Att andas...
Att förändringar kan ske så snabbt bara genom att man bestämmer sig.
Det jag tänker på är att för 2 månader sen, var jag väldigt " sjuk" i mina tankar och mitt beteende men för en månad sen eller mer( när min halva åkte till USA), så bestämde jag mig till max att bli av med sjukdomen helt och hållet. Jag lade ner alla beteenden som fanns där och jag började att tänka igenom alla situationer inte bara en utan två gånger innan jag gjorde nåt. För att verkligen säkerställa mig om att det inte var "anorexin" som gjorde valet utan att det var "jag". Och nu 5 veckor senare när jag gjorde det valet så kan jag med handen på hjärtat säga att jag kan andas igen. Jag kan andas helt normalt igen, utan ett konstant tryck över bröstet. Jag kan ta fria andetag utan sjukdomens skugga liggandes över mig.
Just nu sitter jag vid datan och lyssnar på musik och sjukdomen som jag fortfarande har inom mig i vissa lägen säger inte ett enda ord till mig. Jag har den under kontroll känner jag. Jag kan ta mig igenom alla situationer utan att "den" får ett frispel och jag bara önskar att jag vore död.
Men visst kan jag fortfarade än idag ha stunder då den skriker lite smått på mig, eller ja ganska mkt...fast det är inte samma slags skrik, nu är det mer att "ekot" vill bara påminna mig om att det finns där fortfarande. Och att jag ibland får dessa påminnelser är bara bra för då vet jag att jag inte är helt frisk än, utan att jag har en liten liten bit kvar till full remission.
Jag har vart så rädd för att komma "hit" så länge, men jag vet inte vad jag har vart så rädd för egentligen. Jag menar det är så mkt skönare nu än vad det var då. Det är så mkt skönare att kunna andas utan sjukdomen, att bara kunna sitta och ta det lugnt.
Jag har tvekat på ordspråket " vill man så kan man", jag var liksom velat det här så länge men aldrig riktigt kunnat pressa mig igenom tröskeln. Men det stämmer " vill man så kan man", det stämmer till det avseendet att om man har den riktiga viljan inte bara rent teoretiskt utan även praktiskt så går det" Du ska bara inte vilja det utan du ska även agera utifrån viljan.
Det går att leva livet igen, även om man vart med om en sjukdom som spelat spratt för en konstant i alla tänkbara situationer.
Jag ska ha mina ögon öppna fortf, jag ska ha mina ögon i nacken ett bra tag till, allt för att kunna värja mig mot sjukdomens slag innan det är för sent....Jag ville egentligen bara säga " att det går", det går verkligen. Jag tror på livet igen, jag tror på att allt går bara man vill helhjärtat.
Lite tips bara...
Varför man inte kan gå under av ångest eller dö av det är av den enkla anledningen att just ångesten kan bara stiga till en viss nivå och sen börjar den sjunka så småningom. För den kan bara hålla sig på en hög nivå ett tag, för sedan tappar den sin kraft. Om man vill bli av med ångesten så gäller det att stå ut i obehaget också. Det känns skit jobbigt jag vet, men det släpper som sagt. Om du utsätter dig för obehaget om och om igen så kommer ångesten minska på köpet. För att sedan ha en hållbar utveckling och ett nytt beteende och tankesätt så gäller det att hålla sig fast vid allt det också. Man måste fortsätta att utmana sig själv om och om igen.
När man utmanar sig själv så får man ju obehagliga tankar som kan vara svåra att bemästra, med tänk det är "bara tankar", det blir inget av tankar så länge du inte agerar efter dem. Man kommer att få kämpa med dem men det är bara genom kamp man kommer framåt.
Försök inte bli av med obehaget utan hitta lösningar som gör att du kommer förbi obehaget/ångesten. Det är bara då det släpper och försvinner.
Normalt?
Idag fick jag frågan, vad är du mest rädd för..?
Jag tänkte ett tag och sa väldigt fort att jag är nog mest rädd för ormar och spindlar. Men nu när jag tänkt lite mer på just det jag är mest rädd för så är det nog ändå inte ormar och spindlar, visst så är det en enorm fobi jag har men just rädd vet jag inte om jag är. Jag tycker bara dem är väldigt obehagliga...
Utan det jag ändå är mest rädd för, det jag gör nåt åt för att verkligen undvika är just sjukdomen. Jag är sådär livrädd för sjukdomen och allt vad den kan tänkas göra med mig. Ibland gör jag så här helt onormala saker för att undvika just sjukdomen och dess grepp. När man gör onormala saker för att undvika nåt då betyder det att man är livrädd, anser jag. De senaste dagarna har jag mått SÅ illa, jag menar verkligen jätte illa, samtidigt som jag vart så himla trött att det inte är sant. Jag har vart nära på att spy flera gånger, men nej jag äter upp allt ändå med tårar i ögonen och illamående uppe i halsen på mig.Jag vågar inte lämna en enda tugga mat, jag vågar inte lämna en enda smula mat för att jag är rädd att sjukdomen ska komma och ta över igen.
Ibland vill jag bara försvinna från allt och alla, för att jag orkar inte. Jag vill kunna ha en anledning till att inte behöva äta just nu, men jag vågar inte skylla ifrån mig hos nån eftersom alla tror att det är sjukdomen. Jag vågar inte säga till nån som inte vet om att jag är sjuk, att jag är sjuk för då tänker dem direkt " ja men det är hennes ätstörning som talar", vilket inte är fallet. Jag vet och är ärlig om sjukdomen, jag vet när det vill ha sin åsikt hörd och då säger jag ju det också..Är det nåt jag har lärt mig på senaste tiden så är det att just vara ärlig när det gäller sjukdomen.
Jag vill att nån ska tro på mig när jag säger att det inte är sjukdomen, men nej kommer jag nånsin komma till den punkten då jag blir trodd för mitt ord?....
Jag vill våga hoppa över en macka, jag vill våga hoppa över en måltid av illamående..Jag vill kunna gå och lägga mig 20.00 på kvällen om jag nu är trött, jag vill kunna sova till 12.00 för att jag är trött. Men nej jag vågar inte. Jag vågar inte vara "normal" för att jag är rädd att sjukdomen ska ta över mig igen....
Vågar jag släppa lite nu? För jag orkar inte må så här illa nån mer. Jag orkar inte vara så här trött nån mer. Jag vill bara testa och se om det blir bättre om jag äter lite mindre( nej inte svält kost) och sover ut på morgonen...Eller om det fortf är samma...Jag orkar bara inte just nu NEJ DET ÄR INTE SJUKDOMEN!
...Jag är rädd för sjukdomen så val som jag gör är absolut inte val som skulle gagna den för 5öre liksom....
allt på engång eller?
Jag menar det var ju väldigt länge sen jag var med om en sån här helg, där det har vart en blandning av alla känslor på en och samma gång.
Helgen började med panik av nån konstig anledning, det var faktiskt över maten för det hade blivit lite jobbigt hemma men så kom killen min och det försvann. Vi umgicks hela helgen och allt kändes hur bra som helst, men sen så hände nåt med min mage och jag fick så ont att det inte var sant. Jag fick åka akut till sjukhuset och där misstänktes blindtarmen, det var undersökning efter undersökning som gällde. Men nej allt visade på blindtarmen, att det kunde vara den som spökade. Jag fick smärtstillande medel och där hände det som inte fick hända, jag fick en allergisk reaktion och allt blev kaos runt omkring mig. 6 vårdpersonal sprang in i mitt rum och försökte hjälpa mig. Attacken gick ner och under dagen så smärtlindrade man mig med andra medel, sen kom söndag natt och jag hade så ont igen och nu fanns det inte mer att göra än att opereras konstaterade kirurgen. Så det var en akut operation kl 3.00 som gällde....Och det var inte blindtarmen som alla trodde att det var, nej det var istället en cysta som hade spruckit och lagt sitt innehåll i min buk och det var ju inte sådär jätte bra. Så det var bara till att suga upp blodet och ta bort resten av cystan...hmm..och hej vilken smärta jag hade och har fortf i magen. Jag ska aldrig mer klaga på att jag har ont i magen...för det här är smärta minsann..hmmm...
