Finns det någon bot....
"When I am lost and missing you like crazy. I tell myself that I am so blessed to have you in my life"
Kärleken kan göra mycket men inte allt. Kärleken kan lösa många problem men inte allt. Kärleken är någiot underbart men inte ens det räcker i alla lägen för att man ska må bra.
Jag har en underbar kille, en kille som jag önskar att alla hade eller skulle kunna få uppleva och jag älskar honom nåt enormt. Men inte ens han och inte ens våran kärlek till varandra kan få mig att må bättra eller bra.
Jag är helt totalt körd i hjärnan känns det som, för jag kan inte få in nya tankar eller "beteenden", det är liksom samma traggel hela tiden och det verkar som att vad jag än gör så försvinner det inte.
Vart kommer alla tankar ifrån, jag menar om det ändå är min hjärna så borde jag kunna kontrollera dem och tänka det "jag vill" tänka eller vad man ska säga....
Om jag säger" jag vill inte ha dessa tankar" då borde jag ju slippa dem, men nej det gör jag ju inte dem finns kvar där...Varför kan jag inte styra dem? Min hjärna, mitt liv och mina tankar inte "dens"...Men nej så verkar det inte vara...
Inte ens kärleken och ett liv kan rädda mig från tankarna jag har, Är jag dömd till att leva med detta? Eller finns det bot? Finns det lindring från denna plågan?
Kärleken kan göra mycket men inte allt. Kärleken kan lösa många problem men inte allt. Kärleken är någiot underbart men inte ens det räcker i alla lägen för att man ska må bra.
Jag har en underbar kille, en kille som jag önskar att alla hade eller skulle kunna få uppleva och jag älskar honom nåt enormt. Men inte ens han och inte ens våran kärlek till varandra kan få mig att må bättra eller bra.
Jag är helt totalt körd i hjärnan känns det som, för jag kan inte få in nya tankar eller "beteenden", det är liksom samma traggel hela tiden och det verkar som att vad jag än gör så försvinner det inte.
Vart kommer alla tankar ifrån, jag menar om det ändå är min hjärna så borde jag kunna kontrollera dem och tänka det "jag vill" tänka eller vad man ska säga....
Om jag säger" jag vill inte ha dessa tankar" då borde jag ju slippa dem, men nej det gör jag ju inte dem finns kvar där...Varför kan jag inte styra dem? Min hjärna, mitt liv och mina tankar inte "dens"...Men nej så verkar det inte vara...
Inte ens kärleken och ett liv kan rädda mig från tankarna jag har, Är jag dömd till att leva med detta? Eller finns det bot? Finns det lindring från denna plågan?
Kommentarer
Trackback
