Tacksamhet för det man har...
Det är dagens affirmation enligt min lilla min söta iPhone.
Kan detta stämma? Ja, det gör det faktiskt man andas in tacksamhet för det man har och man andas ut kärlek för det man fått. Hur ska man visa detta då? Man kan visa det sin älskade, till sina vänner och till sin familj. Det behöver inte bara handlar inte bara om det materiella eller att man gör saker för någon ex, lagar Tv:n. Nej, tacksamhet och kärlek handlar om det lilla extra. Säga saker som visar uppskattning eller bara ha en annorlunda blick eller kroppshållning gentemot någon kan säga mer än annat.
Man kan andas in tacksamhet för det man har, för att vi i Sverige har det ganska bra jämfört med många "fattiga" länder ex, många länder i Afrika. Vi kan andas ut våran kärlek för det vi har iform att göra en god gärning för dessa länder och då kan det handla om materiella ting ex, skicka kläder, skänka pengar eller volontärs arbete. Allt för att deras sits ska bli bättre.
Som biskopen Eva Brunne sa igår på "Sändningsmässan" för internationella ombud i Sverige och världen. Hon menade kort och gott att allt kan göra sin del för att det ska bli bättre. Alla vi är skapta för varandra, för alla vi har en och samma grund oavsett tro och land. Nej, jag är inte troende men jag tror på det hon sa. Alla vi har samma ursprung, men sen att vi ser annorlunda ut och har olika livsåskådningar spelar ingen roll för alla är värda lika mkt. De finns dem som är fattiga och det finns dem som är rika och spelar ingen roll vad man är och har så är vi alla "samma". Vi ska hjälpa varandra istället för att stjälpa för då skulle vi och världen gå under.
Som det står i bibeln " behandla andra som du själv vill bli behandlad". Visa tacksamhet och visa kärlek så får man nog allt att gå ihop tillslut.
Hit med skavankerna
Hela tiden är man ute efter att prestera bättre och bättre, man vill bli perfekt. Man vill inte ha en enda skavank eller några som helst fel. Man vill inte ha fel och man vill inte se fel, allt handlar om perfektionism. Det ska helt enkelt vara perfekt.
Det intressanta är att om allt skulle vara perfekt skulle vi inte finnas till, varken stjärnorna, jorden eller människorna inte ens solen skulle finnas till. Enda anledningen till att vi finns till att när självaste Big bang small till så frigjordes en massa partiklar sk materia men samtidigt som det fanns materia fanns det även antimateria vilket "åt upp materian" och skulle allt ha vart perfekt skulle antimaterian ätit upp allt och inget hade funnits kvar för att bilda universum,solsystemet, jorden och oss människor.
Det var helt enkelt så att vissa av dessa materior inte passade in med antimaterian det var dessa delar som inte var perfekta som skapade oss.
Man ska tacka att det perfekta inte går att nås. Om inte du eller jag skulle ha våra fel och brister skulle inte vi finnas till. Skulle det inte finnas fel i världen skulle ingen finnas till och skulle inte det funnits fel under Big bang skulle INGET funnits till alls.
Men visst man ska ha som mål att bli bättre och bättre, för det är ju kunskap och lärdom som ger mening åt ens liv på ett sätt. Men man ska inte vara ute efter att skapa perfektionism för felen måste finnas där som en påminnelse om att vi är dödliga och har något att kämpa för och mot.
Det är felen som gör oss! Utan fel skulle vi inte ha personligheter utan alla skulle vara likadana, vad tråkigt det skulle bli då.
Så jag säger bort med perfektionismen, låt alla ha sina fel och brister det är det som gör allt så spännande.
where to get it?
Snart finns det inga ord kvar som kan beskriva detta, eller nej det finns inga ord kvar nu som kan beskriva detta som jag lever i. Keep on fighting! Det är väl så man säger, eller hur?
