Mat som mat...
Förbjudna livsmedel, vad är det liksom?! Det är mat, men vad är det mer?!...Det är ju bara mat, men varför är det förbjudet. Varför är vissa saker förbjudna men inte andra?!...Jag tror inte att kroppen känner av om man stoppar i sig en frukt eller några chokladbitar. Jag tror inte att kroppen känner av om man äter torsk eller lax, men varför har man förbjudna livsmedel då?!...Varför ska det vara så svårt att äta vissa råvaror?!..Varför ska man ligga/sitta ner och gråta över maten som man ätit eller ska äta?!..DET ÄR JU BARA MAT!..
Visst, om det nu skulle vara så lätt att det bara var att tänka " det är bara mat", då skulle ju allt vara frid och fröjd men sanningen är den att det är ju inte så lätt liksom. Det är ju inte bara mat, för det är nåt mer i dessa råvaror som är mer än bara mat och som skapar enorma problem för mig och många andra...
Ibland tvekar jag på att man nånsin kommer att bli av med dessa förbjudna livsmedel, ibland tvekar jag på att det nånsin kommer att kännas ok att äta mat helt normalt igen. Men sen ibland så kan jag känna hopp om att det kanske ändå kommer att lösa sig, att allt kommer att ordna sig tillslut...Men hur ska man göra?!..Hur ska man bli av med dessa hemska förbjudna livsmedel, hur ska man bli av med denna fobin för mat?!..Det är antagligen bara att äta, äta och äta...för övningen ger färdighet.
Det räcker nog inte att man äter produkten 1 gång, kanske inte ens 10 gånger, ibland kanske det krävs 110 gånger för att det ska kännas ok att äta vissa saker. Men det som räknas är att det släpper, att det känns ok att äta.
Jag kommer ihåg när jag var livrädd för att äta risifrutti. Första gången jag skulle äta det efter att jag blivit "sjuk" så var det ett rent helvete. Jag grät innan, jag grät under och jag grät efter men ju flera jag åt desto lättare kändes det och nu idag så är risifrutti en "normal" produkt för mig...Så se det går att bli av med förbjudna livsmedel, det tar tid ibland men huvudsaken är att det går...
Så pannkakor med sylt här kommer jag och jag vet att det kommer inte att kännas ok första gången, men fråga igen om kanske 10 gånger till då ska vi se hur det känns...=)...
"övning ger färdighet"
Visst, om det nu skulle vara så lätt att det bara var att tänka " det är bara mat", då skulle ju allt vara frid och fröjd men sanningen är den att det är ju inte så lätt liksom. Det är ju inte bara mat, för det är nåt mer i dessa råvaror som är mer än bara mat och som skapar enorma problem för mig och många andra...
Ibland tvekar jag på att man nånsin kommer att bli av med dessa förbjudna livsmedel, ibland tvekar jag på att det nånsin kommer att kännas ok att äta mat helt normalt igen. Men sen ibland så kan jag känna hopp om att det kanske ändå kommer att lösa sig, att allt kommer att ordna sig tillslut...Men hur ska man göra?!..Hur ska man bli av med dessa hemska förbjudna livsmedel, hur ska man bli av med denna fobin för mat?!..Det är antagligen bara att äta, äta och äta...för övningen ger färdighet.
Det räcker nog inte att man äter produkten 1 gång, kanske inte ens 10 gånger, ibland kanske det krävs 110 gånger för att det ska kännas ok att äta vissa saker. Men det som räknas är att det släpper, att det känns ok att äta.
Jag kommer ihåg när jag var livrädd för att äta risifrutti. Första gången jag skulle äta det efter att jag blivit "sjuk" så var det ett rent helvete. Jag grät innan, jag grät under och jag grät efter men ju flera jag åt desto lättare kändes det och nu idag så är risifrutti en "normal" produkt för mig...Så se det går att bli av med förbjudna livsmedel, det tar tid ibland men huvudsaken är att det går...
Så pannkakor med sylt här kommer jag och jag vet att det kommer inte att kännas ok första gången, men fråga igen om kanske 10 gånger till då ska vi se hur det känns...=)...
"övning ger färdighet"
Drömmar kan slå in...
