förändring!
Folk vill ta tag i sina liv, men varför är det så himla svårt?..Vad är det som sätter käppar i hjulet? Varför går det inte göra något när man vill ändra sig hur mkt som helst?
Jag tror att det kan handla om att man har vant sig vid det man har och är i. Det är liksom svårt att bryta mönster som man har hamnat i.
Man vet hur man vill ha det, men man vet inte hur man ska komma dit. Egentligen handlar allt om att våga och att chansa, för utan mod så kommer man ingenstans. Visst ibland kanske du inte lyckas, men man ska inte känna sig misslyckad då för nej du har ju ändå fått kunskap om vilken väg du inte ska gå och kanske fått lite mer "pilar" att rikta din blick mot.
En förändring sker inte på ett ögonblick, nej det kan ta ett bra tag att ändra på allt. Världen skapades inte på en sekund och inte ens vi människor skapades så snabbt. Utvecking tar tid och likaså att förändra beteende, men allt går om man vill och vågar...
Man ska inte vara rädd för vad som komma skall utan man ska kanske mer ha en positiv inställning och ta dagen som den kommer med möjligheter att ta till vara på. Chansa! Våga!
Jag säger som jag brukar" du har inget att förlora på det"
finns det en lösning?
"I cant stand the pain and I cant make it go away"
Jag är trött på detta liv och jag vill bara skrika, skrika rakt ut min smärta och min plågan som jag har inom mig hela tiden. För varje vecka och för varje dag som går så tappar jag hoppet mer och mer om att jag ska kunna bli bättre.
Jag var till läkaren idag och snackade och hon föreslog " anti.depp", men sen då?...De hjälper ju inte för resten av livet och jag tänker fan i mig inte knapra piller för resten av livet heller.
Hon förstod varför jag gör som jag gör, men hon förstod inte hur jag verkligen orkar leva ett privatliv med skola, ansvar och en massa krav. Hon uttryckte sin oro över mig och sa" du kommer att gå in i väggen om vi inte får ordning på detta snarast möjligt"...Ja, jag vet det men vad fan ska jag göra liksom? Jag har absolut inga ideér mer, jag är tom.
"jag vill, jag kan och jag ska"
Jag kan ta ett exempel: jag brukar vara ganska nervös av mig när det gäller att göra saker och ta för mig. Jag är inte rädd för att säga min åsikt, men jag är rädd för att visa mig och ta fram armbågarna även om jag vill det. Men igår tog jag ett steg fram som jag velat göra länge men inte vågat. Jag tog an mig 2 duett partier i kören. Jag brukar inte sjunga "solo" utan jag sjunger alltid i kören liksom och tar inte steget fram. Jag gjorde det igår och kände mig stolt över det på ett sätt, jag vågade. Det styrker man det jag brukar säga " Jag vill, jag kan och jag ska om jag vågar". Jag vågade och jag fixade det.
Det känns som att jag sakta men säkert börjar ta tag i små saker som berör mitt liv, vare sig det är att sjunga eller "lösa" små saker som stör mig. Jag börjar med små steg och ser sen vad som sker när jag kommer till dem lite mer " allvarligare" punkterna men man måste ju börja nånstans iaf och nu har jag börjat.
Hur jag lösa det grundläggandet problemet till allt vet jag inte, jag vet ju liksom ens knappt vad det handlar om men på nåt vänster ska jag väl ändå lyckas bena ut det med.
I just need to beat the monster inside of me...
I got it..
Jag som några veckor sen sa att jag inte vill bli arbetsterapeut mer och verkligen tänkte på att hoppa av, men tur att jag inte gjorde det. I dagarna har jag fått tillbaka lite av den glöden som jag hade i början av utbildningen och känner att det är det här jag vill. Jag känner det på riktigt nu också då som sagt man börjar att forma sig till det man ska bli. De tidigare kurserna har gett oss kött på benen, men denna kurs ger oss användbara mätinstrument och bedömningar att använda oss av i yrket sedan. Jag känner på ett sätt att jag är rätt nu. Jag vet vart jag vill, men hur jag ska ta mig dit har jag ingen aning om tyvärr. Utbldningen är inte allt som ska stämma utan det är lite till som ska till, för att allt ska klaffa och kännas bra. Jag har mitt mående att först och främst ta hand om, men det är också den svårats biten..
Men framtiden är redan uträknad,målet är i sikte på ett sätt och där har vi en början iaf.
Ge inte upp!
Som mamma sa igår " det finns bara ett måste i livet och det är att dö". Det var så smart sagt av henne för det är sant, för ens liv slutar i döden och det kan man inte fly ifrån. Du kan fly ifrån mycket men inte döden, men du har en väg att vandra innan du kommer till döden. Det är den vägen som ger mening till ens liv och det är den vägen du fyller av händelser och uppgifter. Du gör ditt eget liv och det är du själv som ser till att det finns spår kvar av dig när det är dags för dig att lämna denna jord och denna plats du lever i och på.
Jag har iaf bestämt att den dagen jag dör så dör jag bara kroppsligt men att det alltid kommer att finnas minnen kvar om mig och inte bara inom släkten utan även utanför min "krets". Jag ska göra mitt namn känt, inte för hela världen och säkert inte i hela Sverige heller, men jag ska göra mitt namn känt bland dem som intresserar sig för det jag brinner för och för det jag kan och är/ kommer att vara expert inom.
Jag tänker bli känd som en förebild för de med ätstörningar, jag ska inte bara bli en behandlare nej jag ska bli mer än det. Vill man så kan man. Jag tänker bli en förebild många som mår dåligt och tror att livet är slut och hoppet dött ut.
Jag tänker " kunde jag så kan andra också"...Jag menar jag har inte bara haft anorexi i flera år, nej jag har haft stora familjeproblem med det ena och det andra, jag har haft stora och svåra självskadebeteenden och en massa annat skit i mitt liv som kan styrka andra i sina kamper i livet.
Hoppet är inte ute, det finns alltid en liten låga att leta efter. Allt löser sig förr eller senare, men man ska inte ge upp...
Vad saknas?
Det är så mitt liv känns just nu. På något konstigt sätt känns det som att det är något som saknas i mitt liv, men vad kan det vara...? Jag har liksom allt som man kan tänkas ha; pojkvän, vänner, familj, egen lägenhet, skola, ekonomiskt stabil...det borde inte finnas något som skulle behöva påverka mitt liv på ett negativt sätt. Jag har ju som sagt allt man kan tänkas att ha i livet, men ändå saknas det något. Frågan är, vad det är som saknas..?
Kan man sakna sig själv, för isåfall är det nog den punkten som saknas från mitt liv. JAG SJÄLV!...Det som brukade vara Jane är borta, jag känner det. Jag är inte denna personen egentligen, men jag kan liksom inte finna någon väg att gå för att bli av med denna personen, ja ok förutom att ta livet av sig. Men då skulle ju allt försvinna, nej jag vill bara att "denna personen" försvinner inte hela livet.
Det är mina tankar som ställer till allting just nu och på nåt konstigt vis kan jag inte påverka mina tankar alls, varför går det inte denna gången. Va fan, om jag lyckats bli av med anorexins hemska röst vad är det som gör denna röst så svår att bli av med. Jag utmanar ödet hela tiden, för att se om någon förändring sker men det gör det ju inte. Men ihop om att det ska ske så fortsätter jag med samma traggel om och om igen, trots att jag inte nåt fram till något resultat...hmmm..
Är jag körd? Finns det inget hopp?..Jag börjar ju fan nästan tro det att hoppet är ute för min del!...
