Det släpper..
Man säger "men det släpper ju inte. Ångesten kommer tillbaka om och om igen"..Såklart att den gör det när man hela tiden håller på med en massa fuffens. Visst att man gör mkt rätt, man gör jätte mkt rätt när man bestämt sig för att bli frisk. Men det finns ändå många små beteenden kvar som håller kvar sjukdomens grepp om än och det är just det som skapar massa ångest. Det är just dessa beteenden som man har som vidmaktar håller sjukdomens kontroll över än, beteenden som handlar om hur man ska äta, vad man ska äta och när man ska äta. Det gäller bara att släppa kontrollen så släpper även sjukdomen sitt grepp.
Jag tror att det är så att ju mer man går emot sjukdomen, desto mindre kraft får den och desto mindre har den kvar att arbeta med. När man inte har nåt kvar av sjuka beteenden eller sjukdomen, så finns det inget val för den att dra sig tillbaka och erkänna sig besegrad. Fast det är ju inte lätt, för "den" har en otrolig tendens att hitta småkryphål över allt..I alla tänkbara situationer så tittar den fram och suger åt sig energi. Det gäller att minimera dessa möjligheter, det gäller att inte låta den få energi. Det gäller att sluta med dumheter, det gäller att sluta fuska, det gäller att sluta ljuga, det gäller att sluta med en massa tvångsbeteenden. När man har gjort allt detta, då börjar sjukdomen att släppa kontrollen över ens kropp och tankar. Det är en lång och svår process, men jag vet att det går.
Jag har känt sjukdomens grepp släppa om mig, har känt dem där normala och lätta stunderna och det var då när jag verkligen vågade släppa kontrollen. Men jag har även känt sjukdomen komma tillbaka och fasats för dess kraft och kontroll över mig. Det är lättare att bli av med sjukdomen första gången, men att sedan känna den komma tillbaka igen är en svårare kamp för man börjar känna sig hopplös. Och man börjar även känna att ens krafter börjar ta slut, men man känner samtidigt hoppfullhet jämt hopplösheten. För man vet då vad man har kvar och man vet hur man ska göra för att bli av med allt engång för alla. Så att dimpa ner ibland är kanske bra, för då inser man vart man är och vad man har kvar till fullt liv.
Men ge aldrig upp,. för det är aldrig för sent att bli fri och frisk...
Jag tror att det är så att ju mer man går emot sjukdomen, desto mindre kraft får den och desto mindre har den kvar att arbeta med. När man inte har nåt kvar av sjuka beteenden eller sjukdomen, så finns det inget val för den att dra sig tillbaka och erkänna sig besegrad. Fast det är ju inte lätt, för "den" har en otrolig tendens att hitta småkryphål över allt..I alla tänkbara situationer så tittar den fram och suger åt sig energi. Det gäller att minimera dessa möjligheter, det gäller att inte låta den få energi. Det gäller att sluta med dumheter, det gäller att sluta fuska, det gäller att sluta ljuga, det gäller att sluta med en massa tvångsbeteenden. När man har gjort allt detta, då börjar sjukdomen att släppa kontrollen över ens kropp och tankar. Det är en lång och svår process, men jag vet att det går.
Jag har känt sjukdomens grepp släppa om mig, har känt dem där normala och lätta stunderna och det var då när jag verkligen vågade släppa kontrollen. Men jag har även känt sjukdomen komma tillbaka och fasats för dess kraft och kontroll över mig. Det är lättare att bli av med sjukdomen första gången, men att sedan känna den komma tillbaka igen är en svårare kamp för man börjar känna sig hopplös. Och man börjar även känna att ens krafter börjar ta slut, men man känner samtidigt hoppfullhet jämt hopplösheten. För man vet då vad man har kvar och man vet hur man ska göra för att bli av med allt engång för alla. Så att dimpa ner ibland är kanske bra, för då inser man vart man är och vad man har kvar till fullt liv.
Men ge aldrig upp,. för det är aldrig för sent att bli fri och frisk...
Fokus...