Jag började i behandling 2006, snarare mars 2006 så började min behandling mot min ätstörning på mandometerkliniken i Danderyd. Första veckan var hemsk, det var ren plåga men sen andra veckan där så kom en person dit så kom att förändra mitt liv och min syn på livet markant. När vi började umgås så kändes kampen lite lättare, ångesten kändes lite lättare att stå ut med. Vi blev bra vänner väldigt fort och vi utvecklades tillsammans, vi blev bättre tillsammans i perioder, vi utmanade oss ihop och vi hade även våra bakslag ihop. Men om man nu lägger ut alla erfarenheter och alla minnen tillsammans så kan det ju liksom inte bli mer än bra att vi träffa varandra, att jag fann en halva i henne och det är jag tacksam för, för ingen annan är som henne. Och inga andra är som vi är tillsammans, vi kan vara allt och inget liksom...Vi kan vara 5-åringar och vi kan vara vuxna och ansvarsfulla av oss om det nu krävs.
Det jag egentligen vill säga är att, jag tror att alla behöver ha nån man kan vara med, nån man kan umgås med, nån som vet vad man går igenom och har gått igenom..Nån som verkligen förstår svårigheter i saker och som kan glädjas åt framsteg som man gör som ingen annan förstår sig på. Kampen blir lättare om man har nån att kämpa med, nej man ska inte göra den andres jobb utan båda ska köra sitt eget race men man ska stötta varandra till framgång.
Jag och min vän och halva fann som sagt varandra och visste vart vi hade varandra redan jätte tidigt i behandlingen, vi visste varandras knep och tricks och förhindrade varandra att göra dem för vi ju att det inte gagnade den andre från att bli frisk. Vi insåg ju inte i början att det är ens eget mående som ska gå i första hand, men efter ett tag förstod vi ju det med och satsade på den egna behandlingen mer men fortf hjälpte vi varandra lite då och då...=)...Vi hjälpte varandra med att vila och stöttade varandra med svårigheter som vi hade. När personalen gav upp om än, så kom den andre in och slutförde det som personalen inte lyckats med...Vi bekämpade mkt av sjukdomen tillsammans...
Utan henne skulle jag inte vara den jag är idag, utan henne skulle jag inte göra de saker som jag gör idag som gör så att min sjukdom som är så otrolig seg håller på att elimineras engång för alla.
Jag kommer ihåg en sak väldigt väl, fast då var det nog bara på skämt men allt eftersom tiden gick och våran vänskap och relation till varandra blev starkare och starkare så började vi prata om att flytta ihop sen när både mådde bättre. Och nu är det så att den drömmen håller på att gå i uppfyllelse så se där drömmar kan gå i uppfyllelse bara man vill nåt tillräckligt mkt. " jag vill, jag kan, jag ska ...Vi vill, vi kan, vi ska"....
Det jag egentligen vill säga är att, jag tror att alla behöver ha nån man kan vara med, nån man kan umgås med, nån som vet vad man går igenom och har gått igenom..Nån som verkligen förstår svårigheter i saker och som kan glädjas åt framsteg som man gör som ingen annan förstår sig på. Kampen blir lättare om man har nån att kämpa med, nej man ska inte göra den andres jobb utan båda ska köra sitt eget race men man ska stötta varandra till framgång.
Jag och min vän och halva fann som sagt varandra och visste vart vi hade varandra redan jätte tidigt i behandlingen, vi visste varandras knep och tricks och förhindrade varandra att göra dem för vi ju att det inte gagnade den andre från att bli frisk. Vi insåg ju inte i början att det är ens eget mående som ska gå i första hand, men efter ett tag förstod vi ju det med och satsade på den egna behandlingen mer men fortf hjälpte vi varandra lite då och då...=)...Vi hjälpte varandra med att vila och stöttade varandra med svårigheter som vi hade. När personalen gav upp om än, så kom den andre in och slutförde det som personalen inte lyckats med...Vi bekämpade mkt av sjukdomen tillsammans...
Utan henne skulle jag inte vara den jag är idag, utan henne skulle jag inte göra de saker som jag gör idag som gör så att min sjukdom som är så otrolig seg håller på att elimineras engång för alla.
Jag kommer ihåg en sak väldigt väl, fast då var det nog bara på skämt men allt eftersom tiden gick och våran vänskap och relation till varandra blev starkare och starkare så började vi prata om att flytta ihop sen när både mådde bättre. Och nu är det så att den drömmen håller på att gå i uppfyllelse så se där drömmar kan gå i uppfyllelse bara man vill nåt tillräckligt mkt. " jag vill, jag kan, jag ska ...Vi vill, vi kan, vi ska"....
Floden och andra sidan...
Jag hade engång en behandlare som liknade kampen mot anorexin ok mot alla ätstörningar med en flod som man ska ta över. Denna floden är ingen kul, den är djup och det finns en massa hinder som man ska ta sig igenom och helt plötsligt när man tar ett steg till så dimper man ner för det blir djupt igen. Men om man nu ändå fortsätter framåt så kommer man komma över till den andra sidan där allt är "bra" eller mycket bättre iaf.