Men som sagt en spännande helg med blod, smärta, tårar minst sagt..haha!....Jag har fått prata med halvan min genom skype och det måste ha vart pricken på i:et eller hur man ska säga...=)...Så bra, så kul och helt underbart att höra hennes röst igen=)...åh vad jag har saknat den=)...
Idag började min andra termin också ( eftersom jag missade gårdagen), det var kul och spännande. Helt plötsligt känner man sig så mkt mer vuxnare och mognare..haha( om jag nu kan bli det)..hmm..Men aa det var minsann kul och så fick man tillbaka tentan också. Så förra termin kan man bara sammanfatta som bra=)...
Det blir verklighet...
Idag efter lunch fick jag värsta lyckoruset,så jag gick till min gamla behandlare A och sa " vet du, allt känns bra, jag vet inte varför, men allt känns jätte bra och jag vet att detta kommer att lösa sig för mig den här gången"...Jag gjorde henne jätte glad, men främst mig faktiskt. För jag visste att jag stod för den meningen fullt ut.
Det som jag trodde var en dröm för 1,5 år sen, när jag kom tillbaka till mando efter en period av total förnekelse börjar bli verklighet nu. Jag vet att den drömmen kan och kommer att gå i uppfyllelse.
Jag har många att tacka för att de har stått vid min sida både i med-och motgång, men den främsta personen av dem alla är min allra käraste, bästa och helt underbara vän Cilla, min halva. Utan henne( i många stunder) skulle jag inte ha stått här idag, jag skulle inte tagit alla kamper och jag skulle först och främst inte sökt hjälp förra gången. Jag skulle aldrig ha tagit mig i kragen om det inte vore för henne. Alla borde ha en vän som henne faktiskt. Vi är som syskon, nej vi är värre, vi är som ett par( utan den sexuella biten). Vi har känt varandra i snart 4 år, men det känns som att jag känt henne hela livet. Jag menar, jag vet inte vad jag menar jag vet bara att det är nåt speciellt mellan oss, nåt som man inte kan beskriva.
Det bästa beslutet av dem alla jag gjorde detta år, det var att flytta hemifrån och flytta ihop med halvan min till våran egen bostad. Det var helt klart en nystart för mig, det var en motivation som kallades duga då. Motivationen nu är den att jag vill kunna bo ihop med henne i fortsättningen också, och då finns det inget annat val än att bli och vara frisk, eller hur?...
Som sagt utan först och främst Cilla, men även mina andra vänner och nu på slutet killen min, så hade jag inte stått här idag. Jag skulle inte ha stått här med den äkta känslan av att allt kommer att verkligen lösa sig tillslut.
Tvivla aldrig på eran förmåga ni har. Tvivla aldrig på eran kraft ni har. Tvivla aldrig på hoppet och tvivla aldrig på att det kommer att lösa sig...Det kommer att göra det!
Jag skulle kunna skriva hur mkt bra som helst idag, men jag orkar inte just nu har lite att plugga så...och så ska jag ut och fika med min vikarierande behandlare snart....
5 år senare...
Men jag bestämde mig den 7e januari 2005, att ner i vikt ska jag och fort ska det också gå. Där började min strävan efter en smal kropp, efter en fin kropp, efter en kropp som jag skulle vara nöjd över...
Vart är jag 5 år senare?...Ehm, jag är i ett helvete eller nu är jag visserligen påväg ur det helvetet men de 5 senaste åren har vart det mest tuffaste, jobbigaste och det mest "onödigaste" som man kan tänkas behöva gå igenom.
Jag menar, jag har gråtit över maten i 5 år, jag har hatat mig själv och min kropp över allt annat i 5 år nu. Jag har vart sjuk i anorexia nervosa nu i 5 år. Finns det nåt mer onödigare? NEJ!
