Självkänsla
Att bygga upp en självkänsla är nog en av dem svåraste grejerna man kan göra, jag har nog försökt göra det hela livet på ett eller annat sätt men aldrig lyckats fullt ut för det har liksom alltid sjunkit ner till botten igen efter att ha haft det ett tag. I takt med att anorexin tog över mitt liv så försvann min lilla självkänsla som jag hade innan, men sen vart jag friskskriven och en liten del kom tillbaka men ja du det försvann ju också lika fort som jag vart friskskriven dvs. på 10 min. Och jag föll och föll och allt bara baserades på vad och hur jag gjorde saker,perfektionism, över ambitiös, värderingar från andra och att hela tiden söka efter bekräftelse i allt jag gjorde och för ALLA jag gjorde nåt. Jag gjorde inget för min del, jag pluggade inte för att jag ville utan för att göra min föräldrar stolta, jag hjälpte inte andra för att jag själv ville utan för att jag var tvingad till det för att göra alla stolta, jag gjorde exakt allt för andra men inget för mig. Jag var inte värd att må bra, jag var inte värd ett skit. Men nu idagsläget så känner jag att det kanske börjar bli annorlunda, min självkänsla kanske ändå är påväg tillbaka nu? Jag är inte lika perfektionistisk av mig nån mer, allt behöver inte vara perfekt utan bra duger för mig i vissa lägen. Jag pluggar inte dygnet runt, för jag vet att jag inte behöver få ett VG ett G räcker gott och väl för mig. Jag har börjat värdesätta mig själv mer och gör saker för min egen skull, och det funkar man mår så mkt bättre av det och man slipper den där klumpen i halsen som säger " fan jag borde inte ha gjort så för jag ville inte". Nu gör jag det jag vill och när jag vill, vill jag dricka ja då dricker jag, jag känner mig inte tvingad till att göra det.
Självförtroende har jag alltid haft, jag menar jag har alltid vetat om att jag klarar av saker om jag så vill men jag har haft svårt att lägga ribban på rätt nivå för att komma över. Men jag tycks ha lärt mig nu, jag menar man kan inte sikta mot stjärnorna utan sikta mot trädtopparna istället så blir det bättre så. Jag har insett att jag inte är perfekt och kommer aldrig att bli det och det är så mkt skönare med den vetskapen. Jag har tagit ner min ribba och klarar av det jag vill nu utan att känna mig misslyckad och värdelös efteråt....
Mkt av det jag lärt mig om självkänsla har jag faktiskt Mia Törnblom att tacka för, hon har fått mig att kunna bygga upp den från grunden igen. Jag var liksom helt körd i botten men jag är påväg upp igen, jag är inte mål än för visst har jag stunder då jag bara känner "urk" för mig själv och att jag är skit. Men jag har helt klart flera stunder då jag känner att jag är någon och inte en person som är värdelös. Jag ser mer och mer av mina positiva sidor för helt klart har jag såna. Alla har bra och dåliga sidor, så är det bara. Ingen är perfekt och det ska man vara glad för också=)....Vad tråkigt livet skulle bli isf och dessutom så skulle jag inte ha jobb i framtiden om alla var perfekt och så...hehe!..
Nej dags för valborgsfirande då.
"sup och svälj trevlig helg"....( som H1 brukar säga)..."hej jag saknar henne"...hmmmm
Ett steg närmare...
Idag var det en spännande dag, det var verkligen en dag full av flaschbacks minsann. Jag var på Mando och gjorde en testfriskskrivning och när jag fyllde i dem där fomulären så mindes jag hur jag fyllde i dem för 1,5 år sen och det kändes bra men ändå konstigt. Visst 1,5 år är en ganska lång tid, men att se resultatet och utvecklingen som jag gjort under denna tid så är det proportioneligt helt klart. Man får fylla i papper om hur mkt man ätit dagen innan, hur man mår psykiskt och vad man tycker om kroppen.
Just för 1,5 år sen så var det ju inte så mkt att se helt enkelt och inte så mkt att analysera av svaren, för jag åt inget, och jag mådde skit dåligt med maxvärden på det psykiska testet och min kropp var ju inget att tala om helt enkelt. Men idag, även om jag kanske inte mår psykiskt helt perfekt så var siffrorna så mkt lägre ändå bara för att jag har lärt mig centrera känslorna och tar inte ut det på 10 andra saker som påverkar mitt andra mående och inkräktar på livsnödvändiga faktorer.