Men va fan, hur ska man orka kämpa när man inte har någon energi kvar. Jag har ALLT som man kan tänkas att ha, men va fan jag finner ingen glädje av dem då jag inte har någon energi att använda för att ens njuta liksom. Kan man inte njuta så kan man inte uppskatta det man har och allt hänger ihop med energi, har man ingen ernergi så finns det inget...
Så är det ju, får du ingen energi så "dör" du. Jag menar äter du inte så dör du. Får du ingen psykisk energi så ja då dör du med, antingen inombords eller ännu mer tragiskt på riktigt....hmmm
What to do then?
Hur ska man skaffa sig energi när man inte finner något som kan ge en energi och som inte tar någiot alls. Jag menar jag kan inte ha något som både tar och ger för då gåt det plus minus noll, dvs ingen effekt....hmmmm
Acceptans är den enda vägen
Det var ju som med anorexin, innan jag hade accepterat att jag var sjuk kunde jag inte göra något åt saken eftersom jag i mina ögon inte var sjuk. När jag sedan accepterade att jag faktiskt var sjuk, ja då kunde jag göra något åt saken.
Hur mkt man än vill förneka något, hur mkt man än vill fly från något så går det inte för det kommer alltid att finnas där oavsett vad.
You can´t deny your life you are living!
Ibland kan livet vara svårt att leva, ibland kan det vara riktigt tufft och man inte har någon energi kvar. Ja då gäller det att hitta en plats där man känner frid, lugn och ro men även trygghet. Det kan vara en plats som finns på riktigt och det kan vara en plats som finns bara i tanken. Denna plats kan kanske ge dig lite perspektiv och lite lugn och ro i allt det som finns runt en. Jag har iaf hittat min trygga plats, en plats där jag finner ro och tryyghet.
Use it or lose it!
Förr trodde jag att det bara handlande om att träna för att man ska få mer fysisk styrka och bättre kondition, öva upp kroppen liksom, Fast så är inte fallet, visst man tränar kroppen och allt sånt men det har även en psykisk effekt då man bara kan "gå in i en annan värld" och bara vara där och lämna alla problem som finns att lösa för ett tag. Eller så kan man kanske lösa en massa problem genom att träna då hjärnan får lite space och tänka under andra förutsättningar.
Idag i skolan satt jag och tittade iut genom fönstret, för att mina tankar bara for iväg sådär som de brukar göra nuförtiden och när jag tittade ner mot gatan såg jag en personal från mando ute med en patient i en rullstol. Då slog det mig att jag har själv vart den patienten för inte allt för länge sen om man ser till livs perspektivet. Det var liksom bara 2 år sen som jag var just den patienten, men se 2 år senare sitter jag i klassrum fri att röra mig hur jag vill och hur mkt jag vill.
Visst att fysisk aktivitet är bra och att det inte är bra att immobilisera personer på något sätt, men visst det finns gränser där man måste tänka mer på ens hälsa en just kroppen. Om hjärtat håller på att ge upp så kanske man inte ska vara ute och springa helt enkelt.
Samma sak gäller med tvångsaktivitet, det är kanske inte i stora mängder men det är något som skapar en psykiska hinder och problem och då är det ju också bra att bryta den fysiska aktivitetet med kanske immobilisering av något slag.
I ett av våra hand-outs stod det " use it or lose it" så är det använder du inte det kommer du att förlora det.
Så är det ju också med livet använder du dig inte av ditt liv så kommer du att förlora det. Livet kan förloras på många sätt och det är därför man måste underhålla det med diverse saker och stimuli från olika håll.
Ibland kan jag tycka att livet suger, men jag tackar ändå för att jag lever. För vad vet vad framtiden har att komma med?
Jag tror på ödet..
Idag när jag klev på bussen till skolan så stötte jag på min f.d behandlare och nuvarande uppföljare på mando. Det var några månader sen jag träffa henne och det var kul att träffa henne igen, hon gav mig glimtet i ögat igen för en kort sekund.
På senaste tiden har/hade jag börjat tvivla på maten och ja sjukdomen hade börjat snacka med mig, men efter att ha stött på henne så kändes sjukdomen så långt borta. Jag insåg att jag är faktiskt frisk och inte sjuk, jag är inte ens påväg attg bli sjuk igen och det var en så skön uppbarelse eller vad man ska säga.
