tid. En sak i taget helt enkelt. För som det är nu, försöker jag göra 10 saker samtidigt i rädslan om att inte hinna med allt jag vill i livet. Jag vet att vissa saker kan man inte skynda på, men min hjärna pressar på ändå och jag är rädd att jag håller på att köra slut på mig totalt just nu. Vad ska jag göra för att förändra på saker och ting? Hmm

Januari: Det började den 1 januari 2011 med glädje då jag och min älskade J förlovade oss. Månanden fortsatte med plugg och en massa kämpande för att börja må bättre igen. Månanden var omväxlande, ena stunden mådde man bra andra stunder mådde man skit. Men i överlag var månanden inte sådär jätte bra.

Februari: Inget speciellt hände riktigt. Jag kämpade på med skolan men lärde mig inte särskilt mycket. Det var liksom off-läge som hjärnan hade satt på och inget kom in eller ut.

Mars: Den långa VFU:n i termin 4 började och den var tung. Jag kämpade och slet varje dag där, men det kändes helt enkelt inte rätt för 5-öre.Jag började fundera på att hoppa av utbildningen till arbetsterapeut och satsa på något annat istället, men vad visste jag inte. I väntan på svar kämpade jag på med VFU:n och drog ner mitt mående i fördärvet. Under mars gjorde jag många fel som jag inte riktigt orkade rätta till.

April: Måendet fortsatte neråt. Jag mådde sämre än vad jag någonsin tidigare hade mått. Jag var tvungen att avbryta VFU:n och pausa utbildningen, för det höll inte. Jag var tvungen att göra en förändring helt enkelt. Jag försökte göra en förändring men det gick inte vägen.

Maj: Jag fyllde 23 år. Hade fest och det var första gången jag drack på länge. Måendet började att bli bättre men jag hade min "ups and downs" och i stunderna då jag var nere så mådde jag skit. Men i mitten av månaden började allting att vända till det bättre. Jag kände av en föränding och kände hur orken började att komma tillbaka igen....

Juni: Månanden började riktigt illa. Den 2a juni fick min pappa en hjärnblödning och hamnade på NIVA i Solna där han låg i koma. Jag kämpade för hans skull, jag bad för honom och jag hälsade på honom. Jag gjorde allt jag kunde men inget fanns att göra. Den 13e juni 6.00 avled min pappa efter att ha kämpat tappert mot hans sjukdomar som kom över honom. Där i sjuksängen hade pappa drabbats av 2 hjärnblödningar, 1 hjärtattack och där på lunginflammation. Det fanns inget att göra. Jag vart helt förstörd. Dem första dagarna var jag i chock och förstod inte vad som hänt. Jag försökte ringa pappa flera gånger, utan svar. Jag tänkte "snart får jag se pappa igen". Men den dagen kom aldrig. Jag trodde jag skulle gå under, men det blev tvärtom jag fick kraft och drog mig upp från avgrunden jag hade hamnat i. Mitt mående vände och jag började må "bra" igen ( efter omständigheterna). Jag umgicks mycket med mamma och försökte hjälpa henne så gott jag kunde....

Juli: Det enda jag minns är pappas begravning den 15e juli kl 14.00 i St Eskil. Det var en fin begravning, en lika fin som pappa hade önskat sig. Alla nära och kära var samlade. Mest tackar jag för att Johannes och Natte var där, utan dem hade jag inte klarat av att ta farväl av min älskade far.

Augusti: Första månaden efter pappas begravning var känslomässigt tung, men jag mådde psykiskt bra behövde knappt hjälp av psykiatrin mer och umgicks med mamma och bodde hos henne då killen min var hos sin pappa. Åkte till E-tuna och hälsade på syrran, för att inte vara hemma och påminnas för mkt om pappas födelsedag. Brorsan min gifte sig den 20e så GRATTIS.  Och den 22a augusti fick pappa sin sista viloplats i minneslunden på Österhaninge kyrkogård. Vila i frid<3
Under denna månad kom jag att få ett jobb också som personlig assistent. Det var svårt i bölrjan men det släppte och blev lättare med tiden.

