Sommarlov
Igår var sista dagen i skolan för terminen och för det första året på arbetsterapeut programmet för min del, nu är det bara 2 år kvar tills jag kan titulera mig som leg.arbetsterapeut..coolt va?..2 år kvar till nästa dröm slår in, 2 år kvar till jag har förverkligat ytterligare en milstolpe i mitt liv.
Här sitter jag och reflekterar över vad jag klarat av det senaste året och jag har kommit fram tilll slutsatsen att det senaste året har vart det året då jag åstadkommit en hel del, då jag åstadkommit och klarat av stora steg för en fortsatt framtid. Jag har klarat av att ha många bollar i luften och jag har fått ner alla bollarna på ett säkert sätt. Jag har för det första klarat av att plugga heltid och gå halvtid på mando och det exakt samtidigt, jag ha klarat av att fokusera på att plugga och klara av alla tentor och uppgifter trots ångest och koncentrations svårigheter...Jag har gjort en stor bedrift i år och det tack vare skolan, jag vart friskskriven från mando och står nu på mina egna ben stabil i maten på alla sätt och vis.
Jag har inte bara klarat av materiella grejer så som skolan, mando och prov. Utan jag har byggt upp mitt inre med, men lite bättre självkänsla, ett enormt självförtroende och en starkare målmedvetenhet än innan. Det är skolan som vart den sanna sporren, den sanna motivationen till att jag klarat av så mkt.
Nu är det iaf sommarlov och det känns väl förtjänt, helt klart!
Jag kommer att sakna skolan och strukturen som den gett mig, men får skaffa mig det nöjet från andra håll=)
Ta och ät!
För idag sitter jag här med en förstörd bukspottskörtel och med en kronisk inflammation på den, jag kan aldrig mer dricka alkohol så jag kan aldrig mer festa så som mina vänner gör. Jag kan bara se på när mina vänner har roligt, jag kan bara se på när mina vänner gör "dumma fylle saker". Jag kan inte vara delaktig i det unga livet utan måste ta och bli nykterist för ett bra tag framöver för annars kan min bukspottkörtel ge upp totalt och det skulle ju inte vara alls bra helt enkelt...
Den visar ju liksom redan tendenser på att må skit, jag har ett blodsocker som hoppas alldeles för högt ibland och jag har svårt att hålla vikten om jag inte äter mina enzymer som den har svårt att bilda.
Så om ni alla som svälter er tänker, ja men inget kommer att ske. Så tänk om, för jag var som ni. Jag var superwomen och inget kunde skada mig eller förstöra mig, men se så fel jag hade. Jag har blivit benskör och förstörd en av kroppens viktigaste körtlar...Ni vill inte göra det. Ta och tänk om nästa gång ni ska äta, välj maten istället för svälten. Ni vinner allt på att äta!...
FRISKSKRIVEN!
Den 11e maj 2010 fyller denna flicka 22 år, hennes liv har vart kantad av med-och motgångar men hon har klarat sig genom allt på ett eller annat sätt. Hon har klarat av mycket under sitt liv, men en natt höll på att förstöra hela hennes liv. En natt den 7e januari 2005 höll på att bli hennes fall. Det var den natten som anorexin tog greppet om henne och lurade in henne i dess makt och grepp. Där började en process en sjukdom som höll på att ta död på henne flera gånger om. Kampen tillbaka till livet började den 7e mars 2006 på Mandometerkliniken i Danderyd, först trodde hon att det var något som skulle vara över på 6 veckor och allt skulle vara bra, men dessa veckor blev till månader och sedan till år. Det var en svår kamp med mycket smärta, ångest och tårar. Hon förlorade allt men ändå inget. Denna flickan hade bara sitt skal kvar men med en vilja av stål och envishet som kallades duga så kämpade hon vidare trots alla svårigheter. Det mörka blev allt ljusare, men sen blev det mörkt igen för att återigen ljusna och klarna litegrann.
Den 1a februari 2008 trodde hon att kampen var över och att hon hade vunnit över sin sjukdom, men innerst inne visste hon att det var inte sant. Den 23e september 2008 orkade hon inte mer, anorexin hade tagit över hennes kropp och själv ytterliggare engång, hon visste inte om hon skulle orka ta kampen engång till men hon bestämde sig för att nu är det sista gången, det får bära eller brista men så här tänker jag inte leva. Den 23e september 2008 började hennes rikiga kamp, hennes riktiga väg från en säker död till livet. Hon hade bestämt sig!
Det var en svår tid, det var ett svårt år med mycket tårar( varje dag i flera månader), det var ångest och det var en enorm smärta. Framsteg gjordes men så kom bakslagen också, men för varje bakslag så blev hon bara starkare och starkare. Hon kämpade vidare trots allt, hon hade små delmål( egem lägenhet, skola, pojkvän, jobb och ett liv igen, ingen rädsla för maten eller kroppen) och ett stort mål.
Hon nådde den ena delmålet efter det andra och tillslut så fanns det bara ett enda mål kvar på hennes väg och det var "ATT BLI FRISK". Det var i december 2009 som det målet fick ett datum, det var i december 2009 som hon la in ytterliggare en växel i jakten på vinsten och målet. Allt började att klarna upp på riktigt och hon insåg att detta kommer att gå, men hon tvekade mycket under tiden för månaderna gick och datumet kommer närmare och närmare. Flera gånger om tänkte hon, nej nu ger jag upp jag kommer ändå inte att fixa det. Men nej hon la in ytterliggare en växel och se den 11e maj 2010 segrade livet igen. Jag fyller 22 år idag och jag har blivit FRISKSKRIVEN från Mando.
Jag har övervunnit döden 2 gånger under mina 22 år och jag vet att jag är en segrare.
Jag är fri från min anorexi efter 5 år, jag har allt jag önskat mig. Jag har en framtid och jag har ett LIV.
Jag är FRI och FRISK!
Inget av detta skulle ha vart möjligt utan först och främst mig själv, det är jag som slitit, det är jag som plågats och det är jag som tagit tillvara på all hjälp.
Inget av detta skulle heller inte vart möjligt utan Mando och all personal där, främst Kajsa, Maria.N, Anna.N, HDV-personal och all annan personal. Utan deras stöd och hjälp i många stunder hade jag gått under och kastat i handduken. Kajsa har vart guldvärd och en stor del av denna vinst har jag att tacka henne för, hon har kämpat för mig i många svåra stunder, hon har stöttat och hjälpt mig allt ifrån att mata mig till att bara finnas där.
Inget av detta skulle ha vart möjligt utan min alldeles egna Cilla, min halva. Hon har funniits där i alla lägen och har haft den största bidragande faktorn till att jag kämpat på. Hon förtjänar en frisk vän i mig, hon förtjänar mitt hela jag. Hennes ord och kramar har hjälpt mig mkt mer än nåt annat. Så den här segern är en seger för dig med H1.Jag vill leva ett frisk och bra liv med min halva.
Inget av detta skulle ha vart möjligt utan mina nära vänner, utan mina klasskompisar men inte heller utan Johannes. De har dragit mig upp ur många svackor för jag vill leva ett liv med dem. Jag
Jag vill ha en framtid med dem jag tycker om och nu vet jag att jag har det. Jag är FRI och FRISK och inget kan hindra mig från att vara det i fortsättningen. Jag är 22 år och ska leva livet.
Den 11e maj 2010 är en dag att minnas för det var då denna tjej, det var då jag vann över döden, vann över anorexin och tog mitt första andetag som FRISK på 5 år. Det var den 11e maj 2010 som anorexin försvann ur mitt liv.
Irritation, vad är lösningen?
Jag önskar att det skulle vara lätt att ta bort det, men det är det inte. Jag försöker om och om igen att försöka bli av med all irritation jag har inom mig men det är svårt.
Jag tror att först och främst måste man urskilja vad irritationen grundar sig på, är det för att man är arg, för att man har ångest, för att man är rädd...Att vara irriterad är inte iofs en känsla i sig utan själva irritationen är en komplikation av en tidigare situation eller en tidigare känsla som man inte kunnat bemästra.
Jag kan ex känna att jag blir irriterad på allt och alla när jag är trött, när jag är arg eller bara allmänt helt slut. Och jag blir ju inte av med irritationen om jag inte gör något åt själva grunden, jag kan inte arbeta bort det om jag inte börjar från grunden. Men det är svårt ibland att veta vad det beror på, för det kanske finns så många olika faktorer som påverkar och då kanske det är så att det är alla faktorer som leder just till irritation.
Jag menar, allt hänger ihop på ett eller annat sätt som ett pussel.
Man kan vara irriterad på människor av olika anledningar och för att man ska slippa känna så gentemot dem så gäller det att vara ärlig och ta tag i det som irriterar än, för på något annat sätt blir du inte av med denna känsla.
Jag är själv väldigt dålig på att vara ärlig om mina känslor gentemot andra i rädsla för att såra dem, men egentligen så sårar jag ju dem mer genom att inte vara ärlig. Nu menar jag inte att jag ljuger på det sättet, men jag lever i en konstant inre lögn på ett sätt men ändå inte. Jag liksom dras med dessa känslor ihopp om att de ska försvinna av sig själv, men det är ju det dem inte gör. De maler på där hela tiden och tillslut blir det för mkt och man bara vill försvinna. Ärlighet varar längst säger man och det är väldigt sant.
Inför den kommande veckan så ska jag lova att vara mer ärlig med mina känslor gentemot alla, för så som det är nu funkar inte för mig. Jag håller på att gå mentalt under och smälla sönder dörrarna hemma när jag är ensam.
Viljan och livet
Jag kan gå runt och vara stolt över mina bedrifter de senaste åren, jag är inte stolt över att ha vart sjuk i 5 år men jag är stolt över allt jag klarat av under dessa år. Allt går bara man vill, jag har inte låtit sjukdomen förstöra allt, den har förstör mkt men jag har ändå levt ett liv och det är det som har sporrat och gett mig kraft till att fortsätta min kamp. Jag har liksom aldrig tappat greppet om livet och vad den har att komma med, jag har bara inte alltid orkat delta i livet men jag har alltid vetat att den finns där.
Jag har valt mina vägar med omsorg denna gången och det har lett till ett bra och hållbart resultat, nu ser jag visserligen inte in i framtiden. Men som jag sa idag på mitt bedömningssamtal " om det känns så här eller ens bara hälften av det jag känner idag så vet jag att jag kommer fixa alla dagar framåt".
Jag behöver inte testa folk mer, jag behöver inte testa mig själv mer för jag vet att om jag nu väljer att bli sjuk igen så vet jag exakt hur jag ska göra för att förtöra mitt liv, men vet ni vad jag tänker inte välja den vägen för tillsammans med sjukdomen försvinner mitt liv bildligt och bokstavligt talat. Jag har helt enkelt fått nog av sjukdomen och av allt den kommer med, för den kommer inte med nåt. Den har inte bidragit med mer än ångest, tårar och smärta de senaste åren. Jag har inte vunnit nåt pga. sjukdomen utan allt jag fått har jag fått tack vare min vilja att bli frisk. Jag har sagt att jag har fått min halva genom sjukdomen, men nej jag fick min halva tack vare min vilja att bli frisk och genom att börja i behandling genom det. Där valde jag livet istället för sjukdomen och vann Cilla. Jag har hållt på att förlora henne till sjukdomen, men jag har vunnit henne tack vare livet.
Jag har vunnit allt tack vare livet och min vilja, men hållt på att förlora exakt allt pga. sjukdomen. Been there done that, I am not going down there again....!
Självkänsla
Att bygga upp en självkänsla är nog en av dem svåraste grejerna man kan göra, jag har nog försökt göra det hela livet på ett eller annat sätt men aldrig lyckats fullt ut för det har liksom alltid sjunkit ner till botten igen efter att ha haft det ett tag. I takt med att anorexin tog över mitt liv så försvann min lilla självkänsla som jag hade innan, men sen vart jag friskskriven och en liten del kom tillbaka men ja du det försvann ju också lika fort som jag vart friskskriven dvs. på 10 min. Och jag föll och föll och allt bara baserades på vad och hur jag gjorde saker,perfektionism, över ambitiös, värderingar från andra och att hela tiden söka efter bekräftelse i allt jag gjorde och för ALLA jag gjorde nåt. Jag gjorde inget för min del, jag pluggade inte för att jag ville utan för att göra min föräldrar stolta, jag hjälpte inte andra för att jag själv ville utan för att jag var tvingad till det för att göra alla stolta, jag gjorde exakt allt för andra men inget för mig. Jag var inte värd att må bra, jag var inte värd ett skit. Men nu idagsläget så känner jag att det kanske börjar bli annorlunda, min självkänsla kanske ändå är påväg tillbaka nu? Jag är inte lika perfektionistisk av mig nån mer, allt behöver inte vara perfekt utan bra duger för mig i vissa lägen. Jag pluggar inte dygnet runt, för jag vet att jag inte behöver få ett VG ett G räcker gott och väl för mig. Jag har börjat värdesätta mig själv mer och gör saker för min egen skull, och det funkar man mår så mkt bättre av det och man slipper den där klumpen i halsen som säger " fan jag borde inte ha gjort så för jag ville inte". Nu gör jag det jag vill och när jag vill, vill jag dricka ja då dricker jag, jag känner mig inte tvingad till att göra det.