Och detta är ju så sant för kampen är ju som att ta sig över ett stort hinder och man ska inte vara rädd för floden, det är bara att hoppa i och fortsätta framåt. Det som är grejen är att även om man nu hamnar i dessa svåra partier där det är lite djupare så ska man fortsätta framåt för det är inte djupt hela tiden. Det finns ju partier där allt går lättare, där man har fötterna i botten och man kan gå självmant..
Men som sagt alla dimper ner lite då och då alla har sina dåliga dagar, sina dåliga veckor då man behöver en livboj för att hålla sig flytande och behandlingen är som en livboj, för när det är tufft och man behöver ha nåt som drar i en litegrann i de tuffa områderna så är det just behandlaren och all personal som hjälper än åt rätt håll.
För det är ju ingen mening med att backa egentligen, för det man gör är att man förlänger ju bara sjukdomstidern och det är ju onödigt. För varje gång man backar tillbaka till andra sidan så börjar man om igen och det är ju onödigt. Vad vinner man på det?!..Inget, absolut inget bara ännu mera plåga och pina. För varje gång du backar så blir sjukdomen starkare och det blir bara svårare att bli av med sjukdomen.Så hellre att man ber om hjälp och blir puttad framåt eller nåt liksom...
Det finns inget som heter " men jag ska bara och sen..." , det funkar inte riktigt så...Det är snarare inga kompromisser med sjukdomen som gäller. Ger man den ett lillfinger så tar den hela handen och så ska det inte vara...
Det är framåt som gäller, hur svår det än är. Hur mycket ångest man än har, hur ont det än gör så är det framåt man ska..Det blir bättre. Jag vet det efter att ha gått igenom denna kamp engång innan....Simma och vada över floden så ska du se att det blir bättre... Det gäller att ha mod och att våga.
Och detta är ju så sant för kampen är ju som att ta sig över ett stort hinder och man ska inte vara rädd för floden, det är bara att hoppa i och fortsätta framåt. Det som är grejen är att även om man nu hamnar i dessa svåra partier där det är lite djupare så ska man fortsätta framåt för det är inte djupt hela tiden. Det finns ju partier där allt går lättare, där man har fötterna i botten och man kan gå självmant..
Men som sagt alla dimper ner lite då och då alla har sina dåliga dagar, sina dåliga veckor då man behöver en livboj för att hålla sig flytande och behandlingen är som en livboj, för när det är tufft och man behöver ha nåt som drar i en litegrann i de tuffa områderna så är det just behandlaren och all personal som hjälper än åt rätt håll.
För det är ju ingen mening med att backa egentligen, för det man gör är att man förlänger ju bara sjukdomstidern och det är ju onödigt. För varje gång man backar tillbaka till andra sidan så börjar man om igen och det är ju onödigt. Vad vinner man på det?!..Inget, absolut inget bara ännu mera plåga och pina. För varje gång du backar så blir sjukdomen starkare och det blir bara svårare att bli av med sjukdomen.Så hellre att man ber om hjälp och blir puttad framåt eller nåt liksom...
Det finns inget som heter " men jag ska bara och sen..." , det funkar inte riktigt så...Det är snarare inga kompromisser med sjukdomen som gäller. Ger man den ett lillfinger så tar den hela handen och så ska det inte vara...
Det är framåt som gäller, hur svår det än är. Hur mycket ångest man än har, hur ont det än gör så är det framåt man ska..Det blir bättre. Jag vet det efter att ha gått igenom denna kamp engång innan....Simma och vada över floden så ska du se att det blir bättre... Det gäller att ha mod och att våga.
"The reason"
Om jag får säga det själv så är "the reason" med Hoobastank en av de bästa
låtarna jag nånsin hört, så fin, så bra, så perfekt bara
I'm not a perfect person
There's many things I wish I didn't do
But I continue learning
I never meant to do those things to you
And so, I have to say before I go
That I just want you to know
I've found a reason for me
To change who I used to be
A reason to start over new
And the reason is you
I'm sorry that I hurt you
It's something I must live with everyday
And all the pain I put you through
I wish that I could take it all away
And be the one who catches all your tears
That's why I need you to hear
I've found a reason for me
To change who I used to be
A reason to start over new
And the reason is you
And the reason is you
And the reason is you
And the reason is you
I'm not a perfect person
I never meant to do those things to you
And so I have to say before I go
That I just want you to know
I've found a reason for me
To change who I used to be
A reason to start over new
And the reason is you
I've found a reason to show
A side of me you didn't know
A reason for all that I do
And the reason is you
För 10 år sen...