September: Jag jobbade och slet och stod i valet och kvalet över att börja skolan igen eller inte. Jag tog beslut att börja skolan igen dock var jag tvungen att göra om min VFU från termin 4 och så kom det att bli. Pappa ville att jag skulle bli arbetsterapeut och så blev/blir det.
Jag och Johannes hade 2 årsdag och kärleken kändes och känns fortfarande som att vi var nykära.=)

Oktober.Så började skolan med VFU. Huddinge sjukhus stod på tavlan och där en neurologisk klinik. Det var jobbigt och känslosamt, men jag klarade av månanden och lärde mig mycket. Jag mådde psykiskt jätte bra, men hade fortfarande en enorm sorg inom mig med en massa drömmar om pappa. Jag var i Danmark med kören och sjöng lite, det var faktiskt kul=) Nu började glädjen komma tillbaka igen.

November: Inget speciellt hände. Praktik, jobb och sorg. Jag kämpade på denna månad och klarade av allt.

December: Luciafirande med mig i huvudrollen var kul och bra för självkänslan. Ett ljus i mörker, var det som var poängen. 6 månaders dag från pappas död och den dagen var tvung. Jag fick högsta betyg på VFU:n och det kändes som en seger och en liten lycka i allt.
Jag åkte till Finland för att fira julen med mamma där. Det var kallt och mycket snö. Fick åka snöskoter för första gången någonsin med min kusin.  Och slutet av året firar man med sin familj och sina vänner.Pappa är i mina tankar och i mitt hjärta. Nu och för alltid.

Vad tror jag om 2012? Jag tror på framgång i kärlekslivet, skolan och på jobbet. 2012 är det året då jag blir leg. arbetsterapeut.
2012 är även det året då jag inte kommer att ha pappa kroppsligt med mig någon mer. Men jag vet att han sitter där och vakar över mig och finns själsligt med mig.

Jag önskar er alla ett GOTT NYTT ÅR 2012!!!

"Tiden kommer,tiden går men smärtan och saknaden består"
Nu är det nästan 6 månader sen min pappa gick bort. Är det lättare? NEJ! Har saker och ting ändrat sig? JA. Vad? Jo, jag har blivit starkare och stabilare, har fått tillbaka livs gnistan. Men det är ändå tungt.

Jag drömmer om pappa ganska ofta ca 3 gånger i veckan. Alla drömmar är liknande. Jag drömmer om att pappa kommer emot mig med ett leende på läpparna. Och jag blir alltid lika chockad. Jag säger "men du är ju död" och då svarar han " nej, jag är bara på annan ort". Då försöker jag krama honom och han stoppar mig och säger " du kan tyvärr inte röra mig min lilla ängel"...Och sen brukar jag vakna.

Jag fasar för julen. Det är jul om 20 dagar. Min första jul utan pappa. Hur ska det gå? Jag och mamma ska åka till Finland för att "slippa" vara hemma. Det är nog lättare att vara på annan ort under den perioden. Men lätt tror jag inte att det blir för 5öre. Skicka julkort? Jahap, GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR MAMMA...men pappa då? Hallå! Det är väl ett gott nytt år...nej just det..Det blir inte fler år för honom. VAD FAN!
Jag är så arg att han dog. Varför???????   VARFÖR? jag kokar av ilska och sorg när jag tänker på pappa som död...VAD FAN!!!!! HELVETE OCKSÅ....
Vad har jag gjort för att behöva stå ut med all denna smärta...Vad kommer härnäst?

GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!

Vad är drömmar? Är drömmar en bit av verkligheten eller något påhittat? Har drömmar en mening ett syfte? Vill drömmarna visa mig något?

Jag brukar drömma om pappa och nu senast så handlade drömmen om julen. Jag drömde att det var julafton och alla vi var samlade. Vi var hemma hos mig, det var jag och johannes och våra föräldrar. Jag vart överraskad när pappa kom och jag tänkte inte mer på saken, men efter ett tag när jag och pappa satt bredvid varanda sa jag till honom " men pappa du dog ju den 13e juni, lever du igen?"..Då svarade han "ja, jag lever. Jag har levt hela tiden. Jag har hela tiden funntis vid din sida även om vi inte setts".När han sa det ville jag krama honom, men han drog sig ifrån mig och sa " min lilla ängel vi kan sitta bredvid varandra, men vi kan inte röra varandra. Det går bara inte"..... Och sen vaknade jag.
Jag drömmer oftast denna typen av drömmar om att pappa är här men att vi inte kan röra varandra.  Som jag sagt tidigare så tror jag inte att pappa är död. Eller jo han är ju rent tekniskt sätt död. Hans kropp är borta, men hans själ lever vidare mitt i bland oss och i oss. Jag kan känna pappas andetag som om han satt bredvid mig. Jag kan känna hans närvaro som om han var här. Han ÄR här. Pappa är min ängel på jorden,mig egna skyddsängel. Han var min speciella vän när han levde, han skyddade och hjälpte alltid mig. Det gör han även nu. Pappa ger mig styrka och mod att orka med allt. TACK PAPPA. JAG ÄLSKAR DIG. DU ÄR INTE DÖD UTAN DU LEVER MED MIG<3

