Finns det någon bot....
"When I am lost and missing you like crazy. I tell myself that I am so blessed to have you in my life"
Kärleken kan göra mycket men inte allt. Kärleken kan lösa många problem men inte allt. Kärleken är någiot underbart men inte ens det räcker i alla lägen för att man ska må bra.
Jag har en underbar kille, en kille som jag önskar att alla hade eller skulle kunna få uppleva och jag älskar honom nåt enormt. Men inte ens han och inte ens våran kärlek till varandra kan få mig att må bättra eller bra.
Jag är helt totalt körd i hjärnan känns det som, för jag kan inte få in nya tankar eller "beteenden", det är liksom samma traggel hela tiden och det verkar som att vad jag än gör så försvinner det inte.
Vart kommer alla tankar ifrån, jag menar om det ändå är min hjärna så borde jag kunna kontrollera dem och tänka det "jag vill" tänka eller vad man ska säga....
Om jag säger" jag vill inte ha dessa tankar" då borde jag ju slippa dem, men nej det gör jag ju inte dem finns kvar där...Varför kan jag inte styra dem? Min hjärna, mitt liv och mina tankar inte "dens"...Men nej så verkar det inte vara...
Inte ens kärleken och ett liv kan rädda mig från tankarna jag har, Är jag dömd till att leva med detta? Eller finns det bot? Finns det lindring från denna plågan?
Kärleken kan göra mycket men inte allt. Kärleken kan lösa många problem men inte allt. Kärleken är någiot underbart men inte ens det räcker i alla lägen för att man ska må bra.
Jag har en underbar kille, en kille som jag önskar att alla hade eller skulle kunna få uppleva och jag älskar honom nåt enormt. Men inte ens han och inte ens våran kärlek till varandra kan få mig att må bättra eller bra.
Jag är helt totalt körd i hjärnan känns det som, för jag kan inte få in nya tankar eller "beteenden", det är liksom samma traggel hela tiden och det verkar som att vad jag än gör så försvinner det inte.
Vart kommer alla tankar ifrån, jag menar om det ändå är min hjärna så borde jag kunna kontrollera dem och tänka det "jag vill" tänka eller vad man ska säga....
Om jag säger" jag vill inte ha dessa tankar" då borde jag ju slippa dem, men nej det gör jag ju inte dem finns kvar där...Varför kan jag inte styra dem? Min hjärna, mitt liv och mina tankar inte "dens"...Men nej så verkar det inte vara...
Inte ens kärleken och ett liv kan rädda mig från tankarna jag har, Är jag dömd till att leva med detta? Eller finns det bot? Finns det lindring från denna plågan?
Mycket vill ha mer
Egentligen ska man uppskatta det man har, för bara på någon sekund kan allt tas ifrån dig. Du kan bli påkörd och få någon slags hjärnskada, förlora en kroppsdel eller dö...
Men ändå har man svårt att uppskatta livet och det man har, för man tror alltid att man kan ha det bättre man strävar efter perfektionism vilket är helt orealistiskt. Istället för att njuta av livet man har så arbetar många mot ett mål som ej kan nås. Man lägger ner ondödig energi, när man istället hade kunnat ta det lugnt.
Dem som lider och har det svårt på något sätt är på något sätt nöjda med "mindre". Jag menar de behöver inte mkt för att bli glada, en extra potatis för den fattige betyder mkt, en liten kram till den svårt sjuka betyder mkt och en extra hand till den handikapade ger mkt också. Men vi som är " normala"( om det nu finns en term som betyder normal), vi kan få potatisen,vi kan få kramen och en extra hand när vi i princip vill, Vi har inga funktionshinder som begränsar oss eller enorma ekonomiska svårigheter som drar ett streck för vad vi kan eller inte kan. Trots att vi har det mkt bättre än många på jorden så är vi inte nöjda för vi vill alltid ha mer, medan den " onormala" är nöjd med lite och har inga förväntningar. Lite kan i dessa fall betyda mkt och där har vi något som man borde lära sig; njuta, leva och tacka för det man har så ska man leva.
Men ändå har man svårt att uppskatta livet och det man har, för man tror alltid att man kan ha det bättre man strävar efter perfektionism vilket är helt orealistiskt. Istället för att njuta av livet man har så arbetar många mot ett mål som ej kan nås. Man lägger ner ondödig energi, när man istället hade kunnat ta det lugnt.
Dem som lider och har det svårt på något sätt är på något sätt nöjda med "mindre". Jag menar de behöver inte mkt för att bli glada, en extra potatis för den fattige betyder mkt, en liten kram till den svårt sjuka betyder mkt och en extra hand till den handikapade ger mkt också. Men vi som är " normala"( om det nu finns en term som betyder normal), vi kan få potatisen,vi kan få kramen och en extra hand när vi i princip vill, Vi har inga funktionshinder som begränsar oss eller enorma ekonomiska svårigheter som drar ett streck för vad vi kan eller inte kan. Trots att vi har det mkt bättre än många på jorden så är vi inte nöjda för vi vill alltid ha mer, medan den " onormala" är nöjd med lite och har inga förväntningar. Lite kan i dessa fall betyda mkt och där har vi något som man borde lära sig; njuta, leva och tacka för det man har så ska man leva.
