froggster

När jag blev sjuk så trodde jag att jag aldrig i hela mitt liv skulle få permanenta skador på min kropp, jag trodde att ja men vadå "jag äter ju inte så farligt kan det ju inte vara....?" Ja, men gissa igen det var nåt enormt farligt och nåt enormt dumt att sluta äta och tönta sig med maten och tönta sig med kroppen.
För idag sitter jag här med en förstörd bukspottskörtel och med en kronisk inflammation på den, jag kan aldrig mer dricka alkohol så jag kan aldrig mer festa så som mina vänner gör. Jag kan bara se på när mina vänner har roligt, jag kan bara se på när mina vänner gör "dumma fylle saker". Jag kan inte vara delaktig i det unga livet utan måste ta och bli nykterist för ett bra tag framöver för annars kan min bukspottkörtel ge upp totalt och det skulle ju inte vara alls bra helt enkelt...
Den visar ju liksom redan tendenser på att må skit, jag har ett blodsocker som hoppas alldeles för högt ibland och jag har svårt att hålla vikten om jag inte äter mina enzymer som den har svårt att bilda.
Så om ni alla som svälter er tänker, ja men inget kommer att ske. Så tänk om, för jag var som ni. Jag var superwomen och inget kunde skada mig eller förstöra mig, men se så fel jag hade. Jag har blivit benskör och förstörd en av kroppens viktigaste körtlar...Ni vill inte göra det. Ta och tänk om nästa gång ni ska äta, välj maten istället för svälten. Ni vinner allt på att äta!...

Den 11e maj 1988 föddes en liten, liten flicka 2 månader för tidigt. Flickans första månad var svår och man visste inte om hon skulle överleva, den var en svår kamp men hon var stark och kämpade på och tillslut så blev det ljusare och ljusare,hon kunde andas själv och börja äta själv. Livet segrade!
Den 11e maj 2010 fyller denna flicka 22 år, hennes liv har vart kantad av med-och motgångar men hon har klarat sig genom allt på ett eller annat sätt. Hon har klarat av mycket under sitt liv, men en natt höll på att förstöra hela hennes liv. En natt den 7e januari 2005 höll på att bli hennes fall. Det var den natten som anorexin tog greppet om henne och lurade in henne i dess makt och grepp. Där började en process en sjukdom som höll på att ta död på henne flera gånger om. Kampen tillbaka till livet började den 7e mars 2006 på Mandometerkliniken i Danderyd, först trodde hon att det var något som skulle vara över på 6 veckor och allt skulle vara bra, men dessa veckor blev till månader och sedan till år. Det var en svår kamp med mycket smärta, ångest och tårar. Hon förlorade allt men ändå inget. Denna flickan hade bara sitt skal kvar men med en vilja av stål och envishet som kallades duga så kämpade hon vidare trots alla svårigheter. Det mörka blev allt ljusare, men sen blev det mörkt igen för att återigen ljusna och klarna litegrann.
Den 1a februari 2008 trodde hon att kampen var över och att hon hade vunnit över sin sjukdom, men innerst inne visste hon att det var inte sant. Den 23e september 2008 orkade hon inte mer, anorexin hade tagit över hennes kropp och själv ytterliggare engång, hon visste inte om hon skulle orka ta kampen engång till men hon bestämde sig för att nu är det sista gången, det får bära eller brista men så här tänker jag inte leva. Den 23e september 2008 började hennes rikiga kamp, hennes riktiga väg från en säker död till livet. Hon hade bestämt sig!
Det var en svår tid, det var ett svårt år med mycket tårar( varje dag i flera månader), det var ångest och det var en enorm smärta. Framsteg gjordes men så kom bakslagen också, men för varje bakslag så blev hon bara starkare och starkare. Hon kämpade vidare trots allt, hon hade små delmål( egem lägenhet, skola, pojkvän, jobb och ett liv igen, ingen rädsla för maten eller kroppen) och ett stort mål.
Hon nådde den ena delmålet efter det andra och tillslut så fanns det bara ett enda mål kvar på hennes väg och det var "ATT BLI FRISK". Det var i december 2009 som det målet fick ett datum, det var i december 2009 som hon la in ytterliggare en växel i jakten på vinsten och målet. Allt började att klarna upp på riktigt och hon insåg att detta kommer att gå, men hon tvekade mycket under tiden för månaderna gick och datumet kommer närmare och närmare. Flera gånger om tänkte hon, nej nu ger jag upp jag kommer ändå inte att fixa det. Men nej hon la in ytterliggare en växel och se den 11e maj 2010 segrade livet igen. Jag fyller 22 år idag och jag har blivit FRISKSKRIVEN från Mando.
Jag har övervunnit döden 2 gånger under mina 22 år och jag vet att jag är en segrare.
Jag är fri från min anorexi efter 5 år, jag har allt jag önskat mig. Jag har en framtid och jag har ett LIV.
Jag är FRI och FRISK!

Inget av detta skulle ha vart möjligt utan först och främst mig själv, det är jag som slitit, det är jag som plågats och det är jag som tagit tillvara på all hjälp.
Inget av detta skulle heller inte vart möjligt utan Mando och all personal där, främst Kajsa, Maria.N, Anna.N, HDV-personal och all annan personal. Utan deras stöd och hjälp i många stunder hade jag gått under och kastat i handduken. Kajsa har vart guldvärd och en stor del av denna vinst har jag att tacka henne för, hon har kämpat för mig i många svåra stunder, hon har stöttat och hjälpt mig allt ifrån att mata mig till att bara finnas där.
Inget av detta skulle ha vart möjligt utan min alldeles egna Cilla, min halva. Hon har funniits där i alla lägen och har haft den största bidragande faktorn till att jag kämpat på. Hon förtjänar en frisk vän i mig, hon förtjänar mitt hela jag. Hennes ord och kramar har hjälpt mig mkt mer än nåt annat. Så den här segern är en seger för dig med H1.Jag vill leva ett frisk och bra liv med min halva.
Inget av detta skulle ha vart möjligt utan mina nära vänner, utan mina klasskompisar men inte heller utan Johannes. De har dragit mig upp ur många svackor för jag vill leva ett liv med dem. Jag

Jag vill ha en framtid med dem jag tycker om och nu vet jag att jag har det. Jag är FRI och FRISK och inget kan hindra mig från att vara det i fortsättningen. Jag är 22 år och ska leva livet.

Den 11e maj 2010 är en dag att minnas för det var då denna tjej, det var då jag vann över döden, vann över anorexin och tog mitt första andetag som FRISK på 5 år. Det var den 11e maj 2010 som anorexin försvann ur mitt liv.

Irritation, vart kommer det ifrån? Jag menar vaför ska en sådan känsla som irritation finnas? Det är en onödig känsla som bara tar en massa tid som man skulle kunna använda till mer vettigare saker i livet. Det är liksom en onödig plats tagare i huvudet, i hjärnan. Det finns så mkt mer man kan ha i huvudet en just denna känsla av irritation.
Jag önskar att det skulle vara lätt att ta bort det, men det är det inte. Jag försöker om och om igen att försöka bli av med all irritation jag har inom mig men det är svårt.
Jag tror att först och främst måste man urskilja vad irritationen grundar sig på, är det för att man är arg, för att man har ångest, för att man är rädd...Att vara irriterad är inte iofs en känsla i sig utan själva irritationen är en komplikation av en tidigare situation eller en tidigare känsla som man inte kunnat bemästra.
Jag kan ex känna att jag blir irriterad på allt och alla när jag är trött, när jag är arg eller bara allmänt helt slut. Och jag blir ju inte av med irritationen om jag inte gör något åt själva grunden, jag kan inte arbeta bort det om jag inte börjar från grunden. Men det är svårt ibland att veta vad det beror på, för det kanske finns så många olika faktorer som påverkar och då kanske det är så att det är alla faktorer som leder just till irritation.
Jag menar, allt hänger ihop på ett eller annat sätt som ett pussel.
Man kan vara irriterad på människor av olika anledningar och för att man ska slippa känna så gentemot dem så gäller det att vara ärlig och ta tag i det som irriterar än, för på något annat sätt blir du inte av med denna känsla.
Jag är själv väldigt dålig på att vara ärlig om mina känslor gentemot andra i rädsla för att såra dem, men egentligen så sårar jag ju dem mer genom att inte vara ärlig. Nu menar jag inte att jag ljuger på det sättet, men jag lever i en konstant inre lögn på ett sätt men ändå inte. Jag liksom dras med dessa känslor ihopp om att de ska försvinna av sig själv, men det är ju det dem inte gör. De maler på där hela tiden och tillslut blir det för mkt och man bara vill försvinna. Ärlighet varar längst säger man och det är väldigt sant.
Inför den kommande veckan så ska jag lova att vara mer ärlig med mina känslor gentemot alla, för så som det är nu funkar inte för mig. Jag håller på att gå mentalt under och smälla sönder dörrarna hemma när jag är ensam.

