froggster

23e september 2008 kl 14.00 började min kamp tillbaka till livet igen. Vad hade jag kvar då?!..Inget!...Jag orkade inte ha kontakt med vänner, jag orkade inte gå i skolan (jag var där men inte närvarande),jag hade ingen relation till mina föräldrar eller till mina syskon. Jag hade inget liv alls helt enkelt, jag var helt död inombords och näst intill fysiskt också för den delen. Jag trodde aldrig att jag mådde så dåligt som jag gjorde då, men tydligen så var det väldigt illa med mig med tanke på att det var sängläge som ordinerades till mig i 48h och därefter bara rullstol överallt...Det var illa, men jag kunde inte erkänna det för mig själv bara just då. Jag kände mig ju så misslyckad redan som det var och sedan erkänna sig besegrad igen, fanns inte i min tankevärld. Men man måste inse fakta och se till verkligheten som den är....Jag var nära på att dö då. 1 dag till och jag kanske hade vart död, för så som jag höll på då var ett farligt spel jag spelade med livet....Men jag ångrar inte det, för jag har en massa erfarenheter av det gågna året som få personer har och jag har funnit nya sidor av mig också och nya egenskaper som jag inte trodde att jag hade.

Så nu den 23e september 2009, hur ser det ut idag?!...Jag har en egen lägenhet med eget rum och allt, tillskillnad från en säng förra året. Jag har massa vänner som jag värderar högt, vilket jag inte gjorde förra året. Jag har kontakt med min familj igen och vi kan umgås utan att bråka och det kunde jag absolut inte göra förra året. Jag studerar heltid och har aktiviteter som jag ser framemot och det hade jag långt ifrån förra året, då jag låg som en grönsak i en säng och mådde skit och orkade knappt andas för mina lungor pallade helt enkelt inte med ansträngning. Jag har lärt känna många underbara personer och jag har kommit många gamla vänner närmare också. Jag har som sagt nya egenskaper och sidor i mig som inte fanns där innan. Jag är påväg att bli den jag alltid önskat vara, den sociala, snälla och glada person som jag alltid borde ha vart...
Det finns inga begränsningar, inget kan hindra mig förutom jag själv. Misstag gör alla, för ingen är perfekt. Det gäller bara att inte upprepa dem och misstaget jag gjorde då tänker jag inte göra igen. Jag tänker ta friskskrivningen som den kommer, inga förhastade drag här inte...en sak i taget, En dag i taget!

Hemskt!
Varför kan det svenska samhället inte fatta att det inte är en lösning att skicka ätstörnings patienter till psyket, de göder bara upp en och sen skickas man hem. Men vad händer sen då?!..Jo, 2 månader senare har man gått ner allt igen och det är 10 gånger värre...Vägra fatta att man inte kan göra så.
Visst måste man upp i vikt, det är ju självklart för att man ska kunna leva ett normalt liv men att sedan inte göra nåt åt det utan tro att allt är bra, borde ju vem som helst fatta att det inte funkar. Man måste ju bearbeta det psykiska och det fysiska samtidigt. Jag menar om man nu är på psyket så borde man ju jobba med just psyket också, men aa tydligen inte.
Det som hjälper mot ästörningar eller mot ehm anorexi är mat, vila, värme och samtal...Det är inte bara mat som hjälper som många tror. För det första är det ju inte bara att gå upp i vikt, för det är ju mycket mer än det. Sjukdomen sitter inte bara i vikten utan i hela kroppen, i varenda cell som man äger. Den har etsat sig fast i hjärnan pga av näringsbrist. Man måst häva just det bristen först och sedan bearbeta alla tankar. Om nu alla skulle inse detta så skulle man slippa behöva läsa om alla dessa hemska historier i tidningarna om tjejer/killar som svävar mellan liv och död hela tiden.
Anorexia är en sjukdom man kan dö av!....Utan mat så dör man!...Men ett liv med ångest kan man också dö av...Så som sagt en kombination där man både reparerar psyket och det fysiska är det bästa...