Jag minns inte hur det är att vara sjuk, jag vet bara att det är en enorm smärta en plåga och jag vet att det rör sig om enorma dimensioner av ångest. Även om jag vet allt detta så kommer jag inte ihåg vad ångest över mat är. Det känns på något sätt så långt borta men ändå så nära, det var ju knappt 1 år sen jag satt och grät över maten och önskade mest av allt att skala av "fettet" på min kropp.
Hur är det idag? Jag har inga problem med maten, äter vad jag vill och när jag vill. Jag äter godis varje dag och fikar lite då och då i veckan, inga hämningar! Det trodde jag aldrig att jag skulle komma till, jag trodde aldrig i januari i år att jag skulle sitta som frisk innan årets slut.
Jag trodde aldrig att jag skulle klara av kontraktet och bli frisk till min födelsedag, men jag kämpade. Jag grät, hade ångest men varenda tugga av maten svalde jag, inget lämnade jag. Jag betade av livsmedel efter livsmedel och det blev lättare och lättare.
Jag gjorde som jag skulle. Jag kommer ihåg att den 23e september 2008 kl 14.00 klev jag in på Mando och träffade A, för att vägas( det var ingen bra med mig). Jag grät under den vägningen för jag skämdes och siffrorna såg inte bra ut. Jag träffade läkaren och fick beskedet "du måste läggas in akut och sängläge i 48h". När jag fick mitt rum kom A dit efter ett tag. Vi pratade lite och jag sa " jag gör vad som helst bara jag blir fri från detta helvete. Jag gör allt för att bli frisk, kan ni hjälpa mig?" A( som sällan kramades), kom fram till mig och gav mig en kram och sa " vi är ett team och VI ska göra dig frisk, oroa dig inte!"
Jag vart frisk!
Man kan bestämma sig för vad som helst även om det gör ont så kan man bestämma sig för att bli bra på alla sätt och vis. Jag har vart riktigt sjuk i anorexi och jag har klarat av den, har jag klarat av den så kan jag klara av vad som helst no matter what. Blod, svett och tårar! Ja, you name it men jag ska må bra igen psykiskt.
Kunde jag då så kan jag nu.
På något sätt kändes det som att det var meant to be att jag skulle stöta på K idag av alla dagar, jag hade hamnat i negativa tankebanor men hon fick mig att inse fakta och se vad jag gjort.
Hon sa som A " Jane, oroa dig inte allt blir bra ska du se, Du har klarat av så mkt hittills du tar dig igenom detta med. Vi ses om en månad"
Jag ska komma till 6 månaders kontrollen och visa att jag är frisk. Jag ska prata med andra patienter, jag ska vara en förebild för andra sjuka. Det går om man vill och vågar!
Jag ska även bli en förebild för andra självdestruktiva en vacker dag.
Jag ska göra saker som sätter sina spår kanske inte i samhället, men hos människor, Jag ska hjälpa till att läka sår. Det är det jag kan och det är det jag ska göra.
Som ett mörkt moln
Jag kände mig som en liten 5-åring i det ögonblicket.
Om jag ska vara ärlig så mår jag inte sådär jätte bra just nu, jag känner mig psykiskt helt jävla utmattad och jag ser inget slut på denna fas liksom. Jag sover och sover men blir inte piggare för den sakens skull, jag blir snarare bara tröttare och tröttare för varje dag som går just nu.
Jag fick frågan " vad tycker du är kul, vad värdesätter du?". Jag kunde inte svara på det för jag tycker inget är kul just nu. Innan har jag tyckt att det har vart roligt att sjunga, men jag kan inte säga att det är det. Jag har tyclt om att träna, men inte ens det ger mig något. Inget ger mig en personlig vinst, inget ger mig personlig energi just nu. Jag går liksom inte på plus i energi nivå, jag går inte ens på +/-. Det som sker just nu är att jag laddas ur mer och mer för varje dag som går, för jag har ingenstans att ladda mina batterier.
