froggster

Förra veckan i skolan så fick jag en ångestattack, tårarna började rinna men jag svalde allt och skakade av mig tårarna. Det hade inget med maten att göra för 5-öre, visst att tanken om att "sluta äta" kom upp i huvudet det tänker jag inte förneka. Fast den tanken försvann lika fort som den kom in i huvudet. Den ångestattacken jag hade då kom till enbart av att jag kände mig enormt stressad över skolan, jag kände mig som en riktig student just då.
Jag fick normal ångest som alla studenter upplever lite då och då, istället för att deppa ihop totalt reflekterade jag kring just den ångesten och jag var ganska " stolt" om man ska säga så..Jag menar jag brukar ALLTID, ALLTID ha ångest över maten annars men just den studen var det bara skolan som gav mig ångest...Jag blev glad på något sätt över den känslan, för jag kände mig levande och normal på riktigt för första gången på väldigt länge.
  Jag kunde gå med rak rygg och istället för att deppa ihop efteråt och känna att hela världen går under tog jag tag i problematiken och löste situationen på ett konstruktivt sätt som tog bort dessa känslor av ångest och stress.
Man ska ju inte fly från obehaget utan man ska ju ta tag i det och komma förbi "tröskeln", visst att det tog emot att göra allt det som krävdes och det tar ju emot att göra en förändring av vilket slag som helst. Men efteråt, när jag hade kommit över den tröskeln så kunde jag andas ut och känna att "det var bra gjort, nu slipper jag att känna så igen"...Visst att det kan återkomma, men då har jag ju också en väg att gå för att lösa den situationen..

Jag har så mkt erfarenheter som jag kan använda mig av i nästan alla situationer, jag har fått så mkt genom att vara sjuk. Det har ju inte vart de roligaste fem åren alls, men samtidigt så ångrar jag inget heller för den delen. Jag önskar ingen det helvetet jag har fått uppleva och som jag är påväg ur just nu på riktigt. Jag önskar ingen den smärtan jag har fått uppleva, men jag ångrar inte nåt heller som sagt.
Jag är expert på ångest, jag är expert på "mat", jag är expert på "anorexia", jag är expert på problemlösning, jag är expert på att ha tålamod, jag är expert på att KÄMPA och jag är expert på att känna mig pressad.
Trots sjukdomen under flera år så har jag ett liv framför mig, men jag kommer ju inte att kunna uppleva något av det. Jag kommer inte att kunna förvalta något av det jag lärt mig om jag inte tar mig ut ur denna "anorexi helvete" engång för alla denna gången...Jag har inget annat val, du har inget annat val, ni har inget annat val än att komma ut på andra sidan för att uppleva allt och använda all den kunskap och alla egenskaper som lärts...
Det finns ett bättre liv utan sjukdomen!....