Att bara göra saker hela tiden utan att få nåt av det känns jobbigt, det känns meningslöst. Jag menar jag har ett så kallat belöningsschema som är jätte bra att ha och reflektera kring. Det är bra att se vad man gör och vad man inte gör, vad man klarar av och vad man inte klarar av som man kanske måste kämpa lite extra med.
Men att klara av kolumner till 100% och inte få nåt för det, känns tungt. Visst att man gör allt detta för sig egen skull, man gör ju allt för sin egen skull. Jag menar jag går ju inte i behandling för nån annans skull, utan för min egen skull. Det är ingen annan som ska göra behandlingen förutom jag, det är min plan och det är min väg. Jag måste göra detta. Men positiv feedback vill man ändå ha och inte bara i ord, visst att det är bra att jag gör som jag ska, visst så tycker personal och omgivningen att det är bra att jag äter som jag ska. Fast det räcker inte alltid med att höra sånt. Visst känner man sig stark när andra säger att nåt man gör är bra, men jag vill ju ha någon belöning som jag kan ha nytta av eller som ger mig glädje av nåt slag.
Jag vill ju helst inte bekosta belöningen själv, för det blir ju inte som en belöning då. Det går ju jämt ut isåfall, jag har gjort nåt som sägs vara bra men jag måste betala den själv, det är något som säger emot sig själv lite..Men det är bara min åsikt!
Nej, jag klankar inte ner på behandlingen. Jag har bara en dålig dag idag, men gud så mycket bättre jag mår idag jämfört med 1 år sen. För 1 år sen när jag fick ett litet bakslag av nåt slag, eller när jag fick lite känningar av ångest så föll min värld ihop och jag slutade att äta. Men idag, visst det gör ont och ångesten kommer...Men jag slutar inte att äta, jag vet ju bättre än så. Vad är det som blir bättre om jag slutar att äta liksom!?....INGET!..
Som min behandlare sa, om jag inte siktar framåt nu så kan jag glömma skola, vänner och ett liv....Så jag tackar nej till sjukdomen om och om igen varje dag.
Det gör ont, men det ska göra ont. Det ger mig ångest och det är ju det man ska få...Ångest och tårar är en del av denna " lek"...Men det är bara genom dem rutorna som man kommer komma i mål....
Sikta framåt, det blir bättre! Den största belöningen man får är värt mer än materiella saker, är mer värt än ord...Den belöningen som väntar är friskheten!....Så den som väntar på nåt gott, väntar aldrig för länge!...

"ingenting är som det ska, likadant från dag till dag. Alla följer samma mönster, se på stan ifrån mitt fönster"..