Det skapar en psykisk smärta, en smärta svår att bära. Jag menar att vara psykiskt utbränd som jag nog är just nu skapar sina bieffekter och jag kan med handen på hjärtat säga att det är tugnt nu.
Jag förstår inte hur jag egentligen orkar, seriöst! Ibland känns det som att jag är en superwomen, men samtidigt så vet jag att jag inte är det eftersom jag gör mina misstag lite då och då.
Men jag och vissa andra blir lite förstummade över hur mkt jag orkar med och hur mkt jag klarar av trots mitt mående och energinivå. Ibland orkar man mer än vad man tror att man gör, men sen ibland så tar man sig vatten över huvudet och då sjunker man fort ( av egen erfarenhet).
Jag kämpar på så länge min reservkapacitet håller, sen vet jag inte men är energin slut så är den slut that"s it!
Jag måste komma på strategier att handskas med allt.
Varje dag kommer med sitt..
Samditigt såg vi en bild på ett nyfött barn som vid födseln hade brutit nästan alla större ben i kroppen och vi tänkte.." detta kan inte sluta bra" men i slutet av föreläsningen sa läraren att detta barn hade överlevt och levde relativt bra efter omständigheterna.
Det är ganska intressant att läsa en massa medicinska ämnen för man lär sig så mkt om sjukdomar som man kommmer säkerligen att stöta på i framtiden. Men ibland är det lätt att bli lite smått hypokondrisk=P
Varje dag lär man sig något nytt helt enkelt och det kan jag minsann säga nu, inte bara om det i skolan utan även om andra områden lär jag mig om nu. Vissa kunskaper är bra andra sämre, men så är det i livet. Viss kunskap är bra och annan inte...
" You live to learn and you learn to live"
Finns det någon bot....
Kärleken kan göra mycket men inte allt. Kärleken kan lösa många problem men inte allt. Kärleken är någiot underbart men inte ens det räcker i alla lägen för att man ska må bra.
Jag har en underbar kille, en kille som jag önskar att alla hade eller skulle kunna få uppleva och jag älskar honom nåt enormt. Men inte ens han och inte ens våran kärlek till varandra kan få mig att må bättra eller bra.
Jag är helt totalt körd i hjärnan känns det som, för jag kan inte få in nya tankar eller "beteenden", det är liksom samma traggel hela tiden och det verkar som att vad jag än gör så försvinner det inte.
Vart kommer alla tankar ifrån, jag menar om det ändå är min hjärna så borde jag kunna kontrollera dem och tänka det "jag vill" tänka eller vad man ska säga....
Om jag säger" jag vill inte ha dessa tankar" då borde jag ju slippa dem, men nej det gör jag ju inte dem finns kvar där...Varför kan jag inte styra dem? Min hjärna, mitt liv och mina tankar inte "dens"...Men nej så verkar det inte vara...
Inte ens kärleken och ett liv kan rädda mig från tankarna jag har, Är jag dömd till att leva med detta? Eller finns det bot? Finns det lindring från denna plågan?
Mycket vill ha mer
Men ändå har man svårt att uppskatta livet och det man har, för man tror alltid att man kan ha det bättre man strävar efter perfektionism vilket är helt orealistiskt. Istället för att njuta av livet man har så arbetar många mot ett mål som ej kan nås. Man lägger ner ondödig energi, när man istället hade kunnat ta det lugnt.
Dem som lider och har det svårt på något sätt är på något sätt nöjda med "mindre". Jag menar de behöver inte mkt för att bli glada, en extra potatis för den fattige betyder mkt, en liten kram till den svårt sjuka betyder mkt och en extra hand till den handikapade ger mkt också. Men vi som är " normala"( om det nu finns en term som betyder normal), vi kan få potatisen,vi kan få kramen och en extra hand när vi i princip vill, Vi har inga funktionshinder som begränsar oss eller enorma ekonomiska svårigheter som drar ett streck för vad vi kan eller inte kan. Trots att vi har det mkt bättre än många på jorden så är vi inte nöjda för vi vill alltid ha mer, medan den " onormala" är nöjd med lite och har inga förväntningar. Lite kan i dessa fall betyda mkt och där har vi något som man borde lära sig; njuta, leva och tacka för det man har så ska man leva.
