froggster

Idag när jag klev på bussen till skolan så stötte jag på min f.d behandlare och nuvarande uppföljare på mando. Det var några månader sen jag träffa henne och det var kul att träffa henne igen, hon gav mig glimtet i ögat igen för en kort sekund.
På senaste tiden har/hade jag börjat tvivla på maten och ja sjukdomen hade börjat snacka med mig, men efter att ha stött på henne så kändes sjukdomen så långt borta. Jag insåg att jag är faktiskt frisk och inte sjuk, jag är inte ens påväg attg bli sjuk igen och det var en så skön uppbarelse eller vad man ska säga.
  Jag minns inte hur det är att vara sjuk, jag vet bara att det är en enorm smärta en plåga och jag vet att det rör sig om enorma dimensioner av ångest. Även om jag vet allt detta så kommer jag inte ihåg vad ångest över mat är. Det känns på något sätt så långt borta men ändå så nära, det var ju knappt 1 år sen jag satt och grät över maten och önskade mest av allt att skala av "fettet" på min kropp.
Hur är det idag? Jag har inga problem med maten, äter vad jag vill och när jag vill. Jag äter godis varje dag och fikar lite då och då i veckan, inga hämningar! Det trodde jag aldrig att jag skulle komma till, jag trodde aldrig i januari i år att jag skulle sitta som frisk innan årets slut.
Jag trodde aldrig att jag skulle klara av kontraktet och bli frisk till min födelsedag, men jag kämpade. Jag grät, hade ångest men varenda tugga av maten svalde jag, inget lämnade jag. Jag betade av livsmedel efter livsmedel och det blev lättare och lättare.
Jag gjorde som jag skulle. Jag kommer ihåg att den 23e september 2008 kl 14.00 klev jag in på Mando och träffade A, för att vägas( det var ingen bra med mig). Jag grät under den vägningen för jag skämdes och siffrorna såg inte bra ut. Jag träffade läkaren och fick beskedet "du måste läggas in akut och sängläge i 48h". När jag fick mitt rum kom A dit efter ett tag. Vi pratade lite och jag sa " jag gör vad som helst bara jag blir fri från detta helvete. Jag gör allt för att bli frisk, kan ni hjälpa mig?" A( som sällan kramades), kom fram till mig och gav mig en kram och sa " vi är ett team och VI ska göra dig frisk, oroa dig inte!"
Jag vart frisk!

Man kan bestämma sig för vad som helst även om det gör ont så kan man bestämma sig för att bli bra på alla sätt och vis. Jag har vart riktigt sjuk i anorexi och jag har klarat av den, har jag klarat av den så kan jag klara av vad som helst no matter what. Blod, svett och tårar! Ja, you name it men jag ska må bra igen psykiskt.
Kunde jag då så kan jag nu.
På något sätt kändes det som att det var meant to be att jag skulle stöta på K idag av alla dagar, jag hade hamnat i negativa tankebanor men hon fick mig att inse fakta och se vad jag gjort.
Hon sa som A " Jane, oroa dig inte allt blir bra ska du se, Du har klarat av så mkt hittills du tar dig igenom detta med. Vi ses om en månad"
Jag ska komma till 6 månaders kontrollen och visa att jag är frisk. Jag ska prata med andra patienter, jag ska vara en förebild för andra sjuka. Det går om man vill och vågar!
Jag ska även bli en förebild för andra självdestruktiva en vacker dag.
Jag ska göra saker som sätter sina spår kanske inte i samhället, men hos människor, Jag ska hjälpa till att läka sår. Det är det jag kan och det är det jag ska göra.