Det släpper..
Man säger "men det släpper ju inte. Ångesten kommer tillbaka om och om igen"..Såklart att den gör det när man hela tiden håller på med en massa fuffens. Visst att man gör mkt rätt, man gör jätte mkt rätt när man bestämt sig för att bli frisk. Men det finns ändå många små beteenden kvar som håller kvar sjukdomens grepp om än och det är just det som skapar massa ångest. Det är just dessa beteenden som man har som vidmaktar håller sjukdomens kontroll över än, beteenden som handlar om hur man ska äta, vad man ska äta och när man ska äta. Det gäller bara att släppa kontrollen så släpper även sjukdomen sitt grepp.
Jag tror att det är så att ju mer man går emot sjukdomen, desto mindre kraft får den och desto mindre har den kvar att arbeta med. När man inte har nåt kvar av sjuka beteenden eller sjukdomen, så finns det inget val för den att dra sig tillbaka och erkänna sig besegrad. Fast det är ju inte lätt, för "den" har en otrolig tendens att hitta småkryphål över allt..I alla tänkbara situationer så tittar den fram och suger åt sig energi. Det gäller att minimera dessa möjligheter, det gäller att inte låta den få energi. Det gäller att sluta med dumheter, det gäller att sluta fuska, det gäller att sluta ljuga, det gäller att sluta med en massa tvångsbeteenden. När man har gjort allt detta, då börjar sjukdomen att släppa kontrollen över ens kropp och tankar. Det är en lång och svår process, men jag vet att det går.
Jag har känt sjukdomens grepp släppa om mig, har känt dem där normala och lätta stunderna och det var då när jag verkligen vågade släppa kontrollen. Men jag har även känt sjukdomen komma tillbaka och fasats för dess kraft och kontroll över mig. Det är lättare att bli av med sjukdomen första gången, men att sedan känna den komma tillbaka igen är en svårare kamp för man börjar känna sig hopplös. Och man börjar även känna att ens krafter börjar ta slut, men man känner samtidigt hoppfullhet jämt hopplösheten. För man vet då vad man har kvar och man vet hur man ska göra för att bli av med allt engång för alla. Så att dimpa ner ibland är kanske bra, för då inser man vart man är och vad man har kvar till fullt liv.
Men ge aldrig upp,. för det är aldrig för sent att bli fri och frisk...
Jag tror att det är så att ju mer man går emot sjukdomen, desto mindre kraft får den och desto mindre har den kvar att arbeta med. När man inte har nåt kvar av sjuka beteenden eller sjukdomen, så finns det inget val för den att dra sig tillbaka och erkänna sig besegrad. Fast det är ju inte lätt, för "den" har en otrolig tendens att hitta småkryphål över allt..I alla tänkbara situationer så tittar den fram och suger åt sig energi. Det gäller att minimera dessa möjligheter, det gäller att inte låta den få energi. Det gäller att sluta med dumheter, det gäller att sluta fuska, det gäller att sluta ljuga, det gäller att sluta med en massa tvångsbeteenden. När man har gjort allt detta, då börjar sjukdomen att släppa kontrollen över ens kropp och tankar. Det är en lång och svår process, men jag vet att det går.
Jag har känt sjukdomens grepp släppa om mig, har känt dem där normala och lätta stunderna och det var då när jag verkligen vågade släppa kontrollen. Men jag har även känt sjukdomen komma tillbaka och fasats för dess kraft och kontroll över mig. Det är lättare att bli av med sjukdomen första gången, men att sedan känna den komma tillbaka igen är en svårare kamp för man börjar känna sig hopplös. Och man börjar även känna att ens krafter börjar ta slut, men man känner samtidigt hoppfullhet jämt hopplösheten. För man vet då vad man har kvar och man vet hur man ska göra för att bli av med allt engång för alla. Så att dimpa ner ibland är kanske bra, för då inser man vart man är och vad man har kvar till fullt liv.
Men ge aldrig upp,. för det är aldrig för sent att bli fri och frisk...
Kommentarer
Trackback