Stark, starkare och....
Det var ett bevis på allt det jag fick uppleva då vi hade tenta i skolan och jag bara vart med på 2 lektioner och med ganska stor säkerhet klarat av neurologin.
Jag bestämde mig att trots enorm ångest och plågan så skulle jag klara av att skriva tentan och göra bra ifrån mig och det gjorde jag idag.
En dag i taget, andas och tänk inte på det som varit utan vad som komma skall. Det är allt framör än som är framtiden, det som du ska leva i och det som jag ska leva i,
Framtiden är där runt hörnet och väntar och det är bara du själv som styr det som kommer genom att göra val och bestämma sig.
Jag har bestämt mig för att klara av skolan och så skall det bli, skolan ger mig en framtid, Hur dåligt jag än mår så behöver jag skolan den gör att jag orkar med dagarna i kombination med annat,
Jag är stark, envis och bestämd.
I am still alive
Jag är fri från anorexon, det tog på krafterna men jag fixaxe det. I början grät man bara av tanken på mat och man grät för varje tugga man tog. Jag grät till varje måltid , under och efter varje måltid i ca 6 månader. Den var en av de värsta smärtorna och kampenrna som jag någonsin gått igenom. Jag klarade av det dock, jag klarade av något som jag såg var omöjöigt. Nu 2 år senare sitter jag här hemma med killen min och har vart frisk i nästan 5 månader nu och allt fungerrar bra.
Jag mår dock psykiskt ganska dåligt men jag har iaf inga ätstörningar att tampas med och tur det. Jag brukar säga att " hellre har jag anorexi och har ångest för det, än att ha ångest som jag har nu", Men jag vet inte, jag menar jag vill inte ha tillbaka anorexin och inte kunna äta mer. Jag älskar liksom glass och godis så att få tillbaka anorexin är inget alternativ för mig.
Jag kommmer nog hitta källan till all min ångest så småningom.
Har jag klarat av anorexon ja då klarar jag av allt annat också.
Min farfar var en superman
Hmmm, jag har tänkt på min farfar idag av nån konstig anledning. Han dog när jag var 6 år och det var vinter när han begravdes i Åbo. Det var kallt men en vacker dag.
Jag måste tro på ett liv efter döden för annars finns det ju ingen mening med att leva om man bara ska dö bort med allt man gjort och lärt sig. Det finns en mening med allas liv och även om man dör så försvinner inte meningen för den sakens skull.
Min farfar var en bra vän för mig. Jag kommer ihåg hur jag och pappa åkte dit varje lördag för att äta frukost med honom, havregrynsgröt.Han lärde mig tycka om den gröten, TACK!..Bättre frukost finns det inte=)
Jag kommer ihåg hur pappa berättar för mig en dag att han fått ett samtal " Farfar är död. Han fick en hjärtattack ute på gatan och dog"....Jag var 6 år men minns den dagen som om det var igår. Jag minns även hans begravning, hur jag står där med en liten ros i handen och lägger på hans kista. Jag var blyg som liten, jag sa inte så mkt och visade inte så mkt. Men när jag la ner den där rosen så sa jag inom mig " Kommer att sakna dig, men vi ses igen"
Jag är helt säker på att jag och min farfar kommer att ses igen och att han i den stunden kommer ha sitt "spralliga" leende och krama mig.
När vi ses vet jag inte det kan bli förr och det kan bli senare, men jag vet att när jag dör så kommer jag inte vara ensam.
Detta blev ett sentimentalt inlägg, men jag känner mig sentimental idag. Och eftersom döden är något som väntar oss alla för eller senare ( face the fact) så är det inte skam att prata om det.
Jag vet att jag är ung och att jag har långt kvar att leva, men livet hänger på en skör tråd.
