froggster

Idag är det 2 år sen jag valde att ta steget tllbaka till livet igen, idag är det 2 år sen jag valde att kämpa emot anorexin och idag är det 2 år sen jag valde att leva.
Jag är fri från anorexon, det tog på krafterna men jag fixaxe det. I början grät man bara av tanken på mat och man grät för varje tugga man tog. Jag grät till varje måltid , under och efter varje måltid i ca 6 månader. Den var en av de värsta smärtorna och kampenrna som jag någonsin gått igenom. Jag klarade av det dock, jag klarade av något som jag såg var omöjöigt. Nu 2 år senare sitter jag här hemma med killen min och har vart frisk i nästan 5 månader nu och allt fungerrar bra.
Jag mår dock psykiskt ganska dåligt men jag har iaf inga ätstörningar att tampas med och tur det. Jag brukar säga att " hellre har jag anorexi och har ångest för det, än att ha ångest som jag har nu", Men jag vet inte, jag menar jag vill inte ha tillbaka anorexin och inte kunna äta mer. Jag älskar liksom glass och godis så att få tillbaka anorexin är inget alternativ för mig.
Jag kommmer nog hitta källan till all min ångest så småningom.
Har jag klarat av anorexon ja då klarar jag av allt annat också.