Nu när hösten är i fullgång är det dags för mig att börja min praktik på Huddinge sjukhus som arbetsterapeut student. Jag har kommit en bra bit på min utbildning och som det ser ut i dagsläget så kommer jag att kunna slutföra den utbildningen dock ett halvår senare en planerat, men bättre sent än aldrig eller hur...?
För 6 månader sen såg det inte ut som att jag skulle kunna slutföra mina studier. Jag hade ingen lust till att plugga, ingen ork till någit alls. Livslusten var lika med noll. Idag 6 månader senare så är jag "back in action"... Jag har lite mer än 1 år kvar till slutet och examination. Om lite mer än ett år så har jag en yrkesexamen.

Jag har bara lite problem med min praktik just nu eller inte med praktiken, men med mig själv. Jag har nämligen en enorm prestationsångest och det känns ju ingen bra. Jag kommer att hamna i samma sits igen som det var för 6 månader sen då jag gjorde min förra praktik. Jag måste få stopp på min prestationsångest och inse att jag bara är student och INTE ska kunna allt. Det är ok att göra fel i början och det är helt klart ok att göra fel i början av sin praktik. Inte för att jag gjort nåt fel, men jag är ju liksom inte helt utformad arb.terapeut än och då kan jag inte alla små detaljer som ska skrivas i en journal och jag kan inte alla detaljer med hjälpmedel och jag är heller inte helt säker i patientmöterna. Men övning ger färdighet, right?
Men fan att jag hatar att göra fel, det sänker mig liksom och det känns ju ingen bra. Hur ska jag göra?

Jag saknar pappa. Att vara hemma hos ja i mammas och pappas lägenhet gör ont. Nu är det ju bara mamma som bor här med Victor( hunden min), men pappa saknas ju och luckan som han har lämnat här och i våra hjärtan kan ingen fylla.

Jag kommer ihåg när jag fick samtalet av min bror som sa " pappa har förts till sjukhuset.Han ligger nedsövd i respirator och läget är kritiskt"...När jag fick det samtalet tänkte jag " Ja men pappa överlever han är stark, han tar sig ur detta"... När jag sedan åkte och hälsade på honom, så hade jag fortfarande ett hopp om att han skulle överleva. Han rörde ju på sin mun och pupillerna rörde sig under ögonlocken. När jag sedan fick samtalet från min syrra den 13e juni 2011 där hon sa " pappa gick bort imorse kl 3.00", så fick jag en chock. Han skulle ju inte dö, han skulle ju överleva. MIn starke och käre far var borta. Han rycktes ifrån mig och från oss på en sekund.
Tiden fram till begravningen var tung. Dagarna var fyllda av tårar och sorg, nätterna var fyllda av drömmar och sorg. Begravningen ägde rum den 15e juli 2011 och det var en fin begravning. Pappa hade en jätte fin kista och alla nära och kära var samlade för att ta avsked av pappa och vara med honom på hans sista resa. Det var som sagt en fin men en tung begravning och kantorn spelade " vem kan segla förutan vind", som var en av pappas favorit låtar som vi sjöng i kören. Han älskade den låten.
Tiden efter begravningen kom att bli ännu tyngre, det blev mer tårar och mer sorg och ännu mer drömmar om pappa.När han sedan hade kremerats så blev sorgen värre än någonsin. Nu var han verkligen borta, men han fick finnas kvar på denna jord över sin födelsedag. Det var den 22a augusti som han kremerades.  Och nu är vi i det läget att pappa är död, han har begravts och han har kremerats, man har spridit hans aska i en minneslund. Jag gråter varje dag och jag saknar honom varje sekund och varje minut. Jag har ett hål i hjärtat och sorgen och saknaden äter upp mig.

