froggster

Egentligen ska man uppskatta det man har, för bara på någon sekund kan allt tas ifrån dig. Du kan bli påkörd och få någon slags hjärnskada, förlora en kroppsdel eller dö...
Men ändå har man svårt att uppskatta livet och det man har, för man tror alltid att man kan ha det bättre man strävar efter perfektionism vilket är helt orealistiskt. Istället för att njuta av livet man har så arbetar många mot ett mål som ej kan nås. Man lägger ner ondödig energi, när man istället hade kunnat ta det lugnt.
Dem som lider och har det svårt på något sätt är på något sätt nöjda med "mindre". Jag menar de behöver inte mkt för att bli glada, en extra potatis för den fattige betyder mkt, en liten kram till den svårt sjuka betyder mkt och en extra hand till den handikapade ger mkt också. Men vi som är " normala"( om det nu finns en term som betyder normal), vi kan få potatisen,vi kan få kramen och en extra hand när vi i princip vill, Vi har inga funktionshinder som begränsar oss eller enorma ekonomiska svårigheter som drar ett streck för vad vi kan eller inte kan. Trots att vi har det mkt bättre än många på jorden så är vi inte nöjda för vi vill alltid ha mer, medan den " onormala" är nöjd med lite och har inga förväntningar. Lite kan i dessa fall betyda mkt och där har vi något som man borde lära sig; njuta, leva och tacka för det man har så ska man leva.