froggster

Det rullar på, på praktiken. Blir mer och mer självständig för varje vecka som går och det är skönt. Jag har inget emot mina handledare, de är super. Men jag gillar inte grejen med att ha en "hök" över exeln hela tiden. Jag gillar att göra saker själv och vara fri och göra näst intill hur jag vill med ex att ta anamnes och skriva journal. Jag behöver inte rätta mig efter en person utan bara efter en någorlunda mall. Det jag menar är att, har man en person med sig som är ens handledare så måste man rätta sig efter hennes/hans sätt att vara på men själv så kan jag göra hur jag vill och inte bli bedömd där.
Veckorna går väldigt fort tycker jag. Tänk jag har redan vart där i 4 veckor och har "bara" 5 veckor kvar. Ska redan ha en sk " mittbedömning", där man får se hur det går för mig enligt dem. 
Visst kan dagarna vara lite sega speciellt eftersom man måste gå upp så tidigt, jag är nämligen ingen morgonmänniska. Jag gillar att sova länge och iofs är jag heller ingen kvällsperson. I det stora hela gillar jag att sova och då är inte tidiga morgon en del av mig.Men som det är nu får jag helt enkelt inkludera tidiga mornar i mitt liv ett tag till, men sen kan jag återgå till det vanliga för mig. Det är konstigt. Jag kan gå upp 7.30 utan så stora problem, men att gå upp innan 7.00 är nåt enormt svårt. Tänka sig att 40 min kan göra så mkt för miig. Jag behöver min sömn för att orka med allt, men aja nu får jag bita i det sura äpplet ett tag och knalla vidare som det är.
Jag skulle faktiskt välja att gå i skolan istället för att vara på praktik, men det är lärosamt att vara på praktik så jag får bara gilla läget.

Igår var jag på samtal och då sade min samtalskontakt att " du måste tänka på dig själv för att få pusslet att gå ihop" och då svarade jag " men det är ju allt runt omkring mig som gör pusslet". Men idag kom jag att tänka att "nej, egentligen är det JAG som gör pusslet och inte pusslet som gör mig". Det är bara du själv som bestämmer vad som ska finnas i ditt liv och det är du som väljer bitarna. Bitarna väljer inte dig. Men visst är det svårt att tänka på sig själv, det måste jag säga. Jag har alltid vart van vid att ta på mig saker i tron om att det är dessa saker som formar mig, men det har vart fel och det har jag insett nu. Jag måste börja fundera mera på vad jag gör och när jag gör något, vad är syftet med det jag gör...? Man kan inte bara hoppa på allt för sakens skull, man kan inte tacka ja till allt utan man måste tänka efter, annars går man under av all press som finns runt en.
Man måste börja tänka varför man gör något och varför man väljer att gå en viss väg. Det är inte bara att göra som det sägs. Utan det finns så mkt annat bakom ett "görande". Livet är som ett pussel och det är du som väljer bitarna och det är du som lägger bitarna. Bitarna väljer inte dig och de lägger sig inte självmant på rätt plats heller. Du ska bara välja antalet bitar efter din kapacitet, för att på så sätt kan man få allt att gå ihop.

Mars 2006 började jag i behandling för min anorexi på Mando i Danderyd och nu mars 2011, dvs 5 år senare sitter jag här framför datan hemma och är frisk. Jag insåg idag att det går och bli fri från jobbiga och tunga saker som berör ens liv på ett negativt sätt. Det går inte på ett ögonblick utan förändring tar tid men det går. Går det att bli fri från anorexin ja då går det nog att bli fri från allt annat tyngande med. Jag har inte ett perfekt liv nu, men jag strävar efter att få det. Nu strävar jag efter att bli av med det som tynger mig, men för att kunna bli av med något så måste man veta vad DET är. Jag vet att jag vill ha ett bra liv och jag vet att något är fel. Det som är problemet nu är att jag vet inte vart felet ligger. Det är nog som med anorexin, jag visste att jag mådde dåligt över att äta men vad felet var visste jag inte. Inte innan jag började i behandling och kom åt min ångest från grunden. Jag kom fram till den utlösande faktorn och from den stunden så kom jag till starten med att sikta mot ett annat håll. Ett liv utan ätstörningen som hade tagit flera månader/år av mitt liv. From den stunden då jag insåg att jag måste bli av med anorexin för att ha ett bättre liv ja där började min kamp som jag kom segrandes ur nu 1 år sen. Det tog 5 år för mig att bli fri från ett monster. Det tog tid, men det bevisar bara att inget är omöjligt bara man inte ger upp. Jag gav inte upp även om det var väldigt svårt flera gånger, men jag kämpade på och vann. Jag ska vinna även dessa kamper jag har framför mig för att komma till ett bra liv. Jag vet att jag kan, för jag har gjort det engång innan och kan göra det igen. Allt går bara man vill och vågar.
Dags att börja rannsaka sig själv och hitta svar. Jag vill och jag vågar.

Vad är värre än att må dåligt?

alla mår dåligt ibland. Man kan inte alltid vara glad. Många gånger känns det bättre om man pratar med någon om hur man har det, det kan jag känna. Att ibland är det bara skönt att berätta för någon hur man mår, man kanske inte alltid berättar om allt i detalj men bara att någon vet hur man mår känns skönt. Ibland kan jag få dåligt samvete för att berätta om något som kanske kan tynga den andre, men sen tänker jag " det är jobbet". Jag går hos en samtalskontakt( nej tänker inte dölja något) och det är hennes jobb att lyssna på mig vad jag än har att komma med. Så mår jag dåligt då mår jag dåligt.

Det tillhör livet att det ibland känns tungt och trist. Det kan finnas tydliga orsaker till att det känns så, man kanske har förlorat en kompis eller har bråkat med någon man tycker om men sen ibland kanske det inte finns en orsa.
Ibland kan man liksom känna sig nere utan att man riktigt förstår varför. Så är livet också. En del saker kan man själv påverka kring hur man mår, som hur man äter, sover, umgås och gör saker man tycker om. Andra saker kan vara svårare att påverka. Ibland beror nedstämdheten på att man är slutkörd och då kan det hjälpa att sova, koppla av eller göra något som man tycker är roligt. Och ibland kanske det inte finns något du kan göra själv utan att skaffa hjälp...?

Jag mår dåligt nu och är helt slut och hur jag än vänder och vrider på mig just nu så blir det inte bättre..hmm??
What to do? Kanske bara att kämpa på och hoppas på det bästa? Vad kan det bästa vara? Ja det får tiden utvisa faktiskt.

Jag är rädd för vad som kommer härnäst. Jag är rädd för vad framtiden har att komma med. PÅ ett sätt ser jag framemot det som komma skall,för så som det är nu är inte "perfekt" dvs. det finns mkt som kan förbättras och förändras mot det bättre. Men visst att mkt kan bli bättre, men jag är rädd för framtiden i det avseendet att jag som sagt inte vet vad som komma skall. Det kanske inte blit bättre? Jag kanske alltid kommer att leva ett si och sådär liv och då finns det inget i framtiden..? PÅ ett sätt mår jag bra nu, men ändå inte. Jag har mina små skavanker som måste rättas till. Jag måste bli av med min perfektionism, jag måste få högre självkänsla och det finns vissa beteenden som jag borde sluta med. Men allt är så mkt lättare sagt än gjort..hmmm
Jag vet allt rent teoretiskt, men det är det praktiska som är svårt. Att göra det man tänkt sig är svårt. