froggster

" Det är inte värt att lägga ner hela sin tillvaro på att bli smal(are), när man inte ens känner sig smal"...

 Det stämmer faktiskt, vad är det man strävar efter?!..Strävar man efter att se ut som ett skelett, strävar man efter att se benknotor. Vad är det man strävar efter med att gå ner i vikt?...Jag kan inte tänka mig att nån strävar efter att frivilligt vilja bli sjuk, eller det vet jag iofs inte. Men iaf det nu är nån som vill bli sjuk så kan jag säga tänk om innan du gör nåt dumt, för detta är ett rent helvete...Ett helvete som kommer att hålla i sig länge, länge , länge...Såren som rivits upp inom dig kommer ta tid att läka...Och när de väl läker så kommer det att göra så ont, alla minnerna kommer att finnas kvar...
Och varför vill man gå ner i vikt?!.För att känna sig smal?!...Ok, så här är det. DU KOMMER ALDRIG ATT KÄNNA DIG SMAL...Vare sig du väger 25 kg eller 45 kg så kommer du INTE ATT känna dig smal eftersom sjukdomen inte sitter i vikten...Du kommer aldrig att se dig själv som andra ser dig. Du kommer alltid att se dig 10 gånger större än vad andra ser dig. Du kommer inte att känna dig smal innan du är normalviktig.
Men jag vet att det inte är lätt även om man kanske nu vet detta. "been there done that and still trying to get out of it"...
Vad är det som gör så att man håller sig kvar i sjukdomen?!...Tryggheten?!...Isåfall kan jag säga dig att nej det är en falsk trygghet. Det är ingen bra trygghet , skapa dig trygghet nån annanstans!....Smalhet?!..Ok, visst...men känner du dig smal?!..nee kunde ju nästan inte tro att du gör det....Varför inte bara försöka att leva livet istället för att sträva efter nåt omöjligt...?!....
Jag trodde att jag skulle vara och bli lyclklig av att gå ner i vikt men tji fick jag där,. jag blev ju varken smal eller lycklig....Visst jag gick ju ner i vikt och hade typ ett BMI på 13,4 men kände jag mig smal?!..Nee tvärtom kände mig som den största varelsen som nånsin funnits och kommer att finnas..Och var jag lycklig?!.nee det var jag inte heller för jag kunde ju inte göra nåt pga av brist på ork och lust...
Så jag säger " ät och var glad"...Visst det ska komma från mig just nu, men jag försöker verkligen att leva upp till det mer eller mindre tankemässigt iaf...Svårt är det JAG VET...men intalar man sig nåt tillräclligt länge så blir det så....Vi ska inte ge upp kampen mot sjukdomen va?!....WE ARE NOT LOSERS!

"Du vill, du kan, du ska" Kanske ska man börja leva efter det mottot igen. Fick det av min första behandlare när jag började i behandling vid mando. Ibland så lyssnar man ju till det helt och hållet och man verkligen säger " jag vill, jag kan, jag ska". ....Men för det mesta ( iaf nu) så går det inte riktigt att följa det mottot...Det låter mer som, jag vill och jag ska men jag kan inte....Varför ska det vara så svårt att göra nåt som liksom är det basala i livet dvs att äta?!...
Man är ju inte dum i huvudet bara för att man är sjuk. Nej, det är inte det allt handlar om. Man har en kraft inom sig, en kraft som man inte kan styra över i alla lägen det minsta lilla. Man känner sig svag och näst intill hopplös inför tillfrisknandet. Det känns som en alldeles för lång väg att vandra.Men egentligen är ju vägen den, det man gör den till....Man kan välja att göra den kort  och man kan välja att göra den lång...
Visserligen så är det ju inte det lättaste att göra allt ändå. Hur mkt man än har bestämt sig så är det svårt att komma till skott...Men först och främst innan man ens kan börja göra några framsteg alls så handlar det om att bestämma sig. Bestämma sig för att bli frisk och bli av med sjukdomen "Once and for all", man kan inte göra vägen lite halvdant lite si och sådär..Man kan inte gå efter sin egen pipa för att det håller inte då. Det har jag erfaranheter om själv. Gör man som man vill så funkar det inte i slutändan. Man kan omöjligen leva frisk om man har små saker kvar att arbeta med, att arbeta bort...Allt måste släppa för att man ska klara av allt...Inga genvägar är bra genvägar..Hellre ta lite omvägar och göra allt grundligt än att gena och skita i vissa delar...Nopp, det funkar inte!...
Ibland tar det tid att komma till insikt, men när man kommer till den då kan det gå fort och allt känns mkt lättare då. Det vet jag sen innan, men att man ska förtstå det när man är mitt inne i skiten så ser man ingen ljusning eller nåt hopp alls för den delen. Men egentligen det sista man får göra är att tappa hoppet, man måste hela tiden se till att hoppet kvar och försöka att se det positiva i det mörka. För det aldrig så att allt är kolsvart, även om det nu kan kännas så.
"this little light of mine I m gonna let it shine"....En liten ljusglimt finns det i allt, gäller att se den bara och hålla lågan brinnande. En liten liten gnista räcker.
Man ska aldrig ge upp. Jag har kämpat mot sjukdomen i flera år nu och jag har blivit friskskriven engång innan så det går. Sen att jag kanske inte vart helt 100 då, är en annan sak. Men jag vet att man kan må 100 gånger bättre än vad man gör när man är sjuk så att komma till det stadiet som jag var i när jag vart friskskriven är en bra femma att sikta mot till en början sen kan det väl liksom bara bli bättre..Liksom vad kan vara mer värt än att bli och vara frisk?!..tänk vilka möjligheter man har då....Det är bara att chansa, mår man inte bra så vet man vad man ska göra för att gå ner i vikt igen och bli sjuk..Men tror inte att "iivet" är värre än vad det sjuka är....