Stark, starkare och....
Jag är stark.Jag är envis. Jag klarar av det jag vill.
Det var ett bevis på allt det jag fick uppleva då vi hade tenta i skolan och jag bara vart med på 2 lektioner och med ganska stor säkerhet klarat av neurologin.
Jag bestämde mig att trots enorm ångest och plågan så skulle jag klara av att skriva tentan och göra bra ifrån mig och det gjorde jag idag.
En dag i taget, andas och tänk inte på det som varit utan vad som komma skall. Det är allt framör än som är framtiden, det som du ska leva i och det som jag ska leva i,
Framtiden är där runt hörnet och väntar och det är bara du själv som styr det som kommer genom att göra val och bestämma sig.
Jag har bestämt mig för att klara av skolan och så skall det bli, skolan ger mig en framtid, Hur dåligt jag än mår så behöver jag skolan den gör att jag orkar med dagarna i kombination med annat,
Jag är stark, envis och bestämd.
Det var ett bevis på allt det jag fick uppleva då vi hade tenta i skolan och jag bara vart med på 2 lektioner och med ganska stor säkerhet klarat av neurologin.
Jag bestämde mig att trots enorm ångest och plågan så skulle jag klara av att skriva tentan och göra bra ifrån mig och det gjorde jag idag.
En dag i taget, andas och tänk inte på det som varit utan vad som komma skall. Det är allt framör än som är framtiden, det som du ska leva i och det som jag ska leva i,
Framtiden är där runt hörnet och väntar och det är bara du själv som styr det som kommer genom att göra val och bestämma sig.
Jag har bestämt mig för att klara av skolan och så skall det bli, skolan ger mig en framtid, Hur dåligt jag än mår så behöver jag skolan den gör att jag orkar med dagarna i kombination med annat,
Jag är stark, envis och bestämd.
I am still alive
Idag är det 2 år sen jag valde att ta steget tllbaka till livet igen, idag är det 2 år sen jag valde att kämpa emot anorexin och idag är det 2 år sen jag valde att leva.
Jag är fri från anorexon, det tog på krafterna men jag fixaxe det. I början grät man bara av tanken på mat och man grät för varje tugga man tog. Jag grät till varje måltid , under och efter varje måltid i ca 6 månader. Den var en av de värsta smärtorna och kampenrna som jag någonsin gått igenom. Jag klarade av det dock, jag klarade av något som jag såg var omöjöigt. Nu 2 år senare sitter jag här hemma med killen min och har vart frisk i nästan 5 månader nu och allt fungerrar bra.
Jag mår dock psykiskt ganska dåligt men jag har iaf inga ätstörningar att tampas med och tur det. Jag brukar säga att " hellre har jag anorexi och har ångest för det, än att ha ångest som jag har nu", Men jag vet inte, jag menar jag vill inte ha tillbaka anorexin och inte kunna äta mer. Jag älskar liksom glass och godis så att få tillbaka anorexin är inget alternativ för mig.
Jag kommmer nog hitta källan till all min ångest så småningom.
Har jag klarat av anorexon ja då klarar jag av allt annat också.
Jag är fri från anorexon, det tog på krafterna men jag fixaxe det. I början grät man bara av tanken på mat och man grät för varje tugga man tog. Jag grät till varje måltid , under och efter varje måltid i ca 6 månader. Den var en av de värsta smärtorna och kampenrna som jag någonsin gått igenom. Jag klarade av det dock, jag klarade av något som jag såg var omöjöigt. Nu 2 år senare sitter jag här hemma med killen min och har vart frisk i nästan 5 månader nu och allt fungerrar bra.
Jag mår dock psykiskt ganska dåligt men jag har iaf inga ätstörningar att tampas med och tur det. Jag brukar säga att " hellre har jag anorexi och har ångest för det, än att ha ångest som jag har nu", Men jag vet inte, jag menar jag vill inte ha tillbaka anorexin och inte kunna äta mer. Jag älskar liksom glass och godis så att få tillbaka anorexin är inget alternativ för mig.
Jag kommmer nog hitta källan till all min ångest så småningom.
Har jag klarat av anorexon ja då klarar jag av allt annat också.
Min farfar var en superman
"I ll see you again, it feels like you never really left"
Hmmm, jag har tänkt på min farfar idag av nån konstig anledning. Han dog när jag var 6 år och det var vinter när han begravdes i Åbo. Det var kallt men en vacker dag.
Jag måste tro på ett liv efter döden för annars finns det ju ingen mening med att leva om man bara ska dö bort med allt man gjort och lärt sig. Det finns en mening med allas liv och även om man dör så försvinner inte meningen för den sakens skull.