För 10 år sen slutade jag 5an, för 10 år sen var det 1999 och jag var 11 år. Då fick jag frågan "vad ska du göra om 10 år?!"..Jag kommer ihåg vad jag ville bli när jag gick i 5an och det var delfinskötare och även om jag var 11 år så visste jag att för att bli nåt så krävs det att man har en utbildning..Så då skulle jag ju ha gått klart skolan och ha jobb, kille och ett hus eller lägenhet för den delen..
Men hur blev det efter dem där 10 år den?!...Jo, jag är inte delfinskötare och har inga planer på att bli det(visst att simma med delfiner skulle inte vara fel men inte som jobb). Och jag är inte färdig utbildad har inte hoppat på nån riktig utbildning på det sättet liksom och jag har ingen lägenhet och absolut inget hus.
MEN, nu ska man ju inte tänka på det man inte har utan på det man har. Så jag har en kille som jag älskar jätte mycket, jag har en massa underbara vänner och jag har en plats på arbetsterapeutprogrammet (som de senaste åren har känts som det rätta för mig). Visst har jag inte gjort en massa av de saker som mina vänner gjort eller som en 21 åring ska ha gjort, men däremot så har jag ju också en massa erfarenheter som få personer har och som få personer kanske kommer att få. Så planen då jämfört med nu väger lika med plusminusnoll...
Livet nu är inte så jag tänkte mig då. Jag tänkte aldrig som 11 åring att jag skulle ha en ätstörning 10 år senare( visste ju inte ens var det var då), men shit happens och tider förändras...Jag blev sjuk och är sjuk och då får man göra det bästa av situationen och kanske ändå försöka göra det bästa av tiden som väntar mig. För det som hänt har hänt, det kan jag inte göra nåt åt..Men det som man kan påverka det ska man påverka...
Jag har kämpat med och mot sjukdomen sedan 2005 och det är en kamp som kallas duga, men förhoppningvis kommer jag komma ut starkare efter kampen. Starkare än vad jag nånsin vart och starkare än vad jag nånsin kommer att bli...Alla har sina för-och nackdelar...
Jag ångrar inte mina val och beslut, men visst skulle det ha vart roligt att kunnat uppfylla de drömmar man hade som 11-åringar...Men nu får man blicka fram mot de drömmar som jag har som 21-åring...Så då ställer jag mig frågan igen.." vad ska du göra om 10 år"...Jo, som 31-åring så ska jag ha en man, barn, hus/lägenhet, karriär och helt underbara vänner=)...
Men hur blev det efter dem där 10 år den?!...Jo, jag är inte delfinskötare och har inga planer på att bli det(visst att simma med delfiner skulle inte vara fel men inte som jobb). Och jag är inte färdig utbildad har inte hoppat på nån riktig utbildning på det sättet liksom och jag har ingen lägenhet och absolut inget hus.
MEN, nu ska man ju inte tänka på det man inte har utan på det man har. Så jag har en kille som jag älskar jätte mycket, jag har en massa underbara vänner och jag har en plats på arbetsterapeutprogrammet (som de senaste åren har känts som det rätta för mig). Visst har jag inte gjort en massa av de saker som mina vänner gjort eller som en 21 åring ska ha gjort, men däremot så har jag ju också en massa erfarenheter som få personer har och som få personer kanske kommer att få. Så planen då jämfört med nu väger lika med plusminusnoll...
Livet nu är inte så jag tänkte mig då. Jag tänkte aldrig som 11 åring att jag skulle ha en ätstörning 10 år senare( visste ju inte ens var det var då), men shit happens och tider förändras...Jag blev sjuk och är sjuk och då får man göra det bästa av situationen och kanske ändå försöka göra det bästa av tiden som väntar mig. För det som hänt har hänt, det kan jag inte göra nåt åt..Men det som man kan påverka det ska man påverka...
Jag har kämpat med och mot sjukdomen sedan 2005 och det är en kamp som kallas duga, men förhoppningvis kommer jag komma ut starkare efter kampen. Starkare än vad jag nånsin vart och starkare än vad jag nånsin kommer att bli...Alla har sina för-och nackdelar...
Jag ångrar inte mina val och beslut, men visst skulle det ha vart roligt att kunnat uppfylla de drömmar man hade som 11-åringar...Men nu får man blicka fram mot de drömmar som jag har som 21-åring...Så då ställer jag mig frågan igen.." vad ska du göra om 10 år"...Jo, som 31-åring så ska jag ha en man, barn, hus/lägenhet, karriär och helt underbara vänner=)...
