reflektioner....
Mirror, mirror how far will I go?
Despite the foundation I´m falling
Sweet reflection, will you save a place for me?
Det är det som är det tragiska med denna förbannade sjukdom. Man skulle kunna sjunka hur långt ner som helst för man har ingen aning om själv hur man ser ut. Även om man har nåt " botten" då man verkligen inte kan sjunka längre ner så faller man bara djupare och djupare. När botten är nåd rent fysiskt sätt så börjar sjukdomen att etsa sig fast i tankarna, i hjärnan....Man kan inte längre tänka klart, alla tankarna förvrängs, glädjen försvinner, allt känns kolsvart..Inget kvittar nån mer. Ibland önskar man till och med att man var död. Att man slapp andas, att man slapp se sig själv eller vara med andra för den delen också. Innerst inne har man en önskan om att en dag vakna upp och inse att det bara var en dröm, man reflekterar mkt kring vad man är och vad man gör...Men aldirg kommer man till ett vettigt svar för sjukdomen styr en alldeles för mkt..Men man hoppas att man finner en liten liten ljustråle att greppa tag i att hålla fast vid...så man önskar att det räcker för att man ska klara av besegra "den"...
Where am I heading?
Could you grant me a heaven?
For what?
I am punished, could I ever repent?
När man börjar att gå ner i vikt, då har man ingen aning om vart man är påväg. Man tänker att "bara några kilo sen är det bra", men tragiskt nog så brukar det inte räcka med några kilo. Det är aldrig nog för sjukdomen, den kräver bara mer och mer....När man sedan inser att man inte kan fortsätta som man gör, och man vill förändra situationen till nåt bättre. Det är då kampen börjar på riktigt. Det är då man försöker hitta en väg att vandra, en hållbar väg. Man vet inte vart man ska riktigt, men man hoppas på att det är till nåt bättre. För att vara sjuk är inte alls kul...Man tvivlar jätte mkt på sin egen kraft,det är sällan man tror på sig själv. Att man ska klara av kampen....Man tror att man är förevigt sjuk , man tänker " engång sjuk, alltid sjuk"....Man ångrar det man gjort men samtidigt så inser man att man inte kan göra det gjorda ogjort...Men man är inte förevigt straffad. De dåliga minnerna kommer att bli nåt bra sen....
I never seem to understand, the time, the place
and who I am.
Define a way to stay alive. It´s like I am living a lie.
Man vet inte vem man är. Är jag en sjukdom eller är jag en människa. Vad och vem är jag?!..det är frågan som man ställer sig ofta. Vem är jag utan sjukdomen?!...Många har blivit vana vid att bära sjukdomen med sig att man inte vet n¨t annat...Man förstår inte vad som sker. Ibland kan man känna sig lite schizo, för man känner att det inte är en själv man handskas med att det är en helt annan kraft som man brottas med...Man försöker att hitta den där bra vägen att följa hela tiden, men det är svårt att hitta den själv. För att bli frisk från anorexi så måste man skaffa hjälp. En dag till med sjukdomen är en dag närmare döden...Sluta lev i lögnen om att du är frisk!...Om du inte kan äta mat, om du får ångest av att äta och inte kunna röra på dig efteråt..då är du sjuk! Om du bara vill gå ner i vikt hela tiden och det är det enda du tänker på, då är du sjuk...Är du rädd för maten och hatar din kropp....då är du sjuk!....SKAFFA HJÄLP INNAN DET ÄR FÖR LÅNGT GÅNGET!:....Ju längre tid du bär på sjukdomen och lever efter dess pipa desto längre tid tar det att erövra ditt liv igen....
Despite the foundation I´m falling
Sweet reflection, will you save a place for me?
Det är det som är det tragiska med denna förbannade sjukdom. Man skulle kunna sjunka hur långt ner som helst för man har ingen aning om själv hur man ser ut. Även om man har nåt " botten" då man verkligen inte kan sjunka längre ner så faller man bara djupare och djupare. När botten är nåd rent fysiskt sätt så börjar sjukdomen att etsa sig fast i tankarna, i hjärnan....Man kan inte längre tänka klart, alla tankarna förvrängs, glädjen försvinner, allt känns kolsvart..Inget kvittar nån mer. Ibland önskar man till och med att man var död. Att man slapp andas, att man slapp se sig själv eller vara med andra för den delen också. Innerst inne har man en önskan om att en dag vakna upp och inse att det bara var en dröm, man reflekterar mkt kring vad man är och vad man gör...Men aldirg kommer man till ett vettigt svar för sjukdomen styr en alldeles för mkt..Men man hoppas att man finner en liten liten ljustråle att greppa tag i att hålla fast vid...så man önskar att det räcker för att man ska klara av besegra "den"...
Where am I heading?
Could you grant me a heaven?
For what?
I am punished, could I ever repent?
När man börjar att gå ner i vikt, då har man ingen aning om vart man är påväg. Man tänker att "bara några kilo sen är det bra", men tragiskt nog så brukar det inte räcka med några kilo. Det är aldrig nog för sjukdomen, den kräver bara mer och mer....När man sedan inser att man inte kan fortsätta som man gör, och man vill förändra situationen till nåt bättre. Det är då kampen börjar på riktigt. Det är då man försöker hitta en väg att vandra, en hållbar väg. Man vet inte vart man ska riktigt, men man hoppas på att det är till nåt bättre. För att vara sjuk är inte alls kul...Man tvivlar jätte mkt på sin egen kraft,det är sällan man tror på sig själv. Att man ska klara av kampen....Man tror att man är förevigt sjuk , man tänker " engång sjuk, alltid sjuk"....Man ångrar det man gjort men samtidigt så inser man att man inte kan göra det gjorda ogjort...Men man är inte förevigt straffad. De dåliga minnerna kommer att bli nåt bra sen....
I never seem to understand, the time, the place
and who I am.
Define a way to stay alive. It´s like I am living a lie.
Man vet inte vem man är. Är jag en sjukdom eller är jag en människa. Vad och vem är jag?!..det är frågan som man ställer sig ofta. Vem är jag utan sjukdomen?!...Många har blivit vana vid att bära sjukdomen med sig att man inte vet n¨t annat...Man förstår inte vad som sker. Ibland kan man känna sig lite schizo, för man känner att det inte är en själv man handskas med att det är en helt annan kraft som man brottas med...Man försöker att hitta den där bra vägen att följa hela tiden, men det är svårt att hitta den själv. För att bli frisk från anorexi så måste man skaffa hjälp. En dag till med sjukdomen är en dag närmare döden...Sluta lev i lögnen om att du är frisk!...Om du inte kan äta mat, om du får ångest av att äta och inte kunna röra på dig efteråt..då är du sjuk! Om du bara vill gå ner i vikt hela tiden och det är det enda du tänker på, då är du sjuk...Är du rädd för maten och hatar din kropp....då är du sjuk!....SKAFFA HJÄLP INNAN DET ÄR FÖR LÅNGT GÅNGET!:....Ju längre tid du bär på sjukdomen och lever efter dess pipa desto längre tid tar det att erövra ditt liv igen....
Kommentarer
Trackback