Att klara av att äta kräver fokus. För att klara av att fokusera krävs det kraft. För att man ska ha kraft krävs det att man laddar batterierna. Men hur ska man ladda batterierna när det ständigt finns saker i omgivningen som suger åt sig av all ens kraft, av all den kraft som man skulle behöva själv för att klara av att kämpa mot mat monstret inom än?!...
Jag hade mycket kraft, jag klarade av allt själv( ja jag gör det fortf), men bara på 1 natt, bara på 1h eller tom på 10 sek så försvann den där extra energin jag hade som skulle kunna ha räckt hur långt som helst. Bara genom att dem där orden blev sagda så tog batterierna slut, kraftten försvann och fokus tappades bort helt och hållet. Jag fattar inget av vad som sker just nu..
Men, även om nu allt detta sker och man tappar fokus för stunden och krafterna tar slut så kan man bygga upp allt det igen..Det gäller att blunda, slappna av och ta några djupa andetag och sen "shot"...Ta upp skeden eller gaffeln och ät. Det blir ju inte bättre av att inte äta liksom. Det kan vara svårt att äta när fokus är borta, när halva målet är borta men det går att finna det igen. Hela världen går ju inte under bara för att man tappar ett av målen som man har och har haft. Det känns tyngre och det kan det nog göra ett bra tag framåt, men man överlever.
Man dör inte av att känslorna i en åker berg och-dalbana. Man dör inte av att tappa fokus, för det går ju som sagt att finna den igen. Jag menar allt är ju inte slut bara för att vissa omständigheter kring än ändras drastiskt, när inte livet verkar bli som man hade tänkt sig från början. Shit happens and you just gotta face it...Face reality!..
Man kan inte förneka sanningen hur mycket man än vill, man kan inte fly från sanningen även om sanningen kan göra ont. Man ska inte fly från smärtan eller problemen, man måste ta tag i det. Gör man inte det så kommer just fokuset och självaste krafften vara borta. Ta tag i problemen så kommer även ditt fokus komma tillbaka. Kom ihåg " blunda, slappa av och djupa andetag och `shot´"..då går det lättare.
Man kan säga " men mina krafter är helt slut, jag är helt slut", men man är aldrig det man har alltid lite extra att ta ifrån för det är en självbevarelse mekanism man har. Den egna kroppen vill inte ta kål på en så den gör allt för att klara sig, så då kan den ta fram lite extra för att överleva dem jobbiga perioderna.
Jag har flera gånger sagt "mina krafter är helt slut, jag klarar inte mer", men ändå så har jag tagit mig igenom dem mest jobbigaste sakerna och jag står fortf här. Det är ju också bl a genom utmaningar som man får mer krafft framåt. Så egentligen är det bara att sikta framåt som gäller, det finns liksom ingen återvändo.
Visst att livet inte alltid är det roligaste och visst att det inte alltid är det lättaste och saker och ting händer som gör det lite svårare att kämpa, men man klarar sig ändå. Man har ju sina vänner, man har en familj, man har alltid någon som kan få en att orka ta fram det lilla extra i vissa lägen. Och där som den personen som får mig att locka fram det lilla extra ur mig i svåra stunder är min halva som hon skrev engång till mig " du är min laddare" och jag håller med henne . Vi är varandras laddare och varandras batterier. Den ena kan inte leva utan den andra och det finns bara en laddare som passar ett batteri.Så laddaren eller batteriet kan inte bytas ut för då funkar det inte.
Jag tänker inte byta ut halvan min mot nån, det finns inte i min värld. Människor kommer, människor går men halvor består.
För att upprepa mantrat " blunda, slappa av, andas djupa andetag och "shot"....Det funkar man finner fokus för ett tag.
Jag hade mycket kraft, jag klarade av allt själv( ja jag gör det fortf), men bara på 1 natt, bara på 1h eller tom på 10 sek så försvann den där extra energin jag hade som skulle kunna ha räckt hur långt som helst. Bara genom att dem där orden blev sagda så tog batterierna slut, kraftten försvann och fokus tappades bort helt och hållet. Jag fattar inget av vad som sker just nu..