Självförtroende har jag alltid haft, jag menar jag har alltid vetat om att jag klarar av saker om jag så vill men jag har haft svårt att lägga ribban på rätt nivå för att komma över. Men jag tycks ha lärt mig nu, jag menar man kan inte sikta mot stjärnorna utan sikta mot trädtopparna istället så blir det bättre så. Jag har insett att jag inte är perfekt och kommer aldrig att bli det och det är så mkt skönare med den vetskapen. Jag har tagit ner min ribba och klarar av det jag vill nu utan att känna mig misslyckad och värdelös efteråt....
Mkt av det jag lärt mig om självkänsla har jag faktiskt Mia Törnblom att tacka för, hon har fått mig att kunna bygga upp den från grunden igen. Jag var liksom helt körd i botten men jag är påväg upp igen, jag är inte mål än för visst har jag stunder då jag bara känner "urk" för mig själv och att jag är skit. Men jag har helt klart flera stunder då jag känner att jag är någon och inte en person som är värdelös. Jag ser mer och mer av mina positiva sidor för helt klart har jag såna. Alla har bra och dåliga sidor, så är det bara. Ingen är perfekt och det ska man vara glad för också=)....Vad tråkigt livet skulle bli isf och dessutom så skulle jag inte ha jobb i framtiden om alla var perfekt och så...hehe!..
Nej dags för valborgsfirande då.
"sup och svälj trevlig helg"....( som H1 brukar säga)..."hej jag saknar henne"...hmmmm
Ett steg närmare...
Idag var det en spännande dag, det var verkligen en dag full av flaschbacks minsann. Jag var på Mando och gjorde en testfriskskrivning och när jag fyllde i dem där fomulären så mindes jag hur jag fyllde i dem för 1,5 år sen och det kändes bra men ändå konstigt. Visst 1,5 år är en ganska lång tid, men att se resultatet och utvecklingen som jag gjort under denna tid så är det proportioneligt helt klart. Man får fylla i papper om hur mkt man ätit dagen innan, hur man mår psykiskt och vad man tycker om kroppen.
Just för 1,5 år sen så var det ju inte så mkt att se helt enkelt och inte så mkt att analysera av svaren, för jag åt inget, och jag mådde skit dåligt med maxvärden på det psykiska testet och min kropp var ju inget att tala om helt enkelt. Men idag, även om jag kanske inte mår psykiskt helt perfekt så var siffrorna så mkt lägre ändå bara för att jag har lärt mig centrera känslorna och tar inte ut det på 10 andra saker som påverkar mitt andra mående och inkräktar på livsnödvändiga faktorer.
Samma sak med kroppen och synen på den, då hatade jag min kropp mer än något annat. Jag hatade varenda del, varenda millimeter och det jag önskade mest av allt var att gå ner i vikt och bli smalare. Men nu, jag kan med handen på hjärtat säga att "jag är nöjd med kroppen och jag vill inte gå ner i vikt alls". Då påverkades jag allt som hade med bantning att göra, bantade någon i min omgivning ja då hoppade jag själv på det, men idag skakar jag bara på huvudet och äter min pajbit ändå. Det jag menar är att jag är stabil med mig och min kropp. Jag är nöjd och vill inte förändra nåt men jag är ändå inte fast i min kropp som jag har nu och det är en stor skillnad helt klart. Jag är inte rädd för att gå upp i vikt utan sker det så sker det, kroppen gör som den vill. Jag är heller inte rädd för att gå upp i vikt resten av livet om jag började att gå upp i vikt nu, för jag vet bättre än så. Jag menar kroppen kan sitt och går man inte och mixtrar så vet den vad den vill helt enkelt.
Visst är man sjuk i anorexi ja då är ju tanken att man ändå ska öka i vikt och då är det ju logiskt också att man går upp i vikt av " allt" man äter, för det är ju den naturtliga gången om man är underviktig att man ska upp på normalvikt. Då tar ju kroppen vara på det, den äter för den måste reparera sig. Men nej man går inte upp i vikt bara av att äta ett äpple, en macka eller nåt annat liksom. Men ja kroppen vill gå upp i vikt och den liksom skriker efter mat. Men man rusar inte upp i vikt det kan jag garantera er alla.
Jag har själv vart den som trott att jag gått upp 3 kg i veckan, men det har inte hänt en enda gång utan det har bara vart en känsla. Hur många gånger har inte känslan av att gå upp i vikt vart fel? Ja jo flera gånger för mig iaf och jag kan nog garantera er att ni inte går upp i vikt varenda sekund av dagen och av varenda tugga mat. Och ni kommer heller inte att gå upp i vikt resten av livet, kroppen kommer att stabilisera sig där den känner sig nöjd. Det är inget att vara rädd för, var inte rädd för att våga, var inte rädd för att vilja. Det kommer att bli bra, allt blir bra och allt släpper tillslut med ätstörningen. Du kommer inte att hata dig själv men först och främst så kommer du inte hata din kropp. Du kommer att vara nöjd!...Här har ni ett levande exempel.
Lev som du lär
Varför i hela livet är det så mkt lättare att hjälpa andra än sig själv? Jag förstår inte den logiken,varför värdesätter man andra före sig själv. Eller det gör iaf jag, jag kan lösa allas problem, jag kan komma med råd till allt och alla om exakt allt. Men jag kan inte komma med råd till mig själv och jag kan än mindre lösa mina problem på egen hand, även om jag nu vet vad och hur jag borde göra så förmår jag mig bara inte till att göra det. Varför värdesätter man inte sitt eget liv mer än vad man gör helt enkelt?
Det är inte logiskt för fem öre att man gör allt för alla andra, men inget för en själv. Jag menar om man kan hjälpa andra med liknande problem så borde man ju kunna hjälpa sig själv också, men varför finns det en spärr där? Varför är det så svårt?
Som jag skriver i början så borde man leva som man lär, om jag säger till folk att sluta röka för det är inte bra så kan jag ju inte ta fram en cigarett och röka den. Samma sak gäller maten, jag kan ju inte säga till folk att äta för det är viktigt om jag inte själv äter..Förstår ni? Det är logiskt dvs. att man gör som man säger till andra att göra.
Säger jag till folk att äta, ja då ska jag ju äta själv också. Säger jag till folk att utmana sig och utsätta sig för ångest, ja då borde jag ju själv göra det också. Annars är man väl en hycklare, eller?
