Ett steg närmare...
Ett steg närmare THE DAY....
Idag var det en spännande dag, det var verkligen en dag full av flaschbacks minsann. Jag var på Mando och gjorde en testfriskskrivning och när jag fyllde i dem där fomulären så mindes jag hur jag fyllde i dem för 1,5 år sen och det kändes bra men ändå konstigt. Visst 1,5 år är en ganska lång tid, men att se resultatet och utvecklingen som jag gjort under denna tid så är det proportioneligt helt klart. Man får fylla i papper om hur mkt man ätit dagen innan, hur man mår psykiskt och vad man tycker om kroppen.
Just för 1,5 år sen så var det ju inte så mkt att se helt enkelt och inte så mkt att analysera av svaren, för jag åt inget, och jag mådde skit dåligt med maxvärden på det psykiska testet och min kropp var ju inget att tala om helt enkelt. Men idag, även om jag kanske inte mår psykiskt helt perfekt så var siffrorna så mkt lägre ändå bara för att jag har lärt mig centrera känslorna och tar inte ut det på 10 andra saker som påverkar mitt andra mående och inkräktar på livsnödvändiga faktorer.
Samma sak med kroppen och synen på den, då hatade jag min kropp mer än något annat. Jag hatade varenda del, varenda millimeter och det jag önskade mest av allt var att gå ner i vikt och bli smalare. Men nu, jag kan med handen på hjärtat säga att "jag är nöjd med kroppen och jag vill inte gå ner i vikt alls". Då påverkades jag allt som hade med bantning att göra, bantade någon i min omgivning ja då hoppade jag själv på det, men idag skakar jag bara på huvudet och äter min pajbit ändå. Det jag menar är att jag är stabil med mig och min kropp. Jag är nöjd och vill inte förändra nåt men jag är ändå inte fast i min kropp som jag har nu och det är en stor skillnad helt klart. Jag är inte rädd för att gå upp i vikt utan sker det så sker det, kroppen gör som den vill. Jag är heller inte rädd för att gå upp i vikt resten av livet om jag började att gå upp i vikt nu, för jag vet bättre än så. Jag menar kroppen kan sitt och går man inte och mixtrar så vet den vad den vill helt enkelt.
Visst är man sjuk i anorexi ja då är ju tanken att man ändå ska öka i vikt och då är det ju logiskt också att man går upp i vikt av " allt" man äter, för det är ju den naturtliga gången om man är underviktig att man ska upp på normalvikt. Då tar ju kroppen vara på det, den äter för den måste reparera sig. Men nej man går inte upp i vikt bara av att äta ett äpple, en macka eller nåt annat liksom. Men ja kroppen vill gå upp i vikt och den liksom skriker efter mat. Men man rusar inte upp i vikt det kan jag garantera er alla.
Jag har själv vart den som trott att jag gått upp 3 kg i veckan, men det har inte hänt en enda gång utan det har bara vart en känsla. Hur många gånger har inte känslan av att gå upp i vikt vart fel? Ja jo flera gånger för mig iaf och jag kan nog garantera er att ni inte går upp i vikt varenda sekund av dagen och av varenda tugga mat. Och ni kommer heller inte att gå upp i vikt resten av livet, kroppen kommer att stabilisera sig där den känner sig nöjd. Det är inget att vara rädd för, var inte rädd för att våga, var inte rädd för att vilja. Det kommer att bli bra, allt blir bra och allt släpper tillslut med ätstörningen. Du kommer inte att hata dig själv men först och främst så kommer du inte hata din kropp. Du kommer att vara nöjd!...Här har ni ett levande exempel.
Idag var det en spännande dag, det var verkligen en dag full av flaschbacks minsann. Jag var på Mando och gjorde en testfriskskrivning och när jag fyllde i dem där fomulären så mindes jag hur jag fyllde i dem för 1,5 år sen och det kändes bra men ändå konstigt. Visst 1,5 år är en ganska lång tid, men att se resultatet och utvecklingen som jag gjort under denna tid så är det proportioneligt helt klart. Man får fylla i papper om hur mkt man ätit dagen innan, hur man mår psykiskt och vad man tycker om kroppen.
Just för 1,5 år sen så var det ju inte så mkt att se helt enkelt och inte så mkt att analysera av svaren, för jag åt inget, och jag mådde skit dåligt med maxvärden på det psykiska testet och min kropp var ju inget att tala om helt enkelt. Men idag, även om jag kanske inte mår psykiskt helt perfekt så var siffrorna så mkt lägre ändå bara för att jag har lärt mig centrera känslorna och tar inte ut det på 10 andra saker som påverkar mitt andra mående och inkräktar på livsnödvändiga faktorer.
Samma sak med kroppen och synen på den, då hatade jag min kropp mer än något annat. Jag hatade varenda del, varenda millimeter och det jag önskade mest av allt var att gå ner i vikt och bli smalare. Men nu, jag kan med handen på hjärtat säga att "jag är nöjd med kroppen och jag vill inte gå ner i vikt alls". Då påverkades jag allt som hade med bantning att göra, bantade någon i min omgivning ja då hoppade jag själv på det, men idag skakar jag bara på huvudet och äter min pajbit ändå. Det jag menar är att jag är stabil med mig och min kropp. Jag är nöjd och vill inte förändra nåt men jag är ändå inte fast i min kropp som jag har nu och det är en stor skillnad helt klart. Jag är inte rädd för att gå upp i vikt utan sker det så sker det, kroppen gör som den vill. Jag är heller inte rädd för att gå upp i vikt resten av livet om jag började att gå upp i vikt nu, för jag vet bättre än så. Jag menar kroppen kan sitt och går man inte och mixtrar så vet den vad den vill helt enkelt.
Visst är man sjuk i anorexi ja då är ju tanken att man ändå ska öka i vikt och då är det ju logiskt också att man går upp i vikt av " allt" man äter, för det är ju den naturtliga gången om man är underviktig att man ska upp på normalvikt. Då tar ju kroppen vara på det, den äter för den måste reparera sig. Men nej man går inte upp i vikt bara av att äta ett äpple, en macka eller nåt annat liksom. Men ja kroppen vill gå upp i vikt och den liksom skriker efter mat. Men man rusar inte upp i vikt det kan jag garantera er alla.
Jag har själv vart den som trott att jag gått upp 3 kg i veckan, men det har inte hänt en enda gång utan det har bara vart en känsla. Hur många gånger har inte känslan av att gå upp i vikt vart fel? Ja jo flera gånger för mig iaf och jag kan nog garantera er att ni inte går upp i vikt varenda sekund av dagen och av varenda tugga mat. Och ni kommer heller inte att gå upp i vikt resten av livet, kroppen kommer att stabilisera sig där den känner sig nöjd. Det är inget att vara rädd för, var inte rädd för att våga, var inte rädd för att vilja. Det kommer att bli bra, allt blir bra och allt släpper tillslut med ätstörningen. Du kommer inte att hata dig själv men först och främst så kommer du inte hata din kropp. Du kommer att vara nöjd!...Här har ni ett levande exempel.
Kommentarer
Trackback
