froggster

Det är när en svår komplikation uppstår som man kan komma till insikt och förändra det livet man har, det livet som man inser inte är bra för en själv.
Jag fick den där insikten förra veckan, jag fick den där sk komplikationen eller vad man ska säga. Jag har insett att för varje dag som går så missar jag bara mer och mer av mitt liv och jag tänker inte missa en enda dag till av mitt liv.
Jag tänker inte ge sjukdomen mer tid än vad som behövs eller vad det nu har kvar att ta av mig, för jag tänker kämpa och jag tänker kämpa mig tillbaka till ett liv. Jag tänker kämpa mig tillbaka till ett värdigt liv som är kul att levas.
Jag vill aldrig mer må så dåligt som jag gjorde förra helgen eller tom början av denna veckan, det var droppen. Att inte orka gå ens 5 m utan att nästan ramla ihop är inget kul alls och långt ifrån det liv som jag vill leva.Att helt enkelt känna sig halvt död är inte kul. Att behöva åka rullstol för man inte klarar av att gå är INGET LIV.Att bara ha kraft till att ligga ner är långt ifrån ett liv.Att hela tiden behöva ha uppsikt över sig för kroppen inte mår bra och allt möjligt kan ske är inte kul och långt ifrån ett liv. Att behöva vara en "nåldyna" med prover hela tiden är INGET LIV. Jag är 21 år och så vill jag inte ha det.
 
    Nej, jag vill orka. Jag vill orka skutta runt i mitt liv tillsammans med mina vänner. Visst har jag en bit kvar, jag är inte i mål än men jag har ett soklart mål nu som jag aldrig haft.
Jag har målet att ha den där blombuketten i handen en vacker dag och stå där som "frisk" och verkligen kunna stå för det också. Nej, jag tänker inte skynda mig till friskheten jag tar allt i sin takt. Jag ska skynda långsamt, små men säkra steg är den vinnande konceptet för min del. Jag vet att jag kan för jag vill.
   Jag har kommit till insikt men bara för att jag gjort det så är det inte så lätt, för även om jag har en enorm motivation inom mig en enorm vilja inom så hittar sjukdomen sitt rum i mig och börjar skrika ut sitt tjat i mitt huvud. Men jag vill inte ge efter för "den", jag vet att det släpper men jag blir inte av med den på egen hand...Det går inte att bli frisk på egen hand hur trött man än är på sjukdomen. Får man stöd och hjälp, får man det stöd och hjälp som man ber om så går det att bli kvitt monstret inom sig.
   Jag behöver hjälp och jag erkänner det för mig själv med, jag behöver hjälp för jag vill inte vara .... anorektiker..nån mer. Jag vill inte bli betraktad som "den sjuka", som "den som inte äter"..Jag vil inte vara den som alltid tar en sallad på donken eller väljer cola light liksom.. Jag vill ju vara den igen som tar pommes frites och kyckling bitar.
Men det är långt kvar dit, jag är i början av min kamp. Alltså visst har jag kämpat mot sjukdomen en väldigt lång tid nu, men jag är ändå i början av min kamp av den kampen som jag satsar helhjärtat i för det har jag inte gjort innan.
  Jag är i början av den kampen som ger mig ett liv igen, i början av den kampen som jag gör för min egen skull för första gången nånsin. Innan har jag kämpat för andras skull men nu kämpar jag först och främst för min egen skull.
JAG VILL, JAG KAN , JAG SKA...
Det är därför jag säger att jag är i början av kampen för jag gör allt detta för min egen skull allt sedan 1 vecka tillbaks så gör jag allt för mig och inte för nån annan.

... Jag kanske inte är frisk om 1 vecka, jag kanske inte är frisk om 1 månad..Jag kanske tom inte är helt frisk om 1 år men det som räknas är att framsteg sker..Att jag sakta men säkert lyckas eliminera monstret inom mig..Den ska dö.
Som en sann vän sa " kill or be killed"...Och jag tror att jag kör på " kill"...=).
Jag ska kämpa, ja kämpa kämpa, inte för familjens skull, inte för vännerna utan för mig egen skull för det är jag värd!