Måendet
Den fysiska smärtan tar slut med rätt behanding, bryter du ett ben så hjälper gips i några veckor. Har du feber så hjälper Alvedon, men har du en psykisk smärta inom dig så finns det inget piller som bara tar bort den.
Jag anser inte att man ska acceptera att må dåligt psykiksk, en människa är värd så mkt mer än att må dåligt. Man kanske inte alltid kan göra något åt sitt mående, men i bästa mån ska man ta tillvara på resurser som alla har inom sig att påverka situationen.
Jag mår själv psykiskt väldigt dåligt och har inte dem bästa tankarna i nuläget, jag tänker inte acceptera dem men jag kommer att inte göra som de säger heller. Jag har lärt mig en läxa på sistonde och jag har byggt mig starkare, jag har en inre mur mot det onda.
Jag har mina resurser mot ångesten och det dåliga. Det gäller bara att hitta dem; skolan, kören, vänner och Johannes. Det är mina resurser, det är dem man ska fråga om hjälp när det krisar och har sig.
Men ibland, bara ibland behöver man lite extra hjälp och det är inte fel att söka eller be om den hjälpen.
Who said that I cant be free
Man är den man föds till..? Nej, jag tror inte det en person föds som orginal med dör som en kopia brukar det också sägas, men vet vem man är eller hur man är när man är liten. Jag menar vem vet hur man är när man är några sekunder gammal? Jag menar ingen vet om din personlighet när du föds, man vet ju knappt ögonfärgen eller hårfärgen liksom. Jag börjar undra om det stämmer att man dör som kopior, jag tror att man dör som orginal faktiskt. Jag tror nämligen att allt har en mening och när allt har skett som har vart meningen med ens liv ja då dör man och man dör inte som en kopia utan som ett blad som har blivit färdigt och ifyllt till max. Jag hatar att tro att man lever för inget, jag hatar att tro att man inte har en mening med livet hela tiden för det har man på ett eller annat sätt. Jag menar varje andetag du tar, varje dag som går så har du alltid ett mål att sträva mot även om det bara är jobb, skola, fika..ja allt. Allt har ett syfte på ett eller annat sätt även om man kanske inte ser det i stundens hetta. Visst att allt som sker inte är av det bästa, men även det dåliga har en mening nämligen att bygga upp en stark rustning inför framtiden. Jag tror att dåliga saker sker för att man har ett skört inre och för att klara sig i livet så måste man stärkas och hur stärker man sig om det inte är genom att ta sig över hinder...?
Nu ska man inte känna sig misslyckad om man inte klarar av alla prov, men grejen är den att ibland blir saker för svåra att klara av. Då kan man backa av, man ska inte trycka på tills det tar slut liksom. Men jag menar all smärta klarar man med eller utan hjälp. Men fortf allt har en mening och när bladet är fyllt så tar det slut. Everyone has its own destiny, men visst livet ska inte sluta i något självförvållat. Då har man gått och lekt med ödet som i Final Destination filmerna.
Man kan bli fri från allt dåligt, jag vet att man kan.För varje dag som går just nu så vet jag att jag tar mig över hinder och en massa tunga vikter, men tillslut så har jag tagit mig över allt. Jag får varje dag bevis på att anorexin är besegrad och som sagt " who said that I cant be free from all the things I have used to be?". Jag har skrivit om min historia, jag vill ha en bra historia att dela med mig av. I dont wanna be a quitter no I wanna be a winner!...
I can be free from all the things I have used to be!...Du blir det du vill bli!..Du styr över din hjärna och krop, det enda du inte kan påverka är hur livet leker sin gång men allt annat det materilla, det psykiska och fysiska kring dig kan du påverka eller försöka påverka. Ok, nu har jag snörat in mig på en massa saker men kort och gott
Allt som sker har en mening för dig och för andra!...Ödet kan man inte påverka men vägen som du vandrar på i livet kan man påverka genom val. Förgyll livet med saker för du får inte tillbaka det du missat under livets gång.
Var den du vill vara, men fråga dig en och två gånger om du är säker på dina val.
