Its a problem
Jag är inte rädd för att göra saker, jag är inte rädd för att utmana mig eller ödet. Jag är rädd att må dåligt, jag är rädd att må psykiskt dåligt.
Jag är inte rädd för att skadas, jag är inte rädd för att säga min åsikt. Jag är rädd för att ha ångest och mina tankar i många fall.
Jag är öppen med allt, men varför dölja något som ibland skiner igenom. Vilken fasad jag än sätter upp framför min familj och i skolan så faller den fasaden ner ibland och allt kommer igenom, alla känslor och tankar så varfrör dölja något som liksom är "jag". Ja, jag har kanske blivit lite "jagsynton" av mig då jag anser att allt detta är en del av mig,men jag är mer än glad ifall det skulle kunna ändras då jag lider nåt enormt av detta mer eller mindre i perioder. Det är aldrig "bra" som det var förr liksom, jag har ångest varje dag och hamnar i tankesvackor då och då. Jag har en personlighetsstörning och det vet jag om NU, det är en störning i min personlighet och det kanske jag har haft hela tiden ...? Men det vet jag inte.
Det första jag märkte var att jag vågade mer, jag tog risker och var impulsiv av mig. Jag tog "negativa" händelser starkare än andra och det var nog där allt började, eller ja allt började väl med anorexin till att börja med för det var efter det som "allt detta" började. Det var efter att jag blev sjuk som jag förändrades, visst det har haft sina fördelar men det har helt klart haft sina nackdelar också( det som jag lever i).
Jag är dock fri från anorexin, vilket är en enorm lättnad. Men vad ska man göra åt något man inte ritkigt kan sätta fingret på...?
Tacksamhet för det man har...
Det är dagens affirmation enligt min lilla min söta iPhone.
Kan detta stämma? Ja, det gör det faktiskt man andas in tacksamhet för det man har och man andas ut kärlek för det man fått. Hur ska man visa detta då? Man kan visa det sin älskade, till sina vänner och till sin familj. Det behöver inte bara handlar inte bara om det materiella eller att man gör saker för någon ex, lagar Tv:n. Nej, tacksamhet och kärlek handlar om det lilla extra. Säga saker som visar uppskattning eller bara ha en annorlunda blick eller kroppshållning gentemot någon kan säga mer än annat.
Man kan andas in tacksamhet för det man har, för att vi i Sverige har det ganska bra jämfört med många "fattiga" länder ex, många länder i Afrika. Vi kan andas ut våran kärlek för det vi har iform att göra en god gärning för dessa länder och då kan det handla om materiella ting ex, skicka kläder, skänka pengar eller volontärs arbete. Allt för att deras sits ska bli bättre.
Som biskopen Eva Brunne sa igår på "Sändningsmässan" för internationella ombud i Sverige och världen. Hon menade kort och gott att allt kan göra sin del för att det ska bli bättre. Alla vi är skapta för varandra, för alla vi har en och samma grund oavsett tro och land. Nej, jag är inte troende men jag tror på det hon sa. Alla vi har samma ursprung, men sen att vi ser annorlunda ut och har olika livsåskådningar spelar ingen roll för alla är värda lika mkt. De finns dem som är fattiga och det finns dem som är rika och spelar ingen roll vad man är och har så är vi alla "samma". Vi ska hjälpa varandra istället för att stjälpa för då skulle vi och världen gå under.
Som det står i bibeln " behandla andra som du själv vill bli behandlad". Visa tacksamhet och visa kärlek så får man nog allt att gå ihop tillslut.
Hit med skavankerna
Hela tiden är man ute efter att prestera bättre och bättre, man vill bli perfekt. Man vill inte ha en enda skavank eller några som helst fel. Man vill inte ha fel och man vill inte se fel, allt handlar om perfektionism. Det ska helt enkelt vara perfekt.
