Pappa lever mitt i bland oss...
Jag brukar drömma om pappa och nu senast så handlade drömmen om julen. Jag drömde att det var julafton och alla vi var samlade. Vi var hemma hos mig, det var jag och johannes och våra föräldrar. Jag vart överraskad när pappa kom och jag tänkte inte mer på saken, men efter ett tag när jag och pappa satt bredvid varanda sa jag till honom " men pappa du dog ju den 13e juni, lever du igen?"..Då svarade han "ja, jag lever. Jag har levt hela tiden. Jag har hela tiden funntis vid din sida även om vi inte setts".När han sa det ville jag krama honom, men han drog sig ifrån mig och sa " min lilla ängel vi kan sitta bredvid varandra, men vi kan inte röra varandra. Det går bara inte"..... Och sen vaknade jag.
Jag drömmer oftast denna typen av drömmar om att pappa är här men att vi inte kan röra varandra. Som jag sagt tidigare så tror jag inte att pappa är död. Eller jo han är ju rent tekniskt sätt död. Hans kropp är borta, men hans själ lever vidare mitt i bland oss och i oss. Jag kan känna pappas andetag som om han satt bredvid mig. Jag kan känna hans närvaro som om han var här. Han ÄR här. Pappa är min ängel på jorden,mig egna skyddsängel. Han var min speciella vän när han levde, han skyddade och hjälpte alltid mig. Det gör han även nu. Pappa ger mig styrka och mod att orka med allt. TACK PAPPA. JAG ÄLSKAR DIG. DU ÄR INTE DÖD UTAN DU LEVER MED MIG<3
Liv efter detta?
När kommer saknanden att ta slut? Aldrig, är mitt svar på det. Hur ska man kunna vänja sig vid förlusten av en förälder och i detta fall en pappa som jag stått väldigt nära. Jag vet inte riktigt hur jag ska handskas med alla känslor som finns inom mig och jag vet inte hur jag ska handskas med dem när dessa känslor svämmar över.
Jag kan bryta ihop totalt när jag är ensam hemma, men på senaste tiden har jag börjat bryta ihop även när killen min är hemma. Jag gråter och skriker. Frågar mig " varför?".... Ja, varför skulle min pappa av alla människor gå bort? Jag förstår att alla dör förr eller senare, men det är inte rättvist att en person som är och var så levnadsglad som min pappa var ska behöva gå bort...Jag kommer aldrig att fatta det..hmm
Ibland funderar jag på ifall han visste att han skulle gå bort, att han hade någon aning för bara några dagar innan pappa hamnade i koma så sa han till mig " jag älskar dig och det enda jag vill är att du ska må bra. Vi ses snart igen". Han hade även sagt till mamma ganska utförligt att han samlat ihop alla bilpapper och lagt dem i ett kuvert i handskfacket. Pappa gjorde liksom små förberedande saker inför en eventuell bortgång. Han ordnade upp saker och ting liksom...Jätte konstigt... Men är det så att man får ett tecken på att slutet i detta liv är nära?
Mycket frågar jag har men få svar att komma med. En sak som jag vet är att saknaden aldrig kommer att försvinna.