I just want to be something good
Elefant det är mitt djur. Jag fick det som djur när jag vart sjuk, många kanske också väljer att associera sig själva till en elefant eller kanske en flodhäst, varför inte en blåval. Men många väljer djuret pga av dess storlek för ja man säger ju " jag är så fet och stor"...Men jag valde elefanten av en annan anledning och det var för att en elefant är stabil,envis och tar dagen som den kommer. En elefant vacklar sällan, det finns nästan inget djur som kan slå en elefant ute på savannen, dem är envisa dvs har de bestämt sig för något ja då för dem det vare sig det är att ta sig över en flod eller dra ner ett träd. De hittar alltid vägar att gå. Elefantens egenskaper är något jag vill ha, jag vill ha stabilitet i mitt liv, jag vill vara envisa och inte behöva planera eller ha stenkoll på allt.
Relax and take it easy, helt enkelt...
Alla behöver en mental semester ibland...
Jag tar mig över berg och djupa dalar i vissa stunder, men jag antar att livet är så. Det är ju inte en raksträcka liksom, men jag önskar ändå att mina toppar och dalar inte skulle vara av dessa nivåer. Men jag tar mig över dem på ett eller annat sätt, för innan jag vet ordet av så har ännu en vecka kommit till slut..Det är bra!
Jag antar att jag är ganska stark inom mig, jag är kanske inte fysiskt sådär jätte stark men psyke verkar klara av flera törnar och det tackar jag för. Jag har nog faktistkt anorexin att tacka för det, jag menar det är just sjukdomen och dess envishet som gjort mig till så motståndskraftig. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte vacklar ibland,för det gör jag helt klart men jag hittar tillbaka till vägen och det är huvudsaken.
Jag har svårt att andas de flesta dagarma, men det är inte pga av sjukdomen det kan jag garantera mig själv och alla läsare för skulle det vara sjukdomen ja då skulle jag ju inte äta upp en hel pizza och än mindre om jag ska säga det korv med bröd liksom. Men jag har en ångest som jag inte vet vad det beror på, jag antar det är för att minn psyke är lite pressat just nu från omgivningsfaktorer och jag kan liksom inte göra något åt dem..hm..
Jag behöver en mental semester totalt, där det bara är " me and my brain" dvs ingen stimuli alls från nära och kära. Jag kan inte fokusera på någon annan än mig för att det ska funka, jag måste ta mig in på banan för visst jag kanske ät stabil och väldigt säker i maten nu, men jag vet sen innan att går det för lång tid innan jag kan reda ut mina andra "problem" ja då har jag sjukdomen liggandes som en skugga över mig igen och det tänker jag inte acceptera.
Jag vill leva ett liv, jag vill leva ett bra liv helt enkelt!
Jag ÄR frisk!
Men sen jag vart friskskriven så har sjukdomen inte spelat ett enda spratt för mig, visst jag har känt mig stor ibland men so what alla känner sig stora ibland, det är liksom normalt. Skillnaden på nu och då för länge sen är att jag bryr mig inte och drar inte ner på maten om jag känner mig stor liksom. Jag vet att det går över så.
Jag vet att jag är frisk för jag har klarat av en Afrika resa helt galant med maten, jag har lyssnat på kroppen och har jag velat hämta mat engång till ja då har jag gjort det och inte brytt mig liksom....Det är liksom normalt att äta mer om man är hungrig. Jag har till och med ätit mat även om jag vart mätt bara för jag tyckt att det var gott.
Jag har druckit alkohol för att det har smakat bra och inte för att bli full och dämpa ångest utan bara för att vara social=)...
Jag har vart magsjuk och har klarat mig utan att strula till maten alls. Jag har klarat av så mycket. Jag äter godis varje dag och glass om vartannat, ingen ångest. Vilken befrielse!=)...Så skönt att kunna äta allt gott utan ångest, så skönt att kunna åka på resor och våga äta maten, så skönt att kunna vara social med vännerna igen.
