froggster

Nu är det 3 veckor kvar till min friskskrivning. Det som jag trodde var en dröm för 1,5 år sen när jag började på mando igen efter den lilla vilan som jag får lov och kalla det. För frisk var jag inte för 5-öre, det var bara något jag försökte intala mig själv för jag visste att alla andra så gärna ville se mig frisk igen. Men jag kände det själv och jag visste att jag inte var det heller, men jag trodde att det kunde hålla. Jag menar vad kunde det för spela för roll att jag hade kontrollen fortf liksom, huvudsaken var ju att jag åt...?
Ja, så tänkte jag då men nu vet jag bättre. Jag har lärt mig av mina misstag jag gjort i min kamp och dem misstagen upprepar jag inte en enda gång till. Jag vet att denna känsla jag har kring maten och mitt synsätt kring maten är sant, det är så det ska vara. Jag påverkas inte av maten alls nån mer inte på så sätt att jag inte kan göra allt liksom. Jag kan äta när och vad jag vill och hur jag vill, det liksom inget som ger min ångest av den kraften som gör att jag "försvinner" . Visst kan jag säga att inför vissa tillfällen kan jag få en klump i halsen, men bara jag sväljer så försvinner den klumpen och allt är bra igen.
Jag klarar av att göra saker nu som jag trodde fanns bara i min drömvärld, jag trodde aldrig att jag skulle kunna göra dessa saker som jag gör nu. Jag trodde att jag aldrig skulle kunna äta på donken av en "slump" bara för att jag vill, jag trodde aldrig att jag skulle kunna dricka utan att dra ner på en massa saker, jag trodde aldrig att jag skulle kunna ligga still och bara kolla på TV utan ångest. Och jag trodde aldrig att jag skulle kunna träna utan att tänka på att kompensera och ha mig. Men jag kan göra allt detta nu, jag kan göra exakt allt och det känns bra.
  Jag vet att jag inte kommer att falla tillbaka igen, för jag vet att jag och jag vet att livet är värt så mkt mer än att man ska gå runt och vara sjuk liksom. Va fan, jag är 22 år och då ska jag inte vara begränsad i mitt liv utan det är nu jag ska leva och njuta av allt som jag får chans till att njuta av.
Som jag sagt innan så har jag fått nog av sjukdomen så det räcker och blir över helt klart. Jag kommer inte sakna sjukdomen allls utan snarare kan jag känna att det är en befrielse att kunna ta andetag utan att ha ett monster i huvudet och i kroppen så trycker ner en hela tiden liksom. I kind of like it now!..Och så ska jag fortsätta att ha det i framtiden. Jag anser mig själv vara en segrare redan nu, men visst det är 3 veckor kvar men så här nära mål har jag minsann aldrig vart under 5 år av rent helvete och anorexin i mig.
 Jag har många att tacka för och det finns speciellt 2 personer som betytt mest av alla och det är först och främst min kära halva, Cilla. Jag vet inte vad jag ska säga, men utan henne skulle jag inte ta andetag idag. Och sen har vi ju min behandlare K också...PERFEKT!=)...

Tack för allt!

Och som Cilla brukar skriva "never give up"...