Det intressanta är att om allt skulle vara perfekt skulle vi inte finnas till, varken stjärnorna, jorden eller människorna inte ens solen skulle finnas till. Enda anledningen till att vi finns till att när självaste Big bang small till så frigjordes en massa partiklar sk materia men samtidigt som det fanns materia fanns det även antimateria vilket "åt upp materian" och skulle allt ha vart perfekt skulle antimaterian ätit upp allt och inget hade funnits kvar för att bilda universum,solsystemet, jorden och oss människor.
Det var helt enkelt så att vissa av dessa materior inte passade in med antimaterian det var dessa delar som inte var perfekta som skapade oss.
Man ska tacka att det perfekta inte går att nås. Om inte du eller jag skulle ha våra fel och brister skulle inte vi finnas till. Skulle det inte finnas fel i världen skulle ingen finnas till och skulle inte det funnits fel under Big bang skulle INGET funnits till alls.
Men visst man ska ha som mål att bli bättre och bättre, för det är ju kunskap och lärdom som ger mening åt ens liv på ett sätt. Men man ska inte vara ute efter att skapa perfektionism för felen måste finnas där som en påminnelse om att vi är dödliga och har något att kämpa för och mot.
Det är felen som gör oss! Utan fel skulle vi inte ha personligheter utan alla skulle vara likadana, vad tråkigt det skulle bli då.
Så jag säger bort med perfektionismen, låt alla ha sina fel och brister det är det som gör allt så spännande.
where to get it?
Snart finns det inga ord kvar som kan beskriva detta, eller nej det finns inga ord kvar nu som kan beskriva detta som jag lever i. Keep on fighting! Det är väl så man säger, eller hur?
Men va fan, hur ska man orka kämpa när man inte har någon energi kvar. Jag har ALLT som man kan tänkas att ha, men va fan jag finner ingen glädje av dem då jag inte har någon energi att använda för att ens njuta liksom. Kan man inte njuta så kan man inte uppskatta det man har och allt hänger ihop med energi, har man ingen ernergi så finns det inget...
Så är det ju, får du ingen energi så "dör" du. Jag menar äter du inte så dör du. Får du ingen psykisk energi så ja då dör du med, antingen inombords eller ännu mer tragiskt på riktigt....hmmm
What to do then?
Hur ska man skaffa sig energi när man inte finner något som kan ge en energi och som inte tar någiot alls. Jag menar jag kan inte ha något som både tar och ger för då gåt det plus minus noll, dvs ingen effekt....hmmmm
Acceptans är den enda vägen
Det var ju som med anorexin, innan jag hade accepterat att jag var sjuk kunde jag inte göra något åt saken eftersom jag i mina ögon inte var sjuk. När jag sedan accepterade att jag faktiskt var sjuk, ja då kunde jag göra något åt saken.
Hur mkt man än vill förneka något, hur mkt man än vill fly från något så går det inte för det kommer alltid att finnas där oavsett vad.
You can´t deny your life you are living!
Ibland kan livet vara svårt att leva, ibland kan det vara riktigt tufft och man inte har någon energi kvar. Ja då gäller det att hitta en plats där man känner frid, lugn och ro men även trygghet. Det kan vara en plats som finns på riktigt och det kan vara en plats som finns bara i tanken. Denna plats kan kanske ge dig lite perspektiv och lite lugn och ro i allt det som finns runt en. Jag har iaf hittat min trygga plats, en plats där jag finner ro och tryyghet.
Use it or lose it!
Förr trodde jag att det bara handlande om att träna för att man ska få mer fysisk styrka och bättre kondition, öva upp kroppen liksom, Fast så är inte fallet, visst man tränar kroppen och allt sånt men det har även en psykisk effekt då man bara kan "gå in i en annan värld" och bara vara där och lämna alla problem som finns att lösa för ett tag. Eller så kan man kanske lösa en massa problem genom att träna då hjärnan får lite space och tänka under andra förutsättningar.