Nu finns det inga hinder kvar inför friskskrivning nästa vecka. Formulär( check). Blodprover( check). Bedömningssamtal( check). Allt ser bra ut och mina tankar ser och känns bra dem med faktiskt, jag känner mig lugn och säker på mig själv gällande maten. Jag klarar av all stress och press utan att strula till maten, jag klarar av den ena händelsen efter den andra utan att strula till det med maten, jag kan anpassa mig efter maten dvs. maten styr inte mina val någon mer. Jag är säker på det här, jag vet att det är på riktigt men det känns ändå så overkligt. Jag kan inte beskriva känslan för det är något helt nytt, men om jag ändå ska försöka så känner jag en befrielse när jag andas, jag känner att en tyngd har lyfts från mina axlar och jag kan gå rakryggad igen.
Jag kan gå runt och vara stolt över mina bedrifter de senaste åren, jag är inte stolt över att ha vart sjuk i 5 år men jag är stolt över allt jag klarat av under dessa år. Allt går bara man vill, jag har inte låtit sjukdomen förstöra allt, den har förstör mkt men jag har ändå levt ett liv och det är det som har sporrat och gett mig kraft till att fortsätta min kamp. Jag har liksom aldrig tappat greppet om livet och vad den har att komma med, jag har bara inte alltid orkat delta i livet men jag har alltid vetat att den finns där.
Jag har valt mina vägar med omsorg denna gången och det har lett till ett bra och hållbart resultat, nu ser jag visserligen inte in i framtiden. Men som jag sa idag på mitt bedömningssamtal " om det känns så här eller ens bara hälften av det jag känner idag så vet jag att jag kommer fixa alla dagar framåt".
Jag behöver inte testa folk mer, jag behöver inte testa mig själv mer för jag vet att om jag nu väljer att bli sjuk igen så vet jag exakt hur jag ska göra för att förtöra mitt liv, men vet ni vad jag tänker inte välja den vägen för tillsammans med sjukdomen försvinner mitt liv bildligt och bokstavligt talat. Jag har helt enkelt fått nog av sjukdomen och av allt den kommer med, för den kommer inte med nåt. Den har inte bidragit med mer än ångest, tårar och smärta de senaste åren. Jag har inte vunnit nåt pga. sjukdomen utan allt jag fått har jag fått tack vare min vilja att bli frisk. Jag har sagt att jag har fått min halva genom sjukdomen, men nej jag fick min halva tack vare min vilja att bli frisk och genom att börja i behandling genom det. Där valde jag livet istället för sjukdomen och vann Cilla. Jag har hållt på att förlora henne till sjukdomen, men jag har vunnit henne tack vare livet.
Jag har vunnit allt tack vare livet och min vilja, men hållt på att förlora exakt allt pga. sjukdomen. Been there done that, I am not going down there again....!