Jag tittar på bilder, jag minns honom väl. Jag drömmer om honom och att vi ses igen.
Jag saknar dig pappa, kom tillbaka till oss. Mitt hjärta den gråter av saknad över dig.
Men jag vet att du finns med oss och vakar över oss. Du är borta, men du finns ändå kvar
hos oss. Vila i frid käre far så ses vi igen en vacker dag <3<3

Jag kom att tänka på pappa idag och hur gärna han ville att jag skulle få barn. Då skulle han blivit morfar igen. Visst har han 4 barnbarn sen tidigare, men att det yngsta barnet skulle fått en liten bebis betydde mycket för honom. Tyvärr hann han aldrig uppleva den dagen då jag skulle få barn. Han hann heller aldrig uppleva den dagen då jag blir en färdig arbetsterapeut. Jag vet inte vad jag ska göra med saknanden någon mer, för det är oerhört tugnt att bära sorgen och saknaden.
Jag hade ganska mycket problem med maten i somras, men det har jag fått bukt med nu och allt rullar på som vanligt igen. Visst att mando vill att jag gör vissa förändringar i min kosthålning, men vissa saker är bara för mycket begärt.
Jag glömmer aldrig bort min pappa och jag glömmer aldrig bort mitt förflutna med anorexin. Jag kämpar inte med maten bara för min egen skull just nu, utan även för pappas skill. Han ville att jag skulle må bra och vara frisk och det tänker jag se till att jag är och förblit. Hans önskningar och drömmar är mina drömmar nuförtiden.
Pappa är nog stolt över mig och kan se ner på mig och oss med stolta ögon från himlen där han är nu.

Jag brukar drömma om pappa väldigt ofta och visst är drömmarna är jobbiga för jag inser varje gång att jag aldrig mer kommer att få en kram av pappa eller höra hans röst. Men varje gång jag drömmar om pappa, så träffar jag ju honom igen. Jag träffar en pappa som är glad, som ser frisk och kry ut. Drömmarna gör mig ledsen men samtidigt glad, för jag träffar pappa igen.

Ibland kan jag få konstiga tankar i huvudet och det kanske är normalt med tanke på den situationen jag är i nu. Jag menar med all sorg och det. Ibland kan jag tänka att " ja det skulle ju vara bra om jag var död för då får jag träffa pappa igen", men sen kommer ju den andra sidan av tanken att " men då kan jag ju inte vara med mamma". Jag är liksom delad, den ena sidan vill vara med mamma och den andra sidan med pappa. Och eftersom mina föräldrar inte längre finns på samma plats så måste jag ju dela på mig och det går ju inte. Hur ska man göra då?

Men visst lever pappas själ vidare här på denna jord, men jag saknar ju hans utseende och hans röst. Jag saknar hans kramar och jag saknar hans kommentarer. Kommer jag få uppleva detta igen? Kommer jag få höra hans röst och känns hans beröring igen?...Det är frågor som jag ställer mig ofta nuförtiden...

Det är svårt att vara delad på två olika håll. Jag kan tänka mig hur det känns för alla dem som fått vara med om en skilsmässa, vara delad på två olika håll. Aldrig tillsammans igen...Svårt!

Jag var på Mando idag ( igen). På senaste tiden har jag fått gå där lite oftare med tanke på det som hände min pappa och att risken för återfall är överhängande just nu. Jag gör ju allt i min makt för att jag inte ska bli sjuk igen, men jag tackar inte nej för lite extra stöd just nu.

Hur gör man när maten inte smakar något? Hur gör man när man känner sig proppmätt hela tiden? Hur gör man när man inte har någon aptit alls? Skulle jag vart sjuk igen så skulle ju lösning vart " ja men det är ju bara att äta", men eftersom jag inte är sjuk och det inte är sjukdomen som härjar i mitt huvud så vet jag inte vad jag ska göra. Det är ju inte bara att äta i detta fall. Hmmm... Jag har ett litet dilemma eller ja ett litet problem just nu. I am stuck!

Allt flyter på just nu, det gör det faktiskt. Jag har ork och energi igen till att göra vad jag vill. Jag har jobb och jag har skola som jag sköter som jag ska. Inga tankar på att ge upp eller gräva en grop till mig själv
Jag har inte mått så här "bra" (med tanke på omständigheterna) på väldigt länge
I am glad to be here now!