En hycklare vill man väl ändå inte vara, jag menar det är ju ingen bra för då blir man ju inte trodd på...hmm
Det kanske handlar man är rädd att testa själv fullt ut, man kanske vill använda andra som försökskaniner för att se om det verkligen håller? Men även om man nu vet att det skulle funka så gör man ju ändå inte så, vad är man rädd för då? Rädd för att det inte ska funka på en själv? Man kanske tänker, ja men det funka på dem men det funkar inte på mig. Men varför skulle det inte göra det? Man är aldrig ensam om ett problem, för det finns flera personer med liknande problem ute i världen och i samhälet. Du är inte ensam, men visst dina problem och svårigheter är dina egna och det är bara du som kan lösa dem. Det jag vill komma fram till är att, om det är 100 personer med liknanden problem och med samma situation på ett sätt som fått allt klart så borde ju den lösningen även funka på dig. Det finns inget problem som inte går att lösa, för problem finns till för att lösas, eller hur?
Jag kan babbla på hur mkt som helst om det här, för jag har själv grymt svårt att hjälpa mig. Jag kan hjälpa vem som helst i samma situation som jag men jag kan inte hjälpa mig själv. Det kanske är en självbevarelse drift, för man kan inte skada sig själv medvetet på det sättet. Jag menar, man kan inte utsätta sig själv för den smärtan som det kanske ändå innebär att lösa jobbiga problem och därför förlitar man sig på andra, för då har man ju någon annan att skylla på ifall man får "ont"( eller nåt sånt). Men man borde ju som sagt leva som man lär, utsätter jag andra för smärta när jag tror att en väg är en lösning ja då borde jag ju själv gå samma väg, eller hur? För annars är det ju hyckleri som sagt....hmmm...
Ex, jag kan säga att Mandos behandling funkar om man själv vill och vågar gå emot sjukdomen till max för jag har gjort det själv. Jag kan även säga att man kan bli av med sjukdomen för jag har själv blivit av med den.
Så igen " lev som du lär"...Det kanske inte löser allt, men det löser mkt iaf=)
Att ta kampen själv
Ibland måste man vara två för att klara av något, men ibland måste man vara ensam. Du kan få hjälp och stöd från andra, men kampen är en sak som du måste ta själv. Du kan få hur mkt stöd och hjälp från allt och alla, men om du inte lägger ner lite krut själv så kommer du inte komma nån vart. Visst rent temporärt, men inte något som kommer att hålla i längden.
För att Du ska må bra måste viljan komma inifrån dig, inte från yttre omständigheter. Du kan göra saker för andra och se det som en motivation till att klara av något, man kan tänka " jag gör det för deras skull" men du måste först och främst göra saker för din egen skull. För om du inte gör något för dig själv, om du inte ändrar på dig för din egen skull så kommer det inte att hålla. Jag menar så länge du inte gör ändringar för dig själv så kommer du hela tiden ha en massa ursäkter till varför det är si och varför det är så. Du kan göra andra besvikna, det är inte en så stor grej men att göra dig själv besviken är inte något roligt att bära på. Visst kan du göra dig själv besviken genom att svika andra, men om du sviker ditt egna mål som du har från hjärtat som bara gäller dig ja den smärtan är svår att bära. Det är därför jag säger, att man ibland måste ta kamperna själv med hjälp av andra. Om det är Du som gör jobbet då kan man ju garantera att jobbet blir gjort på ett bra sätt, för det är du själv som är domaren då och känner av hur det känns och är med allt. Men om du däremot arbetar tillsammans med någon för att vinna en kamp som egentligen är din, då finns risken att du inte lyssnar på dig själv utan gör efter den andres pipa och kanske tänker " ja men nu är det bra, för det borde ju vara bra nu"..När det kanske ändå inte är det..?
Om du har ett löfte gentemot dig själv så kommer du inte svika det. Löften är till för att hållas och som ett ex kan jag ta mig själv. Jag lovade för 1,5 år sen den 23e september att jag ska bli frisk och jag tänker bli frisk för min egen skull, no matter what..Och se på resultat jag har nog aldrig mått så bra kring maten som jag gör nu och det bara för att jag tog och gjorde kampen för min egen skull först och främst. Sätt dig själv i första hand och resten sen. Jag lovar dig att om du mår bra så kommer du inte göra andra ledsna eller besvikna. Inget är viktigare än du, var egoistisk! "mår du bra så mår andra bra"
Jag bara vet det...
Nu är det 3 veckor kvar till min friskskrivning. Det som jag trodde var en dröm för 1,5 år sen när jag började på mando igen efter den lilla vilan som jag får lov och kalla det. För frisk var jag inte för 5-öre, det var bara något jag försökte intala mig själv för jag visste att alla andra så gärna ville se mig frisk igen. Men jag kände det själv och jag visste att jag inte var det heller, men jag trodde att det kunde hålla. Jag menar vad kunde det för spela för roll att jag hade kontrollen fortf liksom, huvudsaken var ju att jag åt...?
Ja, så tänkte jag då men nu vet jag bättre. Jag har lärt mig av mina misstag jag gjort i min kamp och dem misstagen upprepar jag inte en enda gång till. Jag vet att denna känsla jag har kring maten och mitt synsätt kring maten är sant, det är så det ska vara. Jag påverkas inte av maten alls nån mer inte på så sätt att jag inte kan göra allt liksom. Jag kan äta när och vad jag vill och hur jag vill, det liksom inget som ger min ångest av den kraften som gör att jag "försvinner" . Visst kan jag säga att inför vissa tillfällen kan jag få en klump i halsen, men bara jag sväljer så försvinner den klumpen och allt är bra igen.
Jag klarar av att göra saker nu som jag trodde fanns bara i min drömvärld, jag trodde aldrig att jag skulle kunna göra dessa saker som jag gör nu. Jag trodde att jag aldrig skulle kunna äta på donken av en "slump" bara för att jag vill, jag trodde aldrig att jag skulle kunna dricka utan att dra ner på en massa saker, jag trodde aldrig att jag skulle kunna ligga still och bara kolla på TV utan ångest. Och jag trodde aldrig att jag skulle kunna träna utan att tänka på att kompensera och ha mig. Men jag kan göra allt detta nu, jag kan göra exakt allt och det känns bra.
Jag vet att jag inte kommer att falla tillbaka igen, för jag vet att jag och jag vet att livet är värt så mkt mer än att man ska gå runt och vara sjuk liksom. Va fan, jag är 22 år och då ska jag inte vara begränsad i mitt liv utan det är nu jag ska leva och njuta av allt som jag får chans till att njuta av.