Idag i skolan satt jag och tittade iut genom fönstret, för att mina tankar bara for iväg sådär som de brukar göra nuförtiden och när jag tittade ner mot gatan såg jag en personal från mando ute med en patient i en rullstol. Då slog det mig att jag har själv vart den patienten för inte allt för länge sen om man ser till livs perspektivet. Det var liksom bara 2 år sen som jag var just den patienten, men se 2 år senare sitter jag i klassrum fri att röra mig hur jag vill och hur mkt jag vill.
Visst att fysisk aktivitet är bra och att det inte är bra att immobilisera personer på något sätt, men visst det finns gränser där man måste tänka mer på ens hälsa en just kroppen. Om hjärtat håller på att ge upp så kanske man inte ska vara ute och springa helt enkelt.
Samma sak gäller med tvångsaktivitet, det är kanske inte i stora mängder men det är något som skapar en psykiska hinder och problem och då är det ju också bra att bryta den fysiska aktivitetet med kanske immobilisering av något slag.
I ett av våra hand-outs stod det " use it or lose it" så är det använder du inte det kommer du att förlora det.
Så är det ju också med livet använder du dig inte av ditt liv så kommer du att förlora det. Livet kan förloras på många sätt och det är därför man måste underhålla det med diverse saker och stimuli från olika håll.
Ibland kan jag tycka att livet suger, men jag tackar ändå för att jag lever. För vad vet vad framtiden har att komma med?
Jag tror på ödet..
Idag när jag klev på bussen till skolan så stötte jag på min f.d behandlare och nuvarande uppföljare på mando. Det var några månader sen jag träffa henne och det var kul att träffa henne igen, hon gav mig glimtet i ögat igen för en kort sekund.
På senaste tiden har/hade jag börjat tvivla på maten och ja sjukdomen hade börjat snacka med mig, men efter att ha stött på henne så kändes sjukdomen så långt borta. Jag insåg att jag är faktiskt frisk och inte sjuk, jag är inte ens påväg attg bli sjuk igen och det var en så skön uppbarelse eller vad man ska säga.
Jag minns inte hur det är att vara sjuk, jag vet bara att det är en enorm smärta en plåga och jag vet att det rör sig om enorma dimensioner av ångest. Även om jag vet allt detta så kommer jag inte ihåg vad ångest över mat är. Det känns på något sätt så långt borta men ändå så nära, det var ju knappt 1 år sen jag satt och grät över maten och önskade mest av allt att skala av "fettet" på min kropp.
Hur är det idag? Jag har inga problem med maten, äter vad jag vill och när jag vill. Jag äter godis varje dag och fikar lite då och då i veckan, inga hämningar! Det trodde jag aldrig att jag skulle komma till, jag trodde aldrig i januari i år att jag skulle sitta som frisk innan årets slut.
Jag trodde aldrig att jag skulle klara av kontraktet och bli frisk till min födelsedag, men jag kämpade. Jag grät, hade ångest men varenda tugga av maten svalde jag, inget lämnade jag. Jag betade av livsmedel efter livsmedel och det blev lättare och lättare.
Jag gjorde som jag skulle. Jag kommer ihåg att den 23e september 2008 kl 14.00 klev jag in på Mando och träffade A, för att vägas( det var ingen bra med mig). Jag grät under den vägningen för jag skämdes och siffrorna såg inte bra ut. Jag träffade läkaren och fick beskedet "du måste läggas in akut och sängläge i 48h". När jag fick mitt rum kom A dit efter ett tag. Vi pratade lite och jag sa " jag gör vad som helst bara jag blir fri från detta helvete. Jag gör allt för att bli frisk, kan ni hjälpa mig?" A( som sällan kramades), kom fram till mig och gav mig en kram och sa " vi är ett team och VI ska göra dig frisk, oroa dig inte!"
Jag vart frisk!