Samma sak med kroppen och synen på den, då hatade jag min kropp mer än något annat. Jag hatade varenda del, varenda millimeter och det jag önskade mest av allt var att gå ner i vikt och bli smalare. Men nu, jag kan med handen på hjärtat säga att "jag är nöjd med kroppen och jag vill inte gå ner i vikt alls". Då påverkades jag allt som hade med bantning att göra, bantade någon i min omgivning ja då hoppade jag själv på det, men idag skakar jag bara på huvudet och äter min pajbit ändå. Det jag menar är att jag är stabil med mig och min kropp. Jag är nöjd och vill inte förändra nåt men jag är ändå inte fast i min kropp som jag har nu och det är en stor skillnad helt klart. Jag är inte rädd för att gå upp i vikt utan sker det så sker det, kroppen gör som den vill. Jag är heller inte rädd för att gå upp i vikt resten av livet om jag började att gå upp i vikt nu, för jag vet bättre än så. Jag menar kroppen kan sitt och går man inte och mixtrar så vet den vad den vill helt enkelt.
Visst är man sjuk i anorexi ja då är ju tanken att man ändå ska öka i vikt och då är det ju logiskt också att man går upp i vikt av " allt" man äter, för det är ju den naturtliga gången om man är underviktig att man ska upp på normalvikt. Då tar ju kroppen vara på det, den äter för den måste reparera sig. Men nej man går inte upp i vikt bara av att äta ett äpple, en macka eller nåt annat liksom. Men ja kroppen vill gå upp i vikt och den liksom skriker efter mat. Men man rusar inte upp i vikt det kan jag garantera er alla.
Jag har själv vart den som trott att jag gått upp 3 kg i veckan, men det har inte hänt en enda gång utan det har bara vart en känsla. Hur många gånger har inte känslan av att gå upp i vikt vart fel? Ja jo flera gånger för mig iaf och jag kan nog garantera er att ni inte går upp i vikt varenda sekund av dagen och av varenda tugga mat. Och ni kommer heller inte att gå upp i vikt resten av livet, kroppen kommer att stabilisera sig där den känner sig nöjd. Det är inget att vara rädd för, var inte rädd för att våga, var inte rädd för att vilja. Det kommer att bli bra, allt blir bra och allt släpper tillslut med ätstörningen. Du kommer inte att hata dig själv men först och främst så kommer du inte hata din kropp. Du kommer att vara nöjd!...Här har ni ett levande exempel.
Lev som du lär
Varför i hela livet är det så mkt lättare att hjälpa andra än sig själv? Jag förstår inte den logiken,varför värdesätter man andra före sig själv. Eller det gör iaf jag, jag kan lösa allas problem, jag kan komma med råd till allt och alla om exakt allt. Men jag kan inte komma med råd till mig själv och jag kan än mindre lösa mina problem på egen hand, även om jag nu vet vad och hur jag borde göra så förmår jag mig bara inte till att göra det. Varför värdesätter man inte sitt eget liv mer än vad man gör helt enkelt?
Det är inte logiskt för fem öre att man gör allt för alla andra, men inget för en själv. Jag menar om man kan hjälpa andra med liknande problem så borde man ju kunna hjälpa sig själv också, men varför finns det en spärr där? Varför är det så svårt?
Som jag skriver i början så borde man leva som man lär, om jag säger till folk att sluta röka för det är inte bra så kan jag ju inte ta fram en cigarett och röka den. Samma sak gäller maten, jag kan ju inte säga till folk att äta för det är viktigt om jag inte själv äter..Förstår ni? Det är logiskt dvs. att man gör som man säger till andra att göra.
Säger jag till folk att äta, ja då ska jag ju äta själv också. Säger jag till folk att utmana sig och utsätta sig för ångest, ja då borde jag ju själv göra det också. Annars är man väl en hycklare, eller?
En hycklare vill man väl ändå inte vara, jag menar det är ju ingen bra för då blir man ju inte trodd på...hmm
Det kanske handlar man är rädd att testa själv fullt ut, man kanske vill använda andra som försökskaniner för att se om det verkligen håller? Men även om man nu vet att det skulle funka så gör man ju ändå inte så, vad är man rädd för då? Rädd för att det inte ska funka på en själv? Man kanske tänker, ja men det funka på dem men det funkar inte på mig. Men varför skulle det inte göra det? Man är aldrig ensam om ett problem, för det finns flera personer med liknande problem ute i världen och i samhälet. Du är inte ensam, men visst dina problem och svårigheter är dina egna och det är bara du som kan lösa dem. Det jag vill komma fram till är att, om det är 100 personer med liknanden problem och med samma situation på ett sätt som fått allt klart så borde ju den lösningen även funka på dig. Det finns inget problem som inte går att lösa, för problem finns till för att lösas, eller hur?