Min farfar var en bra vän för mig. Jag kommer ihåg hur jag och pappa åkte dit varje lördag för att äta frukost med honom, havregrynsgröt.Han lärde mig tycka om den gröten, TACK!..Bättre frukost finns det inte=)
Jag kommer ihåg hur pappa berättar för mig en dag att han fått ett samtal " Farfar är död. Han fick en hjärtattack ute på gatan och dog"....Jag var 6 år men minns den dagen som om det var igår. Jag minns även hans begravning, hur jag står där med en liten ros i handen och lägger på hans kista. Jag var blyg som liten, jag sa inte så mkt och visade inte så mkt. Men när jag la ner den där rosen så sa jag inom mig " Kommer att sakna dig, men vi ses igen"
Jag är helt säker på att jag och min farfar kommer att ses igen och att han i den stunden kommer ha sitt "spralliga" leende och krama mig.
När vi ses vet jag inte det kan bli förr och det kan bli senare, men jag vet att när jag dör så kommer jag inte vara ensam.
Detta blev ett sentimentalt inlägg, men jag känner mig sentimental idag. Och eftersom döden är något som väntar oss alla för eller senare ( face the fact) så är det inte skam att prata om det.
Jag vet att jag är ung och att jag har långt kvar att leva, men livet hänger på en skör tråd.
Hmmm, jag har tänkt på min farfar idag av nån konstig anledning. Han dog när jag var 6 år och det var vinter när han begravdes i Åbo. Det var kallt men en vacker dag.
Jag måste tro på ett liv efter döden för annars finns det ju ingen mening med att leva om man bara ska dö bort med allt man gjort och lärt sig. Det finns en mening med allas liv och även om man dör så försvinner inte meningen för den sakens skull.
Min farfar var en bra vän för mig. Jag kommer ihåg hur jag och pappa åkte dit varje lördag för att äta frukost med honom, havregrynsgröt.Han lärde mig tycka om den gröten, TACK!..Bättre frukost finns det inte=)
Jag kommer ihåg hur pappa berättar för mig en dag att han fått ett samtal " Farfar är död. Han fick en hjärtattack ute på gatan och dog"....Jag var 6 år men minns den dagen som om det var igår. Jag minns även hans begravning, hur jag står där med en liten ros i handen och lägger på hans kista. Jag var blyg som liten, jag sa inte så mkt och visade inte så mkt. Men när jag la ner den där rosen så sa jag inom mig " Kommer att sakna dig, men vi ses igen"
Jag är helt säker på att jag och min farfar kommer att ses igen och att han i den stunden kommer ha sitt "spralliga" leende och krama mig.
När vi ses vet jag inte det kan bli förr och det kan bli senare, men jag vet att när jag dör så kommer jag inte vara ensam.
Detta blev ett sentimentalt inlägg, men jag känner mig sentimental idag. Och eftersom döden är något som väntar oss alla för eller senare ( face the fact) så är det inte skam att prata om det.
Jag vet att jag är ung och att jag har långt kvar att leva, men livet hänger på en skör tråd.
Måendet
Att må dåligt är påfrestanade vare sig det är fysiskt eller psykiskt. Men den svåraste smätan en person kan bära är i min mening den psykiska smärtan, för den finns inom dig och den svider och den skriker inom dig.
Den fysiska smärtan tar slut med rätt behanding, bryter du ett ben så hjälper gips i några veckor. Har du feber så hjälper Alvedon, men har du en psykisk smärta inom dig så finns det inget piller som bara tar bort den.
Jag anser inte att man ska acceptera att må dåligt psykiksk, en människa är värd så mkt mer än att må dåligt. Man kanske inte alltid kan göra något åt sitt mående, men i bästa mån ska man ta tillvara på resurser som alla har inom sig att påverka situationen.
Jag mår själv psykiskt väldigt dåligt och har inte dem bästa tankarna i nuläget, jag tänker inte acceptera dem men jag kommer att inte göra som de säger heller. Jag har lärt mig en läxa på sistonde och jag har byggt mig starkare, jag har en inre mur mot det onda.
Jag har mina resurser mot ångesten och det dåliga. Det gäller bara att hitta dem; skolan, kören, vänner och Johannes. Det är mina resurser, det är dem man ska fråga om hjälp när det krisar och har sig.
Men ibland, bara ibland behöver man lite extra hjälp och det är inte fel att söka eller be om den hjälpen.
Den fysiska smärtan tar slut med rätt behanding, bryter du ett ben så hjälper gips i några veckor. Har du feber så hjälper Alvedon, men har du en psykisk smärta inom dig så finns det inget piller som bara tar bort den.
Jag anser inte att man ska acceptera att må dåligt psykiksk, en människa är värd så mkt mer än att må dåligt. Man kanske inte alltid kan göra något åt sitt mående, men i bästa mån ska man ta tillvara på resurser som alla har inom sig att påverka situationen.
Jag mår själv psykiskt väldigt dåligt och har inte dem bästa tankarna i nuläget, jag tänker inte acceptera dem men jag kommer att inte göra som de säger heller. Jag har lärt mig en läxa på sistonde och jag har byggt mig starkare, jag har en inre mur mot det onda.
Jag har mina resurser mot ångesten och det dåliga. Det gäller bara att hitta dem; skolan, kören, vänner och Johannes. Det är mina resurser, det är dem man ska fråga om hjälp när det krisar och har sig.
Men ibland, bara ibland behöver man lite extra hjälp och det är inte fel att söka eller be om den hjälpen.