Jag fattar inte hur eller varför jag bestämde mig för att gå ner i vikt, visserligen hade jag ingen aning om vart jag var påväg då. Jag skulle bara gå ner lite i vikt, men ehm nej det blev lite mer än lite liksom...
Jag har kämpat för att behålla mitt liv i mer eller mindre 5 år nu, jag har kämpat mot sjukdomen i 5 år nu, jag har haft mina "ups- and downs" flera gånger. Jag har gett efter för sjukdomen om och om igen och det är dem dummaste vägarna jag tagit under dessa år. Att jag bara inte kört rakt fram liksom?..
Ibland undrar jag hur allt skulle ha sett ut idag om jag inte hade blivit sjuk, om jag inte hade bestämt mig för at gå ner i vikt? Fast det är bara funderingar som jag aldrig kommer att få svar på.
Det enda jag är ganska säker på att jag inte skulle ha med mig så här mkt negativa konsekvenser i min ryggsäck som jag har med mig nu, men visst har jag även erfarenheter som få personer har och som förhoppningsvis få personer kommer nånsin att ha....
Jag gjorde ett dumt val 5 år sen, jag gjorde ett val som påverkar mitt liv än idag. Men samtidigt som jag gjorde det valet då, så gjorde jag det motsatta valet till max för 5 månader sen och det var att gå upp i vikt( igen) och bli av med sjukdomen helt och hållet.
5 år av sjukdom räcker för mig, inte en enda dag till ska den få....
"Det är inte värt att lägga ner hela sin tillvaro på att bli smal när man inte ens känner sig smal"
Jag ska iaf aldrig mer banta, det är nåt jag har helt klart för mig..."been there done that and sorry I cant do it again"...Det skulle bli min död och dö det vill jag inte.
Så börja aldrig banta, ni är hur fina som ni är
2010, full med möjligheter
...så tänkte jag även förra året. Och visst så tog jag tillvara på alla nya möjligheter jag fick till att förbättra mitt liv. Jag kom en bra bit. Jag flyttade från heldygnsvård till hotell till lägenhet och tillslut så fick jag en lägenhet tillsammans med min allra bästa vän och halva. Jag gick från heldygnsvård till heltid i skola. Jag gick från att inte kunna ta ansvar alls till att kunna ta ansvar till 100%.
Jag tog tillvara på all hjälp jag fick till att kunna förändra mitt liv och räta ut lite saker. 2009 blev förändringarnas år, 2009 blev det året då jag tog mitt viktigaste beslut av dem alla att bli frisk. Jag bestämde mig till 100% och började att köra efter den linjen.
Det var ett år som var upp och ner, det var ett åt fullt av tårar och fullt av ångest, men här står jag 1 år senare i 2010 med båda fötterna på jorden och ännu mer kraft till att driva ut dem sista resterna av denna sjukdom som kommit att prägla mitt liv i 5 år nu.
Jag har bestämt mig till att bli fri och frisk och det är så, bestämmer man sig för något så blir det så också. Det är inte en lätt kamp och man kommer inte undan utan tårar och smärta, men efter den resan efter dem tårarna och efter all smärta så kommer man att stå på stabil mark. På mark som känns bra, som känns rätt och på mark som leder dig framåt i livet.
Som sagt så var 2009 förändringarnas år och 2010 kommer att bli möjligheternas år.
2010 kommer att bli det året då drömmar går i uppfyllelse, 2010 kommer bli det året då en tjej ska återvända till livet igen, efter att ha vart borta delvis under 5 år.
2010 ska bli det året då chanser att leva och njuta ska tas tillvara på. 2010 ska bli ett perfekt år.
Ta till vara på eran kraft, eran motivation, eran vilja. Det kanske inte känns som att ni har det, men innerst inne finns det en liten klump en liten stråle som vill ut och vinna. Ta fram det sista i er och börja lev livet.
Det är så mycket roligare att kunna njuta och göra vad man vill utan att ha en sjukdom som begränsar en hela tiden. det är dina val. Väljer du rätt så blir det lätt och bra tillslut
