froggster

Nu när hösten är i fullgång är det dags för mig att börja min praktik på Huddinge sjukhus som arbetsterapeut student. Jag har kommit en bra bit på min utbildning och som det ser ut i dagsläget så kommer jag att kunna slutföra den utbildningen dock ett halvår senare en planerat, men bättre sent än aldrig eller hur...?
För 6 månader sen såg det inte ut som att jag skulle kunna slutföra mina studier. Jag hade ingen lust till att plugga, ingen ork till någit alls. Livslusten var lika med noll. Idag 6 månader senare så är jag "back in action"... Jag har lite mer än 1 år kvar till slutet och examination. Om lite mer än ett år så har jag en yrkesexamen.

Jag har bara lite problem med min praktik just nu eller inte med praktiken, men med mig själv. Jag har nämligen en enorm prestationsångest och det känns ju ingen bra. Jag kommer att hamna i samma sits igen som det var för 6 månader sen då jag gjorde min förra praktik. Jag måste få stopp på min prestationsångest och inse att jag bara är student och INTE ska kunna allt. Det är ok att göra fel i början och det är helt klart ok att göra fel i början av sin praktik. Inte för att jag gjort nåt fel, men jag är ju liksom inte helt utformad arb.terapeut än och då kan jag inte alla små detaljer som ska skrivas i en journal och jag kan inte alla detaljer med hjälpmedel och jag är heller inte helt säker i patientmöterna. Men övning ger färdighet, right?
Men fan att jag hatar att göra fel, det sänker mig liksom och det känns ju ingen bra. Hur ska jag göra?

Jag saknar pappa. Att vara hemma hos ja i mammas och pappas lägenhet gör ont. Nu är det ju bara mamma som bor här med Victor( hunden min), men pappa saknas ju och luckan som han har lämnat här och i våra hjärtan kan ingen fylla.

Jag kommer ihåg när jag fick samtalet av min bror som sa " pappa har förts till sjukhuset.Han ligger nedsövd i respirator och läget är kritiskt"...När jag fick det samtalet tänkte jag " Ja men pappa överlever han är stark, han tar sig ur detta"... När jag sedan åkte och hälsade på honom, så hade jag fortfarande ett hopp om att han skulle överleva. Han rörde ju på sin mun och pupillerna rörde sig under ögonlocken. När jag sedan fick samtalet från min syrra den 13e juni 2011 där hon sa " pappa gick bort imorse kl 3.00", så fick jag en chock. Han skulle ju inte dö, han skulle ju överleva. MIn starke och käre far var borta. Han rycktes ifrån mig och från oss på en sekund.
Tiden fram till begravningen var tung. Dagarna var fyllda av tårar och sorg, nätterna var fyllda av drömmar och sorg. Begravningen ägde rum den 15e juli 2011 och det var en fin begravning. Pappa hade en jätte fin kista och alla nära och kära var samlade för att ta avsked av pappa och vara med honom på hans sista resa. Det var som sagt en fin men en tung begravning och kantorn spelade " vem kan segla förutan vind", som var en av pappas favorit låtar som vi sjöng i kören. Han älskade den låten.
Tiden efter begravningen kom att bli ännu tyngre, det blev mer tårar och mer sorg och ännu mer drömmar om pappa.När han sedan hade kremerats så blev sorgen värre än någonsin. Nu var han verkligen borta, men han fick finnas kvar på denna jord över sin födelsedag. Det var den 22a augusti som han kremerades.  Och nu är vi i det läget att pappa är död, han har begravts och han har kremerats, man har spridit hans aska i en minneslund. Jag gråter varje dag och jag saknar honom varje sekund och varje minut. Jag har ett hål i hjärtat och sorgen och saknaden äter upp mig.

Jag tittar på bilder, jag minns honom väl. Jag drömmer om honom och att vi ses igen.
Jag saknar dig pappa, kom tillbaka till oss. Mitt hjärta den gråter av saknad över dig.
Men jag vet att du finns med oss och vakar över oss. Du är borta, men du finns ändå kvar
hos oss. Vila i frid käre far så ses vi igen en vacker dag <3<3