Som jag sagt innan så har jag fått nog av sjukdomen så det räcker och blir över helt klart. Jag kommer inte sakna sjukdomen allls utan snarare kan jag känna att det är en befrielse att kunna ta andetag utan att ha ett monster i huvudet och i kroppen så trycker ner en hela tiden liksom. I kind of like it now!..Och så ska jag fortsätta att ha det i framtiden. Jag anser mig själv vara en segrare redan nu, men visst det är 3 veckor kvar men så här nära mål har jag minsann aldrig vart under 5 år av rent helvete och anorexin i mig.
Jag har många att tacka för och det finns speciellt 2 personer som betytt mest av alla och det är först och främst min kära halva, Cilla. Jag vet inte vad jag ska säga, men utan henne skulle jag inte ta andetag idag. Och sen har vi ju min behandlare K också...PERFEKT!=)...
Tack för allt!
Och som Cilla brukar skriva "never give up"...
Jag mår skit, men jag vet att det blir bättre.
Japp livet är rent utav sagt ett helvete ibland, ett rent jävla skit helvete. Hjärnan och alla känslor spelar spratt och inte bara en dag, utan flera dagar i streck. Hjärnan leker nåt jävla spel med mig nu som går ut på att ta emot så mkt skit som möjligt, testa gränser och må dåligt....Well guess what? I dont like it. Jag tycker om det här för fem öre. Ska jag aldrig, aldrig i hela mitt liv få må bra? Jag menar när det ena släpper så kommer det andra och maler på och tragglar sitt skit i mig...Men jag antar att det är för att jag har en hel barndom, en hel tonårsperiod och ja hela min ungdom att ta igen med tankar och känslor som kommer upp nu. Jag antar att jag bara inte har tillåtet mig till att tänka och reflektera alls under ja all den tid då jag har haft kapaciteten till att reflektera kring allt som sker och har hänt.
Jag har tidigare haft sjukdomen att fly till men jag har liksom valt bort sjukdomen som en utväg nu, jag tänker ta dem rätta vägarna och lösa allla problem som jag har. Jag väljer inte sjukdomen eller andra självdestruktiva vägar för att fly problemen, jag tänker gå in i smärtan och jag tänker gå in i alla känslorna. Det får kosta vad det kostar, men jag vet att jag klarar av det. Jag klarar av alla "hjärnspöken" för har jag klarat av anorexin och dess eviga traggel om det ena och den andra ja då klarar jag allt, som sagt.
Men det är riktigt tufft nu, för jag vet inte den riktiga orsaken till att jag tänker och känner så här just nu. Jag menar vad är det som kan vara pusselbiten som inte riktigt stämmer nu? Är det för att halvan min är i USA? är det för att jag är trött att vara "ensam" och inte sedd från vissa håll? Jag vet inte, men jag måste ta reda på det för att lösa det. För helt klart är det något som gör mig läskigt likgiltig, något är det som gör mig till en skugga av mitt forna jag. Jag vet vem jag vill vara och jag vet vad jag vill göra, jag vet att jag har en bra framtid liksom....
Vad gör att jag mår skit just nu? En längtan av att straffa mig? Men för vad? Varför ska jag straffa mig för något jag inte kan ro för? Vad är det som händer?...VARFÖR???...
Kan Jag så kan Du!
Andra saker som skiljer friska från sjuka är synen på maten och de sk "förbjudna livsmedlen", man kan inte tänka " ja bara för att jag fika denna vecka så kan jag inte äta pizza". Det är ju också normalt att göra det att bara liksom " svulla" en hel dag med alla godsaker. Jag menar jag tror att alla kan säga att några bitar godis smakar bättre än 2 skorpor med mjukost, eller hur? Är mat sugen på godis ja då tar man godis liksom och vill man sen senare äta kebab så gör man det. Det gjorde jag igår, jag fika hos mams och paps igår på dagen och åt kebab till middag. Och jag känner mig ju liksom inte fet idag eller gjorde det igår heller för den delen så ja jag antar att jag har kommit över en tröskel där.
Nåt mer jag kan berätta om är att allt går bara man vill, det gäller faktiskt att bestämma sig. Det är en kort men rättvis sanning.=)
Det går faktiskt, men det gäller att vilja
Jag kan säga att när jag för 3 månader sen hade mötet med överläkaren och med min behandlare om fortsatt behandling eller inte så trodde jag aldrig i hela mitt liv att jag skulle klara av allt det som jag hade kvar just då för ett friskt liv eller snarare för målet som vi satte upp för friskskrivning dvs. en "deadline" för mig.
Men jag kan nu med handen på hjärtat säga att det har faktiskt vart mig en resa, en kamp, en svår kamp dem senaste månaderna som har gett utdelning på hela mitt mående på alla sätt och vis.
Jag har klarat av saker som jag inte ens kunnat drömma om, jag har gjort saker som jag undvikit att göra de 5 senaste åren. Jag har tagit stora steg mot ett normalt liv med hjälp och stöd, men först och främst på egen hand faktiskt. Jag menar det är jag som äter dem svåra sakerna, det är jag som tar initiativen och bokar in K och måltider med henne där vi kan arbeta med små saker som jag känt har vart svåra. Fast K har hjälpt mig med det finstilta och sett till detaljer som jag inte tänkt på funnits där, men som var en av orsakerna till att jag fick ett återfall.
Med hjälp av K har jag eliminerat många vägar som kan leda till återfall, en efter en har vi satt en stopp skylt framför dem och gjort dessa vägar till omöjliga att nå. Hon har hjälpt mig med första steget och bara funnits där som ett stöd, men det är jag som har gjort arbetet hela tiden.
Idag på bussen när jag var påväg hem från skolan satt jag och tänkte tillbaka på allt som vart och jag konstaterade att när jag var som sjukast så hade jag ingen som helst personlighet, nu menar jag inte med vikten utan även sjukast i tankarna. Jag var INGEN då, men nu när jag ökat i vikt och börjat normalisera alla tankar i alla situationer har jag också börjat få tillbaka min personlighet. Den lyser igenom i många lägen, jag tar för mig, jag visar styrka och mod. Jag klarar av det jag bestämt mig för och jag visar upp ett bra bemötande och rationella val är något som blivit en styrka. När jag var som sjukast var jag en bitch, jag skrek, jag bråkade och tjafsade om så lite som 2 vindruvor, jag vågade inget och vägrade vara själv, jag drog mig undan från allt och alla för att undvika allt som kunde tänkas leda till ansvar eller problem att lösa. Jag tog helt enkelt inget eget ansvar och jag vågade inte utmana mig eller ta för mig alls av livet och vad den kom med. Jag var död, det var bara skalet kvar.