Man kan bestämma sig för vad som helst även om det gör ont så kan man bestämma sig för att bli bra på alla sätt och vis. Jag har vart riktigt sjuk i anorexi och jag har klarat av den, har jag klarat av den så kan jag klara av vad som helst no matter what. Blod, svett och tårar! Ja, you name it men jag ska må bra igen psykiskt.
Kunde jag då så kan jag nu.
På något sätt kändes det som att det var meant to be att jag skulle stöta på K idag av alla dagar, jag hade hamnat i negativa tankebanor men hon fick mig att inse fakta och se vad jag gjort.
Hon sa som A " Jane, oroa dig inte allt blir bra ska du se, Du har klarat av så mkt hittills du tar dig igenom detta med. Vi ses om en månad"
Jag ska komma till 6 månaders kontrollen och visa att jag är frisk. Jag ska prata med andra patienter, jag ska vara en förebild för andra sjuka. Det går om man vill och vågar!
Jag ska även bli en förebild för andra självdestruktiva en vacker dag.
Jag ska göra saker som sätter sina spår kanske inte i samhället, men hos människor, Jag ska hjälpa till att läka sår. Det är det jag kan och det är det jag ska göra.
Som ett mörkt moln
Jag kände mig som en liten 5-åring i det ögonblicket.
Om jag ska vara ärlig så mår jag inte sådär jätte bra just nu, jag känner mig psykiskt helt jävla utmattad och jag ser inget slut på denna fas liksom. Jag sover och sover men blir inte piggare för den sakens skull, jag blir snarare bara tröttare och tröttare för varje dag som går just nu.
Jag fick frågan " vad tycker du är kul, vad värdesätter du?". Jag kunde inte svara på det för jag tycker inget är kul just nu. Innan har jag tyckt att det har vart roligt att sjunga, men jag kan inte säga att det är det. Jag har tyclt om att träna, men inte ens det ger mig något. Inget ger mig en personlig vinst, inget ger mig personlig energi just nu. Jag går liksom inte på plus i energi nivå, jag går inte ens på +/-. Det som sker just nu är att jag laddas ur mer och mer för varje dag som går, för jag har ingenstans att ladda mina batterier.
Det skapar en psykisk smärta, en smärta svår att bära. Jag menar att vara psykiskt utbränd som jag nog är just nu skapar sina bieffekter och jag kan med handen på hjärtat säga att det är tugnt nu.
Jag förstår inte hur jag egentligen orkar, seriöst! Ibland känns det som att jag är en superwomen, men samtidigt så vet jag att jag inte är det eftersom jag gör mina misstag lite då och då.
Men jag och vissa andra blir lite förstummade över hur mkt jag orkar med och hur mkt jag klarar av trots mitt mående och energinivå. Ibland orkar man mer än vad man tror att man gör, men sen ibland så tar man sig vatten över huvudet och då sjunker man fort ( av egen erfarenhet).
Jag kämpar på så länge min reservkapacitet håller, sen vet jag inte men är energin slut så är den slut that"s it!
Jag måste komma på strategier att handskas med allt.
Varje dag kommer med sitt..
Samditigt såg vi en bild på ett nyfött barn som vid födseln hade brutit nästan alla större ben i kroppen och vi tänkte.." detta kan inte sluta bra" men i slutet av föreläsningen sa läraren att detta barn hade överlevt och levde relativt bra efter omständigheterna.
Det är ganska intressant att läsa en massa medicinska ämnen för man lär sig så mkt om sjukdomar som man kommmer säkerligen att stöta på i framtiden. Men ibland är det lätt att bli lite smått hypokondrisk=P
Varje dag lär man sig något nytt helt enkelt och det kan jag minsann säga nu, inte bara om det i skolan utan även om andra områden lär jag mig om nu. Vissa kunskaper är bra andra sämre, men så är det i livet. Viss kunskap är bra och annan inte...
" You live to learn and you learn to live"