Jag kan babbla på hur mkt som helst om det här, för jag har själv grymt svårt att hjälpa mig. Jag kan hjälpa vem som helst i samma situation som jag men jag kan inte hjälpa mig själv. Det kanske är en självbevarelse drift, för man kan inte skada sig själv medvetet på det sättet. Jag menar, man kan inte utsätta sig själv för den smärtan som det kanske ändå innebär att lösa jobbiga problem och därför förlitar man sig på andra, för då har man ju någon annan att skylla på ifall man får "ont"( eller nåt sånt). Men man borde ju som sagt leva som man lär, utsätter jag andra för smärta när jag tror att en väg är en lösning ja då borde jag ju själv gå samma väg, eller hur? För annars är det ju hyckleri som sagt....hmmm...
Ex, jag kan säga att Mandos behandling funkar om man själv vill och vågar gå emot sjukdomen till max för jag har gjort det själv. Jag kan även säga att man kan bli av med sjukdomen för jag har själv blivit av med den.
Så igen " lev som du lär"...Det kanske inte löser allt, men det löser mkt iaf=)
Att ta kampen själv
Ibland måste man vara två för att klara av något, men ibland måste man vara ensam. Du kan få hjälp och stöd från andra, men kampen är en sak som du måste ta själv. Du kan få hur mkt stöd och hjälp från allt och alla, men om du inte lägger ner lite krut själv så kommer du inte komma nån vart. Visst rent temporärt, men inte något som kommer att hålla i längden.
För att Du ska må bra måste viljan komma inifrån dig, inte från yttre omständigheter. Du kan göra saker för andra och se det som en motivation till att klara av något, man kan tänka " jag gör det för deras skull" men du måste först och främst göra saker för din egen skull. För om du inte gör något för dig själv, om du inte ändrar på dig för din egen skull så kommer det inte att hålla. Jag menar så länge du inte gör ändringar för dig själv så kommer du hela tiden ha en massa ursäkter till varför det är si och varför det är så. Du kan göra andra besvikna, det är inte en så stor grej men att göra dig själv besviken är inte något roligt att bära på. Visst kan du göra dig själv besviken genom att svika andra, men om du sviker ditt egna mål som du har från hjärtat som bara gäller dig ja den smärtan är svår att bära. Det är därför jag säger, att man ibland måste ta kamperna själv med hjälp av andra. Om det är Du som gör jobbet då kan man ju garantera att jobbet blir gjort på ett bra sätt, för det är du själv som är domaren då och känner av hur det känns och är med allt. Men om du däremot arbetar tillsammans med någon för att vinna en kamp som egentligen är din, då finns risken att du inte lyssnar på dig själv utan gör efter den andres pipa och kanske tänker " ja men nu är det bra, för det borde ju vara bra nu"..När det kanske ändå inte är det..?
Om du har ett löfte gentemot dig själv så kommer du inte svika det. Löften är till för att hållas och som ett ex kan jag ta mig själv. Jag lovade för 1,5 år sen den 23e september att jag ska bli frisk och jag tänker bli frisk för min egen skull, no matter what..Och se på resultat jag har nog aldrig mått så bra kring maten som jag gör nu och det bara för att jag tog och gjorde kampen för min egen skull först och främst. Sätt dig själv i första hand och resten sen. Jag lovar dig att om du mår bra så kommer du inte göra andra ledsna eller besvikna. Inget är viktigare än du, var egoistisk! "mår du bra så mår andra bra"
Jag bara vet det...
Nu är det 3 veckor kvar till min friskskrivning. Det som jag trodde var en dröm för 1,5 år sen när jag började på mando igen efter den lilla vilan som jag får lov och kalla det. För frisk var jag inte för 5-öre, det var bara något jag försökte intala mig själv för jag visste att alla andra så gärna ville se mig frisk igen. Men jag kände det själv och jag visste att jag inte var det heller, men jag trodde att det kunde hålla. Jag menar vad kunde det för spela för roll att jag hade kontrollen fortf liksom, huvudsaken var ju att jag åt...?
Ja, så tänkte jag då men nu vet jag bättre. Jag har lärt mig av mina misstag jag gjort i min kamp och dem misstagen upprepar jag inte en enda gång till. Jag vet att denna känsla jag har kring maten och mitt synsätt kring maten är sant, det är så det ska vara. Jag påverkas inte av maten alls nån mer inte på så sätt att jag inte kan göra allt liksom. Jag kan äta när och vad jag vill och hur jag vill, det liksom inget som ger min ångest av den kraften som gör att jag "försvinner" . Visst kan jag säga att inför vissa tillfällen kan jag få en klump i halsen, men bara jag sväljer så försvinner den klumpen och allt är bra igen.
Jag klarar av att göra saker nu som jag trodde fanns bara i min drömvärld, jag trodde aldrig att jag skulle kunna göra dessa saker som jag gör nu. Jag trodde att jag aldrig skulle kunna äta på donken av en "slump" bara för att jag vill, jag trodde aldrig att jag skulle kunna dricka utan att dra ner på en massa saker, jag trodde aldrig att jag skulle kunna ligga still och bara kolla på TV utan ångest. Och jag trodde aldrig att jag skulle kunna träna utan att tänka på att kompensera och ha mig. Men jag kan göra allt detta nu, jag kan göra exakt allt och det känns bra.