Det är en frihet att vara frisk!..Jag är frisk och ingen eller inget kan ta det ifrån mig!:..
Jag är stark...
Denna veckan har vart ett stort prov för mig i maten, för som sagt har jag haft mycket ångest och vart väldigt deprimerad men inte en enda dag har jag slutat äta eller ens tänkt tanken att inte äta. Jag har ätit som normalt och lite till. Jag är stark och har kontroll över maten nu, det är inte längre maten som kontrollerar mig och det är så skönt. Ingen kamp, inget sinnestillstånd är för svårt för mig att klara av.
Jag är en segrare och en segrare ska jag förbli. Jag ska åka till Afrika imorn(fredag) och risken är stor att jag kommer att bli magsjuk eller att jag kommer att tappa i vikt, men jag tänker ändå inte riskera min hälsa igen. Jag har bestämt mig för att inte bli sjuk igen och det tänker jag hålla. Ångesten må bli hög, men jag strular inte till maten en enda gång till. Jag kan sjukdomen innan och utan till, jag vet dess knep och jag vet dess frestelser som leder en in i helvetet. Jag har koll på sjukdomen och jag vet exakt vad jag ska göra för att inte bli sjuk igen. Jag har stora erfarenheter, erfarenheter som kommer göra mig till en segrare i livet och en segrare i alla kamper.
Svåra stunder har jag, men inga stunder omöjliga att inte klara av.
Vill man så kan man vad det än gäller.
Du är värd att må bra
Jag vet att jag inte har problem med att andas, jag vet att jag inte har några fysiska hinder i mina lungor, jag vet att jag syresätter mig till 100% men ändå känns det så svårt att andas. Det känns som att man har en jävla elefant som står på bröstkorgen och kväver mig. Kan jag inte andas bra, får jag panik, får jag panik ja då kommer ångesten också. Kommer ångesten ja då kommer tårarna och alla negativa tankar som inte ska få finnas i mitt huvud.
Jag är värd att må bra, jag har all rätt till att slippa bli plågad och torterad av en inre kraft.
Hur och vad man är mår dåligt över/ av så gäller det att hitta konstruktiva lösningar och vägar att gå för att lösa problemet som ligger i grunden till smärtan. Det finns en medicin mot allt, inga problem är omöjliga att lösa trots att det kan kännas så i många lägen.
Har man problem med maten ja då är just maten medicinen, har man cancer ja då är cellgifter en medicin, har man fysisk smärta fungerar värktabletter. Har men en inre smärta, en inre ångest så är nog lösningen att man gräver lite på djupet och börja lösa denna känsla från grunden.
Det gäller att räta ut garnnystanet för att sedan rulla ihop allt till en boll fri från knutor. Det kan kännas så lätt att skriva ner allt på papper som om det vore det lättaste man skulle kunna göra och visst stämmer det. Det är mkt lättare att skriva och ha en teoretisk lösning, men att sedan få ut den i praktiken är en annan femma det är verkligen svårt.
Jag vet själv hur svårt det kan vara att ta tag i problemen och lösa dem, det tar ju så mkt kraft och energi och det är inte alltid man har det. Men det gäller att ta tillvara på de stunder då man har lite extra energi och börja lösa upp alla knutor som kan tänkas finnas där som snurrar ihop ens liv och tankar till en stor boll av virrvarr och kontroll förlust.
Man kommer aldrig att backa helt och hållet även om krafterna kan ta slut emellanåt, man kommer alltid ha vunnit lite även om bakslag kan komma men tillslut så kommer man komma till mål.För att för varje steg man tar detso fler erfarenheter kommer man att ha och för varje steg man tar kommer man att bli starkare och starkare för att ta sig över alla hinder. Bakslag är inte bakslag egentligen utan ett bevis på vad man måste jobba lite mer med, bakslag är en kvittens på att allt inte är helt bra än.
Man kan må bra om man vill och vågar ta stegen som krävs. Allt handlar om mod och tillit till sig själv och andra. Man är inte svag om man ber om hjälp det visar bara ens styrka och vilja till att må bra.