"Herr Ågren"
National encyklopedian definierar Ångest som, tillstånd av skräck, oro och spänning.
Det är ju så det är, när man har ångest har man en enorm oro i kroppen. Kroppen känns hyper på nåt sätt, man är jätte rastlös och man vet inte vad man ska ta sig till riktigt. Man blir rädd för allt, man blir rädd för det som anses skada än och i mitt fall är det mat och då vill man ju undvika det.
Ångesten gör så att alla muskler i kroppen spänns, allt drar ihop sig och detta leder ju bland annat till att man får svårt att andas, ofatst känns det som att man håller på dö. Hjärtat slåt fort, det gör ont i bröstet och andetagen känns jätte tunga. det är hemsk, det är det helt klart.
Att ha ångest är inte en rolig grej, men det man kanske bör tänka på i dessa lägen är att " ångest är en känsla, inget man dör av". Alla dessa saker är typ spratt som hjärnan spelar på kroppen det är liksom ingen fysisk åkomma, utan en psykisk som börjar i tankarna i självaste hjärnan. Kan man påverka detta på nåt sätt?! Kan man slippa ångesten?!
Jag tror att man kan det, det gäller väl att bestämma sig antar jag. Jag menar att om man får kontroll på tankarna så kan man bli av med ångesten. Det är inte en lätt sak, men övning ger färdighet.
Det man ska göra är att utsätta sig för det som ger än ångest om och om igen...Visst att det är hemskt i början, men ju fler gånger man övar på det jobbiga desto mindre blir ångesten..och det är sant!
Men jag vet att det är tufft att komma till en början för det är ju en självförsvarsmekanism man har inom sig att undvika det jobbiga så länge det går för man vill ju inte skada sig på nåt sätt. Och det är ju bra, eller hur?!..Att skada sig själv är ingen bra, men när det får en motsatt effekt dvs när själva försvarsmekanismen vänder sig mot än så blir det ju fel. Då kanske man ska ändå utmana "den" och tänja lite på gränserna.
Det är ingen kul att leva med ångest eller ens uppleva den nångång. Det är hemsk, men för att slippa ångesten så gäller det att möta det som skapar den och därigenom bli av med dem jobbiga momenten.
Jag vet, lättare sagt än gjort men allt går bara man vill och vågar( det är iaf nåt som jag försöker leva efter så gott jag kan)
Det är ju så det är, när man har ångest har man en enorm oro i kroppen. Kroppen känns hyper på nåt sätt, man är jätte rastlös och man vet inte vad man ska ta sig till riktigt. Man blir rädd för allt, man blir rädd för det som anses skada än och i mitt fall är det mat och då vill man ju undvika det.
Ångesten gör så att alla muskler i kroppen spänns, allt drar ihop sig och detta leder ju bland annat till att man får svårt att andas, ofatst känns det som att man håller på dö. Hjärtat slåt fort, det gör ont i bröstet och andetagen känns jätte tunga. det är hemsk, det är det helt klart.
Att ha ångest är inte en rolig grej, men det man kanske bör tänka på i dessa lägen är att " ångest är en känsla, inget man dör av". Alla dessa saker är typ spratt som hjärnan spelar på kroppen det är liksom ingen fysisk åkomma, utan en psykisk som börjar i tankarna i självaste hjärnan. Kan man påverka detta på nåt sätt?! Kan man slippa ångesten?!
Jag tror att man kan det, det gäller väl att bestämma sig antar jag. Jag menar att om man får kontroll på tankarna så kan man bli av med ångesten. Det är inte en lätt sak, men övning ger färdighet.
Det man ska göra är att utsätta sig för det som ger än ångest om och om igen...Visst att det är hemskt i början, men ju fler gånger man övar på det jobbiga desto mindre blir ångesten..och det är sant!
Men jag vet att det är tufft att komma till en början för det är ju en självförsvarsmekanism man har inom sig att undvika det jobbiga så länge det går för man vill ju inte skada sig på nåt sätt. Och det är ju bra, eller hur?!..Att skada sig själv är ingen bra, men när det får en motsatt effekt dvs när själva försvarsmekanismen vänder sig mot än så blir det ju fel. Då kanske man ska ändå utmana "den" och tänja lite på gränserna.
Det är ingen kul att leva med ångest eller ens uppleva den nångång. Det är hemsk, men för att slippa ångesten så gäller det att möta det som skapar den och därigenom bli av med dem jobbiga momenten.
Jag vet, lättare sagt än gjort men allt går bara man vill och vågar( det är iaf nåt som jag försöker leva efter så gott jag kan)