Det som ändrade allt var när jag började komma tillbaka till livet, först med flytten med halvan, sen skolan och allt som påminde mig om vad jag saknar. Jag kom tillbaka och fann mig själv sakta men säkert och nu är jag ganska stark igen, jag har ett gott självförtroende igen.
Jag gör bra val som sagt, jag tänker rationellt och gör allt för att inte bli sjuk igen. Jag äter mer för att komma upp till målvikten fortare och jag släpper all kontroll på egen hand, jag tar det som finns utan att bry mig om vad för fem öre liksom. Visst har jag vissa svårigheter kvar men det ska klaras av, jag vet att jag kan. Det fick jag höra igår av min käre behandlare som ger mig så mkt styrka och så mkt motivation varje gång jag ser henne. Det hon sa och som etsat sig fast i mitt huvud och som drar mig upp från mina små dalar som jag kan erkänna att jag hamnar i lite då och då är meningen " Jag är så stolt över dig Jane, du har verkligen bevisat vad du kan. Du är modig och du är stark. Tänk hur mkt du har klarat av, du har klarat av så mkt svårt. Du kommer klara av allt du vill klara av. Jag tror på dig och jag vet att du kan. Jag har tvivlat på dig, men du gör mig stolt nu. Jag är stolt över dig, fortsätt så här".....Det kändes bra att höra, och jag tänker inte göra henne, Cilla,mina vänner, Johannes men först och främst inte mig själv besviken.
Jag kan säga att jag klarar av mkt på engång, skolan, mando, mina relationer och en lägenhet. Allt har jag klarat av utan minsta lilla dipp och misslyckande.
Men inget av detta skulle vara möjligt utan dem viktiga personerna som just K, Cilla, Johannes och mina vänner.
Till min halva!
Helt enkelt så blir det bara bättre och bättre ju längre tiden går..
Vi har haft 4 underbara år bakom oss men det bästa är att vi kommer ha en helt underbar framtid framför oss, tänk vad vi har gjort av 4 sjuka år. Hur mkt har vi inte åstadkommit under dessa år som sjuka dårå?..Och vad kan vi inte lyckas med som " friska"...Vi har alla möjligheter halvan!...
Allt började med typ ett blygsamt "hej, jag heter Cilla" och ja " ja, hej jag heter Jane"..och där började en obeskrivlig vänskap med allt vad man kan tänkas uppleva tillsammans...Jag tänker inte ta upp våra bravader för ja, vissa av dem är helt enkelt jaaaa...Jag säger inte mer=P...hahaha!...
Det började med ett "hej" och vete f*n vart det slutar för efter 4 år har vi utvecklat våran kommunikation till mer än ett "hej"..haha!...Du vet vad jag talar om halvan=P...hahaha!...
Du är värdefull, jag har så mkt tacksamhet mot dig H1, Cilla, dumbo, sambo, halvbo...Ja, U name it ett kärt barn har många namn=)...hehe!..
Jag ser framemot alla framtida bravader med dig och alla framtida "utmaningar" med företag och ja allt som står på den där listan..hehe!....
Love u h1...Forever and ever=)...
( nej vi är inte lesbiska, jag har en pojkvän som jag älskar nåt enormt)...
Icke hållbart
"Inga bortförklaringar är bra bortförklaringar"
Hur ofta har Vi inte använt oss av bortförklaringar för att slippa göra saker? Hur ofta har dessa förklaringar varit osanna? Hur ofta har vi inte ljugit för våran allra käraste vän för att komma undan maten,för att kunna fly?
Allt för många gånger, en gång är redan för mkt i kampen mot sjukdomen. Jag förstår också att när man är sjuk och inte vill inse eller har insett att man är sjuk att man inte reflekterar kring det man säger och gör. Men bortförklaringar är ganska uppenbara man ser igenom sånt.
Vad förlorar man på att vara ärlig?...Sjukdomstid!...Ja, det är det enda du förlorar, du förlorar bara tiden med anorexin. Du vinner mer på att vara ärlig, du vinner liksom allt....Du vinner ett snabbare tillfrisknande, du vinner ETT FRISKT LIV, du vinner tillbaka förtroendet från omgivningen..och du vinner tillbaka tron på dig själv.
För varje gång du ljuger för dig själv och andra så sjunker du i rang hos dig själv, för varje gång en lögn kommer till så blir du svagare och sjukdomen starkare.
Det är skillnad på "fakta" och " bortförklaringar", fakta är sånt som är sant och hållbart medan bortförklaringar är ohållbara och ibland även osanna.
Fakta är att du lider av en sjukdom och p.g.a fysiska/psykiska hinder inte klarar av något medan bortförklaringar är i detta sammanhang saker som du säger för att slippa göra något som du finner obehagligt dvs saker som ger dig ångest. Men vad är det man säger " ångest är en känsla inget man dör av"...Men det du dör av är att inte gå emot ångeten och i detta fall har ju ångesten med maten att göra.
Nu tänker du säkert att: " ja men jag äter ju, det är inga problem jag vill bara inte göra det ena och det andra ex, gå på fester, dricka, äta tårta, godis etc"...Men vilken frisk person säger nej till sånt?..Vilken frisk person tackar nej till godis?
Nej bortförklaringar håller inte alls. De ger dig inte tillbaka ett liv och de ger dig inte tillbaka din friskhet. Så länge du har bortförklaringar för att slippa allt obehag och all ångest över tillställningar, maträtter och fester så är du inte frisk. Så länge du har bortförklaringar så kommer det inte att hålla hela vägen, så länge du har bortförklaringar över maten så är du sjuk....Som jag sa i början " inga bortförklaringar är bra bortförklaringar"...TRUST ME, been there done that...Det funkar inte alls!...Var ärlig och utmana dig, tacka inte nej till saker för du är rädd för ångesten. Var rädd för sjukdomen istället, det är den du dör av inte ångesten....
Var ärlig, ärlighet varar längst...
upptäcka livet är en lösning!=)
Jag är nära min friskskrivning nu, jag är närmare än nånsin mitt största mål som jag haft de senaste 4 åren och det är att bli helt frisk. Men idag kan jag fortf få mina stunder då jag bara "inte orkar", jag vill bara lägga mig ner och typ dra täcket över huvudet. Vad gör jag då när det händer?..Jo, jag lyfter på luren och ringer några samtal och kollar om någon har lust att göra något, då får jag energi till att orka ta de sista stegen mot friheten.