Den 13e juni 2011 förändrades mitt liv för alltid. Den 13e juni 2011 försvann en del av mitt hjärta. Den 13e juni 2011 dog min käre far i sviterna av en allvarlig och stor hjärnblödning.
Saknaden är enorm och den gör ont. Tårarna rinner nedför kinderna och den salta smaken täcker mina läppar. Jag vet att pappa inte skulle velat att jag grät och var deprimerad och det tänker jag på varje dag, men saknaden gör alldeles för ont och tårarna kan jag inte förhindra. Däremot har jag kunnat förhindra en depression, istället lever jag mitt liv som vanligt dock med ett hål i hjärtat som aldrig kommer att läka.

Jag är en gammal anorektiker och nu snart 1,5 år har jag varit friskskriven från Mando där jag gick i behandling i 5 år och under denna tid var pappa det största och bästa stödet man kunde ha och önska sig. Han ställde alltid upp vad det än gällde. Ville jag ha en spegel då gick han och köpte en och smusslade in den till Mando, det är kärlek<3 Han lät mig gå tidigare från sommarjobbet och han tog väl hand om mig, det är kärlek<3... Allt han gjorde och allt han sade var och är kärlek än idag i mitt liv. Minnet av min käre pappa kommer alltid att leva kvar i mig, han kommer alltid att vara levande för mig.

Nu efter att han gått bort har jag halkat in på gamla banor med att jag dragit ned på maten och det syns på vikten, men jag tänker och vill inte bli sjuk igen..BEEN THERE DONE THAT AND NEVER AGAIN! Pappa ville alltid att jag skulle må bra och vara frisk och förbli frisk var en av hans största önskningar och det tänker jag förverkliga. Jag tänker fortsätta vara frisk och därför har jag kontaktat Mando igen för att få rätsida på saker och ting. Jag ska vara den dotter som pappa ville att jag skulle vara. Jag ska gifta mig och skaffa barn, jag ska plugga,jobba och leva livet...JUST AS HE WOULD HAVE WANTED..

Älskar dig pappa. Du är alltid med mig i mitt hjärta. Jag ska aldrig glömma dig. Vila i frid så ses vi igen en vacker dag<3

Jag mår bra nu.
Jag har haft en speciell sommar minst sagt men jag mår bra nu. Har nog aldrig mått så här bra som jag gör nu. Min pappa har gått bort men ändå står jag stark med båda fötterna på jorden. Jag lever livet igen med vänner, Johannes och mamma. Jag gör saker igen och jag orkar igen. Jag har skaffat jobb och jag älskar att jobba och jag har bestämt mig för att fortsätta att plugga i höst. Jag har fått styrka nånstans ifrån och det tackar jag för.

Tiden kommer,tiden går men alla minnena de består. Jag kommer att sakna dig pappa, men jag kommer alltid att minnas dig för den glada och snälla person som du var.Min pappa dog för 1 månad sen och det känns helt ofattbart, tårarna rinner för varje dag som går. Jag kan inte fatta det, det gick så fort.
Men jag kommer inte att gräva ner mig i sorgen, för livet går vidare trots allt men tugnt är det och saknaden är bitande och kall. Det gör ont!
Pappa skulle ha velat att jag fortsatte mitt liv och det tänker jag göra, jag ska leva livet men saknaden finns kvar. Jag ska fortsätta mina studier, som jag vet att han hade velat att jag gjorde. Jag ska leva vidare med Johannes och jag ska ta hand om mamma.
Pappa fick en stroke och den 13e juni 2011 gick han bort. Han vaknade aldrig upp från koman han hamnade i när han fick stroken. Han kommer alltid att finnas kvar i våra hjärtan, lika levande som alltid.
Jag älskar dig pappa<3