Men, även om nu allt detta sker och man tappar fokus för stunden och krafterna tar slut så kan man bygga upp allt det igen..Det gäller att blunda, slappna av och ta några djupa andetag och sen "shot"...Ta upp skeden eller gaffeln och ät. Det blir ju inte bättre av att inte äta liksom. Det kan vara svårt att äta när fokus är borta, när halva målet är borta men det går att finna det igen. Hela världen går ju inte under bara för att man tappar ett av målen som man har och har haft. Det känns tyngre och det kan det nog göra ett bra tag framåt, men man överlever.
Man dör inte av att känslorna i en åker berg och-dalbana. Man dör inte av att tappa fokus, för det går ju som sagt att finna den igen. Jag menar allt är ju inte slut bara för att vissa omständigheter kring än ändras drastiskt, när inte livet verkar bli som man hade tänkt sig från början. Shit happens and you just gotta face it...Face reality!..
Man kan inte förneka sanningen hur mycket man än vill, man kan inte fly från sanningen även om sanningen kan göra ont. Man ska inte fly från smärtan eller problemen, man måste ta tag i det. Gör man inte det så kommer just fokuset och självaste krafften vara borta. Ta tag i problemen så kommer även ditt fokus komma tillbaka. Kom ihåg " blunda, slappa av och djupa andetag och `shot´"..då går det lättare.
Man kan säga " men mina krafter är helt slut, jag är helt slut", men man är aldrig det man har alltid lite extra att ta ifrån för det är en självbevarelse mekanism man har. Den egna kroppen vill inte ta kål på en så den gör allt för att klara sig, så då kan den ta fram lite extra för att överleva dem jobbiga perioderna.
Jag har flera gånger sagt "mina krafter är helt slut, jag klarar inte mer", men ändå så har jag tagit mig igenom dem mest jobbigaste sakerna och jag står fortf här. Det är ju också bl a genom utmaningar som man får mer krafft framåt. Så egentligen är det bara att sikta framåt som gäller, det finns liksom ingen återvändo.
Visst att livet inte alltid är det roligaste och visst att det inte alltid är det lättaste och saker och ting händer som gör det lite svårare att kämpa, men man klarar sig ändå. Man har ju sina vänner, man har en familj, man har alltid någon som kan få en att orka ta fram det lilla extra i vissa lägen. Och där som den personen som får mig att locka fram det lilla extra ur mig i svåra stunder är min halva som hon skrev engång till mig " du är min laddare" och jag håller med henne . Vi är varandras laddare och varandras batterier. Den ena kan inte leva utan den andra och det finns bara en laddare som passar ett batteri.Så laddaren eller batteriet kan inte bytas ut för då funkar det inte.
Jag tänker inte byta ut halvan min mot nån, det finns inte i min värld. Människor kommer, människor går men halvor består.
För att upprepa mantrat " blunda, slappa av, andas djupa andetag och "shot"....Det funkar man finner fokus för ett tag.
Det är svårt, men det går..
Det är svårt att bli frisk. Det är en ständig kamp mot sjukdomen, demonen inom en själv. Det gör ont och man har bakslag om vartannat, men det är genom bakslagen som man går framåt. Visst låter det ologiskt men så är det iaf.
För varje gång man backar så inser man nya saker och då tar man tag i dessa saker. Man inser hur klurig sjukdomen är och hur mycket "den" är beredd att göra för att få styra ens liv. För varje bakslag man har så tar man i lite extra för att ta sig över dessa kullar och för varje kulle man tar sig över ju starkare blir man. Det är en kamp enda in i slutet, man ska inte ropa hej innan man nåt mållinjen. Inte ens innan man paserat mållinjen med god marginal ska man ropa hej...
Det enda man inte får göra är att ge upp helt och hållet när man får dessa bakslag, för det tillhör ju själva tillfrisknings processen. Man stöter ju på problem i livet också som man måste ta sig igenom och så även i kampen mot sjukdomen. Det är bara framåt som gäller, man tar sig igenom allt hur svårt det än kan tyckas vara så tar man sig igenom det bara man bestämmer sig för det så går det..Det gäller att vilja och våga.