Om jag inte hade haft någon nu och för 7 månader sen då jag verkligen bestämde mig så hade jag inte nåt mitt mål. När jag har dalat, har jag alltid haft nån där som hjälpt mig upp genom att vi har "hittat på saker", det kan bara vara att se på film eller shoppa kläder....U name it!.Allt som har med normalitet att göra har och ger mig energi att orka.
Det kan bara vara att gå i skolan och det kan vara att ta en kopp kaffe. För skulle jag fortsätta att vara sjuk så skulle inget av det vara möjligt...Fortsätter man att leva ett självdestruktivt liv så försvinner ju ens möjligheter till ett sant liv med. Vad får du ut av att vara sjuk?...Nämn 3 bra saker som INTE har med mat, vikt och kroppen att göra..För dessa saker är inte sanna och hållbara saker i det avseendet att 1. Du kommer aldrig vara nöjd med din kropp. 2. Du kommer aldrig tycka att du väger "tillräckligt". 3. Du kommer aldrig vara nöjd med maten du äter och sen måste du också förstå att maten är ett av de basala behov som en kropp behöver. DET KAN MAN INTE UTESLUTA!...
Har du kommit på nåt bra med att vara sjuk?..
Nej, kunde nästan tänka mig det....För jag har inget kommit på nåt alls. Visst förr kunde jag komma på det ena och det andra, " ja, jag slipper ansvar,jag har kontroll, jag är smal, jag får det ena och det andra"...Ehmm...REN BULLSHIT!....Jag slapp för det första inte ansvaret, snarare blev det mer...och jag hade ju inte kontrollen alls..snarare så var allt kaos...och jaa jag var ju inte heller smal..:Så nej, det finns inget bra alls..
Men vad förlorar du på att vara frisk?...hmmm...Nämn 3 saker här med....
Har du kommit fram till nåt?....Nej, kunde nästan tänka mig det för man förlorar inget egentligen. Om du nu tänker, jag förlorar min smalhet, jag förlorar min kontroll, jag förlorar mitt liv min identitet....Yeah, så här är det. Här kommer sanningen, du förlorar inte din smalhet utan du vinner din smalhet genom att bli frisk. Genom att bli frisk så blir du smalare än vad du nånsin vart. Och du kommer få tillbaka all kontroll, du slipper känna att allt är kaos hela tiden...Och Du kommer att vinna tillbaka till livet som du haft innan och du kommer att få tillbaka en personlighet. Du kommer inte behöva vara "den där anorektikern"..För anorexi är inte ett personlighets drag, det är inte du..Det är en sjukdom inte nåt man är, utan något man har..som går att bota!...
Hur botar man?..Man äter, går upp i vikt, släpper all den falska kontroll och man umgås och upptäcler livet med sina vänner och sin familj...Det går om man vill och vågar. Du har absolut inget att förlora på att bli frisk och ta det sista steget!...Been there and done that, and I am starting to enjoy life again..och till max kommer jag att göra det när halvan min är hemma. Kan jag, kan vi så kan ni andra också...!....
En fingerknäppning.
Små felsteg leder till en smärta plågsam att bära. Jag skyller inte på någon över valen jag gjorde och nej jag ångrar fortf inte att jag valde mina vägar så som jag gjorde, men jag kan ibland önska att mitt hade visat sig annorlunda ändå. Jag menar jag har saker som är väldigt svåra att bli av med, dessa saker kommer att försvinna med tiden( under förutsättningen att jag står emot sjukdomen).
Främsta anledningen till att jag ångrar valet av väg som jag tog för fem år sen då jag bestämde mig att "ner i vikt ska det gås"..., är det att jag kan ha skadat min kropp permanent inte bara genom att jag har en mage som ibland tar död på mig utan det kan även vara så att jag har "förstört" min bukspottskörtel genom ett pendlande i vikt HELA TIDEN...Genom att jag gått upp i vikt, gått ner, gått upp och vart underviktig en stor mängd av tiden och på så sätt plågat min kropp varje dag kan ha gjort så att min kropp sagt ifrån tillslut...
Min halva var inne på det här i ett av sina blogg inlägg "superhalvan.blogg.se"....Att "det är när man börjar mixtra med sådant som kroppen sköter av sig själv som det blir fel".. Och jag lägger till att det blir bara inte fel för stunden utan även för framtiden. Tänk efter innan du väljer ett val soim kan förstöra flera år av ditt liv. Är smalheten värd smärta?..Är smalheten värd all plåga?..Är smalheten värd livet?
Varför vilja bli smal, varför sträva efter ett ideal omöjligt att nå...För: 1. DU känner dig aldrig smal, du kan se ut som ett skelett men du är ändå inte smal i dina ögon. 2. Sjukdomen som skapas i dig när du väljer det valet blir ALDRIG nöjd, den blir inte nöjd innan du dör....
Tänk efter både en och två gånger innan du vill gå ner i vikt....
Tack till alla!=)
Jag har min allra bästaste bästa halva: Den enda som verkligen känner alla små skavanker jag har, som vet exakt vart alla mina små pormasker sitter vart jag har och inte haft finnar. Hon vet mina känslor bara genom att kolla in i mina ögon . Hon vet mina tankar och vet vad jag ska säga bar av att tänka på mig. Jag har så mkt erfarenheter med henne, erfarenheter som gjort mig till den jag är. Jag ångrar absolut INGET jag har gjort med henne, det finns inte en enda stund då jag inte saknar henne( då kan hon sitta brevid mig i soffan).Hon är så klockrent bra bara. Jag älskar henne nästan över allt annat som finns på denna planet. Jag skulle kunna ge min njure till henne, dvs skulle kunna göra allt för henne...Det bästa beslut jag fattat förutom att bli frisk är att ha flyttat ihop med henne....<3
Jag har mina underbara vänner främst Lisa och natte, monica och krille: Som vart med mig i vått och torrt. Snacka om smärta jag utsatt dem för. Hur många gånger har de inte besökt mig på mando när jag var inlagd?..Hur många har de inte fått sms:et " jag är inlagd igen"...Eller " jag ger upp, jag tänker dö"...Alldeles för många gånger enligt mig...Jag menar en vän ska inte behöva höra " jag tänker dö"....Och varje gång har jag fått tillbaka ett samtal som lugnat mig och gett mig kraft att orka kämpa vidare. Och om det inte vore för dessa personer så skulle jag aldrig sökt hjälp från första början. Men den som ska ha det störta tacket av dem alla är faktiskt Natte, min barndomsvän sen 4 års åldern. Om det inte vore för henne, så skulle jag vart död idag. Jag menar om hon inte hade gett mig kraft för 1,5 år sen då jag i princip höll på att döda mig själv och ja medvetet så hade jag inte funnits idag. Men hon fanns där och lyckades dra mig ur mörkret och vilja leva igen...