Jag försöker att hålla fast vid en tid som inte funnits i mitt liv, ett liv av lycka. Men man kan skaffa sig lycka genom att tänka optimistiskt. Hjärnan är plastisk och det innebär att den mer eller mindre är formbar och då kan man ändra tankar genom att bara tänka annorlunda. En pessimist kan bli optimist och tvärtom tragiskt nog. Jag har i hela mitt liv tills för 6 år sen vart en optimist av mig och sett framemot saker, men sedan drabbades jag av anorexia nervosa och allt förändrades. Den glada och spralliga tjejen blev en skugga av sig själv och fortfarande än idag är jag en skugga av mitt forna jag. Men nu är jag medveten om det och på så sätt kan jag förändra allt. Jag tänker bli en lyckli och optimistisk tjej igen, ta den tid det tar men bra ska jag bli igen.
Livet blir så mycket lättare om man har lite optimism i sitt liv, att tänka lycka att vara lycka, att vara positiv. Varje morgon ska man säga " vilken underbar dag jag har framför mig" och varje kväll ska man säga " vilken lärorik och fin dag jag har haft idag". Så ska jag börja göra

Jag läste ett bra citat idag i en bok som heter "varför mår jag så dåligt när jag har allt". Boken handlar om lycka och hur hjärnan verkligen bestämmer över allt. Det går att intala sig själv att må bra, det går att intala sig själv lycka i livet. Lyckan handlar inte bara om det yttre utan även om det inre. Man måste finna en inre lycka för att det ska hålla utåt med. Man ska inte ta upp en fasad, för det är helt ok att må dåligt med. Lyckan kommer och lyckan går, men livet består. Även om det kanske finns perioder i ens liv där allt är skit och allt går åt helvete så kommer lyckan komma tillbaka. Jag kan ta ett ex, det finns en man som varken har armar eller ben men han är ändå lycklig för han känner lycka inom sig. Det handlar inte om det kroppsliga utan om det inre. Lyckan kommer inifrån och alla kan känna lycka, kanske inte hela tiden men det finns lycka i allt och överallt, det gäller bara att finna den.

23 år. Vad ska man säga..? Jag är 23 år och 6 av dessa år har jag fått rå kämpa mot det ena och det andra, det börjar bli väldigt tradigt nu. DET RÄCKER! Men jag ger samtidigt inte upp finne som man är så har man ju den där finska sisun i sig som kommer fram i de svåra stunderna. Jag har även nära och kära att luta mig emot när det känns extra tugnt utan min älskade fästman skulle jag inte klara mig nu. Jag har honom att tacka för att jag lever idag. Jag ska bli bra igen, jag ska bli den som jag var innan allt jobbigt började. Jag ska komma tillbaka once and for all. Det får ta den tid det tar, men jag ska fixa detta. Jag ska bli av med demonerna jag har inom mig det är dags att börja ta emot lite hjälp kanske...? Ensam är inte alltid starkast och det är så i det här fallet. Jag behöver hjälp, så nu har jag sagt det. Jag kan hjälpa andra, jag kan hjälpa alla som behöver hjälp men kan inte hjälpa mig själv. Det är alltid svårast att hjälpa sig själv, men nu banne mig ska jag göra det med stöd. I will and I can make it...

Idag är det finsk morsdag och idag är det 10 år sen min mormor dog. Hon dog efter att ha hunnit få alla morsdag hälsningar. Vi träffades varje sommar och jag har mina minnen av henne, minnen som man aldrig glömmer<3. Jag kommer ihåg engång då hon hade ätit upp mina chips och hon hade så dåligt samvete för det och gav mig 100 mark för att köpa nya<3<3<3. Hon var snäll och speciell. Jag saknar henne, men jag vet att jag förr eller senrare kommer att träffa henne igen i ett annat liv, Jag undrar varje dag vad mina mor-farföräldrar tänker när de ser mig leva mitt liv från deras lilla moln. Är de stolta eller förskräckta Jag vet iaf vad jag skulle vara om jag var dem. Men förhoppningvis har man gjort nåt i livet som har satt sina spår i andra så att man blir påmind sen när man ej finns längre. Har jag satt mina spår? Har jag gjort något värt att minnas? Kämpa det har jag iaf fått göra och det inte lite heller. Det kanske har satt sina spår i någon dvs. att jag kämpat mycket i livet, det kanske man för vidare till andra. Vem vet...?
Jag vet iaf att min mormor satte sina spår i mig och det har även min farfar gjort. Jag kan inte uttala mig om min farmor eller morfar då jag ej hann se dem i livet, Men hur som helst så vill jag önska en glad morsdag till alla finska mammor och att mina döda släktingar vilar i frid.