Så kan det ju vara ibland. Allt är sig likt hela tiden, alla dagar ser likadana ut. Det finns inget som skiljer måndag-söndag, söndag-måndag...Samma traggel dag in och dag ut, visst kan det tyckas lite tråkigt, visst kan det tyckas lite långsamt men struktur på livet är bra.
För mig är struktur guldvärt just nu, jag har lagt i en växel till i min kamp. Jag kör schema, jag kör tider och jag utmanar mig till den del som mina krafter räcker.
Det är det man ska göra, man ska göra rätt, man ska kämpa och man ska gråta. Men för varje tår man fäller av ångest, ju närmare kommer man målet.
Det känns som att jag är en åskådare av mitt eget liv, av mitt egna liv som rullar på här utanför. Jag vill inte vara den där åskådaren någon mer, jag vill vara den där deltagaren som gör nåt av livet.
Jag är 21 år och har missat ALLA de viktigaste åren av mitt liv känns det som. Häromveckan så träffade jag en gammal klasskompis från gymnasiet och vi satt och snacka om vad alla gjorde och hade gjort sen studenteten 06 och det var lite jobbigt att lyssna på det. Jag menar nån var i Oslo och nån hade barn, några hade egen klubb och andra var nästan klara med sina utbildningar. Men jag då?!..Mitt liv ser i princip ut som den gjorde då, jag går i behandling, jag har inte gjort nåt märkvärdigt med mitt liv, jag har inga barn och ingen färdig utbildning på nära håll.. Men kort därefter insåg jag samtidigt 2 saker, det ena var att jag tänker inte vara en åskådare av mitt liv mer. Jag vill och jag ska bli den som styr mitt egna liv och mina egna val och dessa val ska vara baserade på en frisk sida och inte en sjuk, har missat alldeles för mkt redan mer kan jag inte missa.
Det andra jag insåg också var att...Jag har faktiskt hunnit med en hel del sen studenten. Jag menar för att ha gått i behandling allt sedan dess och vart inlagd sammanlagt 1 år av den tiden så har jag som sagt hunnit med mkt, jag har ju hunnit plugga i eskiltuna, pluggat på universitet, jobbat och rest, festat och haft mig..Och där har jag också hunnit med att gå som sagt i behandling i 3 år med heltidsjobb som uppgift dvs jag har kämpat med maten som bara den...Och så har jag hunnit flytta hemifrån och börja plugga till arbetsterapeut...Så jag antar att jag ändå har stått i en del sen juni 06=)...Och så är jag ju bara 21 år=P...
Men det främsta som jag hunnit med under dessa 3 år är att jag vuxit som person, jag har blivit starkare och mer tålbar...Jag är inte lika skör nån mer och jag tar för mig..Så under dessa 3 år har jag hunnit med att komma en bra bit på min kamp mot ätstörning, jag har hunnit med att kombinera en massa saker med en behandling som kallas duga. Och genom det har jag blivir en helt annan person. Så nej den ena dagen är inte den andre lik även om det känns så, för varje dag så gör du nåt nytt, nåt bra som gagnar dig på ett eller annat sätt. Du kanske inte ser det, men det finns där....
Prägla ditt liv med meningsfulla aktiviteter varje dag så ska du se att livet får en annan form ett annat innebörd, jag aktiverar mig med såna aktiviteter varje dag genom att vara en del av mandos behandling, vara en del av skolan och vara en del av min vänner-krets så utvecklas jag och formas jag hela tiden till det förhoppnigvis bättre.

"aktivitet leder till hälsa".
Detta är något jag har lärt mig sen jag började på arbetsterapeututbildningen. Visst det har jag väl vetat sen innan att man mår bra att aktivera sig själv eller på ett eller annat sätt försöka sysselsätta hjärnan och händerna.
Men samtidigt som jag har hört detta, så har jag ställt mig frågan men vart går gränsen för hälsosam aktivitet och ohälsosam aktivitet. Jag menar man kan inte vara en duracell kanin och bara göra saker hela tiden, utan någon som helst rum för reflektion och verklighets anpassning. Man kan inte leva i rörelse hela tiden, man måste stanna upp och andas också. Vet alla vart gränsen går?!...
Jag tror inte det, jag har haft svårigheter med just aktiviteten. Jag kunde gå och stå hela dagarna utan att jag märkte att det skadade mig. Jag gjorde saker hela tiden för att trycka bort smärtan, jag gjorde allt bara för att slippa andas och ta det lugnt. Jag hävdade att aktivitet var bra, att jag hade ben och skulle använda dem också. När jag skulle sitta i rullstol blev det värsta grejen, jag hade ben och skulle fortfarande använda dem.
Så där var min gräns nådd, hälsosam aktivitet och hälsosam rörelse slog om och blev ohälsosamt. Men det märkte jag ju inte då, det jag kände av var att jag mådde dåligt när jag satt still och inte gjorde nåt.
Jag visste inte vad balansen mellan för mycket och för lite var, så jag resonerade hellre för mycket än för lite. Så att aktivitet är hälsa, visst det kan jag hålla med om. Men när man själv inte vet gränsen och tar i för mycket så slår det om och blir ohälsosamt. Man måste finna en balans mellan vila och aktivitet.
Man kan inte hålla igång 24/7, utan man måste stanna upp och andas ibland. Man måste känna efter att man har fötterna på jorden, för att man ska må helt bra. För hälsa för mig är välbefinnande fysiskt, psykiskt och mentalt.

Dagens råd är " slappna av, andas och tänk"..=)