Dessa har vart med från början och jag lovar att det ska komma ett slut med och det är ett bra slut på hela kapitlet om sjukdomen och dess grepp...Jag är stolt och glad att jag har dessa vänner=)
Jag har mina vänner i skolan: De har en speciell roll i allt, helt omedvetet så har de lyckats få mig att våga göra saker. De behöver inte ens veta om nåt, men bara av att finnas där i en fysisk form så vågar jag göra saker som går emot min "princip" eller vad man ska säga. Dessa nya vänner sen förra hösten har fått mig att inse värdet av ett bra och normalt liv utan begränsningar. Ibland är det skönt att bara umgås med folk som inte har så stor "koll" på allt...=)
Min behandlare: Jag har haft flera och jag kan säga att alla har hjälp mig på ett eller annat sätt, men om det inte vore för den senaste dvs K så hade jag inte vart ärlig. Jag hade inte vågat säga allt om sjukdomen och jag hade inte vågat be om hjälp heller i många lägen. K är underbar, hon är den bästa behandlaren av dem alla. Hon förstår, pushar och hjälper mig på det sättet som är bäst för mig..HON är bara bäst=)
Sen har vi min pojkvän: Har vart ihop med honom 6 månader nu och han har verkligen stöttat mig med bara sin blotta närvaro. Det är bara han som lyckas få mig att slappna av helt och hållet en kort stund. Han får ner mig till en avslappnad nivå och han får mig att se att mat inte är farligt. Han hjälper mig mer än vad han vet om. Han är bara för underbar.
Det finns så många som hjälpt mig med allt, som hjälpt mig att räta ut mitt liv till ett liv som kan levas liksom. Och alla som har vart delaktiga i mitt liv får ett stort TACK!=)... Ja jag är sentimental idag..hmmmm
Wonderland
WONDERLAND ( by Sunrise Avenue)
"We don’t know wonderland
We don’t know how to get there
We will keep on searching for the way
We dream all the way
Of the moments we'll have there
We can see them all clear today
On the way to wonderland, on the way
Sometimes the night is cold
There are times we hurt inside
Sometimes the goal seems too far away
We don’t know wonderland
We’ve heard about the ones who’ve been there
It’s a place made for us they say
On the way to wonderland
We see the sun we’re gonna run
Towards the wonderland
The only place where we belong
The search will never end
We push against the wind and rain
Beating tears and pain
Together we can find; together we can find"
Åh, vad bra låten är. Jag menar den beskriver ju allt så himla bra på ett sätt...Man är i ett helvete som känns helt omöjlig att ta sig ur, man vet inte hur man ska ta sig till andra sidan till det normala och bra livet. Man hör folk bara prata om det "livet" som man kan ha, man letar efter vägen dit, man letar och letar men man kommer ingen vart ( känns det som)..men man kommer framåt, drömmen som man haft börjar bli verklighet en vacker dag. Det som kändes så avlägset börjar att kännas som en del av dig, som ett del av ditt liv.
Det är ju inte lätt alls det är ju verkligen genom blod, smärta och tårar man får kämpa sig fram. Men tillslut, tillslut så tar kampen slut och du kommer att stå där som en segrare i "the wonderland"...Din dröm har blivit verklighet!..
Halvan låten är till dig, " we push agaisn the wind and rain, beating tears and pain. Togehter we can find togther we can find"....Tillsammans är vi starkast H1!...Även om du är 900 mil ifrån mig så finns jag ALLTID vid din sida och jag gör allt jag kan för att du ska komma hem snart...Saknar dig så mkt att det inte är sant...
"its a place made for us"...
Det finns inget annat val...
Förra veckan i skolan så fick jag en ångestattack, tårarna började rinna men jag svalde allt och skakade av mig tårarna. Det hade inget med maten att göra för 5-öre, visst att tanken om att "sluta äta" kom upp i huvudet det tänker jag inte förneka. Fast den tanken försvann lika fort som den kom in i huvudet. Den ångestattacken jag hade då kom till enbart av att jag kände mig enormt stressad över skolan, jag kände mig som en riktig student just då.
Jag fick normal ångest som alla studenter upplever lite då och då, istället för att deppa ihop totalt reflekterade jag kring just den ångesten och jag var ganska " stolt" om man ska säga så..Jag menar jag brukar ALLTID, ALLTID ha ångest över maten annars men just den studen var det bara skolan som gav mig ångest...Jag blev glad på något sätt över den känslan, för jag kände mig levande och normal på riktigt för första gången på väldigt länge.
Jag kunde gå med rak rygg och istället för att deppa ihop efteråt och känna att hela världen går under tog jag tag i problematiken och löste situationen på ett konstruktivt sätt som tog bort dessa känslor av ångest och stress.
Man ska ju inte fly från obehaget utan man ska ju ta tag i det och komma förbi "tröskeln", visst att det tog emot att göra allt det som krävdes och det tar ju emot att göra en förändring av vilket slag som helst. Men efteråt, när jag hade kommit över den tröskeln så kunde jag andas ut och känna att "det var bra gjort, nu slipper jag att känna så igen"...Visst att det kan återkomma, men då har jag ju också en väg att gå för att lösa den situationen..
Jag har så mkt erfarenheter som jag kan använda mig av i nästan alla situationer, jag har fått så mkt genom att vara sjuk. Det har ju inte vart de roligaste fem åren alls, men samtidigt så ångrar jag inget heller för den delen. Jag önskar ingen det helvetet jag har fått uppleva och som jag är påväg ur just nu på riktigt. Jag önskar ingen den smärtan jag har fått uppleva, men jag ångrar inte nåt heller som sagt.
Jag är expert på ångest, jag är expert på "mat", jag är expert på "anorexia", jag är expert på problemlösning, jag är expert på att ha tålamod, jag är expert på att KÄMPA och jag är expert på att känna mig pressad.
Trots sjukdomen under flera år så har jag ett liv framför mig, men jag kommer ju inte att kunna uppleva något av det. Jag kommer inte att kunna förvalta något av det jag lärt mig om jag inte tar mig ut ur denna "anorexi helvete" engång för alla denna gången...Jag har inget annat val, du har inget annat val, ni har inget annat val än att komma ut på andra sidan för att uppleva allt och använda all den kunskap och alla egenskaper som lärts...
Det finns ett bättre liv utan sjukdomen!....