Visst kan man börja känna sig som helt hopplös när det inte går , när det inte riktigt vill släppa, när det fortf efter flera försök känns lika tungt. Men det gäller att försöka igen och igen för tillslut så kommer man över tröskeln och allt börjar att rulla på som det ska...Man tar sig över alla trösklar ibland kanske man behöver lite mer stöd, men man tar sig över ändå på egen hand. Det är ju liksom "du" som gör allt, det är dina krafter du använder, det är du som eliminerar monstret inom dig. Det är du som äter, det är du som sitter, det är du som vilar och det är du som utmanar dig själv om och om igen varje dag varje sekund. Och för varje sekund du går emot sjukdomen, för varje sekund du gör tvärtemot vad "den" vill ju närmare du kommer målet dvs friskheten.
Slutar man äta så tar ju sjukdomen all din kraft från dig, men däremot så om man äter maten som skapar dig en massa ångest så blir ju sjukdomen också svagare. Det är genom ångest som sjukdomen blir svagare. Men visst är det ju inte kul att ta dem striderna om och om igen. Men det är bara genom krig och bråk som man kan få fred. För utan krig kan inte fred uppkomma. Det är bara att ge sig in i striden och tåla den det sägs" ju den som ger sig in i leken, får leken tåla"...Det går om man vill!...
Man är envis som sjuk, det gäller bara att vända envisheten åt det andra hållet. Istället för att gagna det sjuka så ska man använda envisheten man har emot "den" och inte med den...Man dör inte av mat, men man dör utan den.
För varje gång man backar så inser man nya saker och då tar man tag i dessa saker. Man inser hur klurig sjukdomen är och hur mycket "den" är beredd att göra för att få styra ens liv. För varje bakslag man har så tar man i lite extra för att ta sig över dessa kullar och för varje kulle man tar sig över ju starkare blir man. Det är en kamp enda in i slutet, man ska inte ropa hej innan man nåt mållinjen. Inte ens innan man paserat mållinjen med god marginal ska man ropa hej...
Det enda man inte får göra är att ge upp helt och hållet när man får dessa bakslag, för det tillhör ju själva tillfrisknings processen. Man stöter ju på problem i livet också som man måste ta sig igenom och så även i kampen mot sjukdomen. Det är bara framåt som gäller, man tar sig igenom allt hur svårt det än kan tyckas vara så tar man sig igenom det bara man bestämmer sig för det så går det..Det gäller att vilja och våga.
Visst kan man börja känna sig som helt hopplös när det inte går , när det inte riktigt vill släppa, när det fortf efter flera försök känns lika tungt. Men det gäller att försöka igen och igen för tillslut så kommer man över tröskeln och allt börjar att rulla på som det ska...Man tar sig över alla trösklar ibland kanske man behöver lite mer stöd, men man tar sig över ändå på egen hand. Det är ju liksom "du" som gör allt, det är dina krafter du använder, det är du som eliminerar monstret inom dig. Det är du som äter, det är du som sitter, det är du som vilar och det är du som utmanar dig själv om och om igen varje dag varje sekund. Och för varje sekund du går emot sjukdomen, för varje sekund du gör tvärtemot vad "den" vill ju närmare du kommer målet dvs friskheten.
Slutar man äta så tar ju sjukdomen all din kraft från dig, men däremot så om man äter maten som skapar dig en massa ångest så blir ju sjukdomen också svagare. Det är genom ångest som sjukdomen blir svagare. Men visst är det ju inte kul att ta dem striderna om och om igen. Men det är bara genom krig och bråk som man kan få fred. För utan krig kan inte fred uppkomma. Det är bara att ge sig in i striden och tåla den det sägs" ju den som ger sig in i leken, får leken tåla"...Det går om man vill!...
Man är envis som sjuk, det gäller bara att vända envisheten åt det andra hållet. Istället för att gagna det sjuka så ska man använda envisheten man har emot "den" och inte med den...Man dör inte av mat, men man dör utan den.
