Floden och andra sidan...
Jag hade engång en behandlare som liknade kampen mot anorexin ok mot alla ätstörningar med en flod som man ska ta över. Denna floden är ingen kul, den är djup och det finns en massa hinder som man ska ta sig igenom och helt plötsligt när man tar ett steg till så dimper man ner för det blir djupt igen. Men om man nu ändå fortsätter framåt så kommer man komma över till den andra sidan där allt är "bra" eller mycket bättre iaf.
Och detta är ju så sant för kampen är ju som att ta sig över ett stort hinder och man ska inte vara rädd för floden, det är bara att hoppa i och fortsätta framåt. Det som är grejen är att även om man nu hamnar i dessa svåra partier där det är lite djupare så ska man fortsätta framåt för det är inte djupt hela tiden. Det finns ju partier där allt går lättare, där man har fötterna i botten och man kan gå självmant..
Men som sagt alla dimper ner lite då och då alla har sina dåliga dagar, sina dåliga veckor då man behöver en livboj för att hålla sig flytande och behandlingen är som en livboj, för när det är tufft och man behöver ha nåt som drar i en litegrann i de tuffa områderna så är det just behandlaren och all personal som hjälper än åt rätt håll.
För det är ju ingen mening med att backa egentligen, för det man gör är att man förlänger ju bara sjukdomstidern och det är ju onödigt. För varje gång man backar tillbaka till andra sidan så börjar man om igen och det är ju onödigt. Vad vinner man på det?!..Inget, absolut inget bara ännu mera plåga och pina. För varje gång du backar så blir sjukdomen starkare och det blir bara svårare att bli av med sjukdomen.Så hellre att man ber om hjälp och blir puttad framåt eller nåt liksom...
Det finns inget som heter " men jag ska bara och sen..." , det funkar inte riktigt så...Det är snarare inga kompromisser med sjukdomen som gäller. Ger man den ett lillfinger så tar den hela handen och så ska det inte vara...
Det är framåt som gäller, hur svår det än är. Hur mycket ångest man än har, hur ont det än gör så är det framåt man ska..Det blir bättre. Jag vet det efter att ha gått igenom denna kamp engång innan....Simma och vada över floden så ska du se att det blir bättre... Det gäller att ha mod och att våga.
Och detta är ju så sant för kampen är ju som att ta sig över ett stort hinder och man ska inte vara rädd för floden, det är bara att hoppa i och fortsätta framåt. Det som är grejen är att även om man nu hamnar i dessa svåra partier där det är lite djupare så ska man fortsätta framåt för det är inte djupt hela tiden. Det finns ju partier där allt går lättare, där man har fötterna i botten och man kan gå självmant..
Men som sagt alla dimper ner lite då och då alla har sina dåliga dagar, sina dåliga veckor då man behöver en livboj för att hålla sig flytande och behandlingen är som en livboj, för när det är tufft och man behöver ha nåt som drar i en litegrann i de tuffa områderna så är det just behandlaren och all personal som hjälper än åt rätt håll.
För det är ju ingen mening med att backa egentligen, för det man gör är att man förlänger ju bara sjukdomstidern och det är ju onödigt. För varje gång man backar tillbaka till andra sidan så börjar man om igen och det är ju onödigt. Vad vinner man på det?!..Inget, absolut inget bara ännu mera plåga och pina. För varje gång du backar så blir sjukdomen starkare och det blir bara svårare att bli av med sjukdomen.Så hellre att man ber om hjälp och blir puttad framåt eller nåt liksom...
Det finns inget som heter " men jag ska bara och sen..." , det funkar inte riktigt så...Det är snarare inga kompromisser med sjukdomen som gäller. Ger man den ett lillfinger så tar den hela handen och så ska det inte vara...
Det är framåt som gäller, hur svår det än är. Hur mycket ångest man än har, hur ont det än gör så är det framåt man ska..Det blir bättre. Jag vet det efter att ha gått igenom denna kamp engång innan....Simma och vada över floden så ska du se att det blir bättre... Det gäller att ha mod och att våga.
Kommentarer
Trackback