Jag vet att jag inte kommer att falla tillbaka igen, för jag vet att jag och jag vet att livet är värt så mkt mer än att man ska gå runt och vara sjuk liksom. Va fan, jag är 22 år och då ska jag inte vara begränsad i mitt liv utan det är nu jag ska leva och njuta av allt som jag får chans till att njuta av.
Som jag sagt innan så har jag fått nog av sjukdomen så det räcker och blir över helt klart. Jag kommer inte sakna sjukdomen allls utan snarare kan jag känna att det är en befrielse att kunna ta andetag utan att ha ett monster i huvudet och i kroppen så trycker ner en hela tiden liksom. I kind of like it now!..Och så ska jag fortsätta att ha det i framtiden. Jag anser mig själv vara en segrare redan nu, men visst det är 3 veckor kvar men så här nära mål har jag minsann aldrig vart under 5 år av rent helvete och anorexin i mig.
Jag har många att tacka för och det finns speciellt 2 personer som betytt mest av alla och det är först och främst min kära halva, Cilla. Jag vet inte vad jag ska säga, men utan henne skulle jag inte ta andetag idag. Och sen har vi ju min behandlare K också...PERFEKT!=)...
Tack för allt!
Och som Cilla brukar skriva "never give up"...
Jag mår skit, men jag vet att det blir bättre.
Japp livet är rent utav sagt ett helvete ibland, ett rent jävla skit helvete. Hjärnan och alla känslor spelar spratt och inte bara en dag, utan flera dagar i streck. Hjärnan leker nåt jävla spel med mig nu som går ut på att ta emot så mkt skit som möjligt, testa gränser och må dåligt....Well guess what? I dont like it. Jag tycker om det här för fem öre. Ska jag aldrig, aldrig i hela mitt liv få må bra? Jag menar när det ena släpper så kommer det andra och maler på och tragglar sitt skit i mig...Men jag antar att det är för att jag har en hel barndom, en hel tonårsperiod och ja hela min ungdom att ta igen med tankar och känslor som kommer upp nu. Jag antar att jag bara inte har tillåtet mig till att tänka och reflektera alls under ja all den tid då jag har haft kapaciteten till att reflektera kring allt som sker och har hänt.
Jag har tidigare haft sjukdomen att fly till men jag har liksom valt bort sjukdomen som en utväg nu, jag tänker ta dem rätta vägarna och lösa allla problem som jag har. Jag väljer inte sjukdomen eller andra självdestruktiva vägar för att fly problemen, jag tänker gå in i smärtan och jag tänker gå in i alla känslorna. Det får kosta vad det kostar, men jag vet att jag klarar av det. Jag klarar av alla "hjärnspöken" för har jag klarat av anorexin och dess eviga traggel om det ena och den andra ja då klarar jag allt, som sagt.
Men det är riktigt tufft nu, för jag vet inte den riktiga orsaken till att jag tänker och känner så här just nu. Jag menar vad är det som kan vara pusselbiten som inte riktigt stämmer nu? Är det för att halvan min är i USA? är det för att jag är trött att vara "ensam" och inte sedd från vissa håll? Jag vet inte, men jag måste ta reda på det för att lösa det. För helt klart är det något som gör mig läskigt likgiltig, något är det som gör mig till en skugga av mitt forna jag. Jag vet vem jag vill vara och jag vet vad jag vill göra, jag vet att jag har en bra framtid liksom....
Vad gör att jag mår skit just nu? En längtan av att straffa mig? Men för vad? Varför ska jag straffa mig för något jag inte kan ro för? Vad är det som händer?...VARFÖR???...
Kan Jag så kan Du!
Andra saker som skiljer friska från sjuka är synen på maten och de sk "förbjudna livsmedlen", man kan inte tänka " ja bara för att jag fika denna vecka så kan jag inte äta pizza". Det är ju också normalt att göra det att bara liksom " svulla" en hel dag med alla godsaker. Jag menar jag tror att alla kan säga att några bitar godis smakar bättre än 2 skorpor med mjukost, eller hur? Är mat sugen på godis ja då tar man godis liksom och vill man sen senare äta kebab så gör man det. Det gjorde jag igår, jag fika hos mams och paps igår på dagen och åt kebab till middag. Och jag känner mig ju liksom inte fet idag eller gjorde det igår heller för den delen så ja jag antar att jag har kommit över en tröskel där.
Nåt mer jag kan berätta om är att allt går bara man vill, det gäller faktiskt att bestämma sig. Det är en kort men rättvis sanning.=)
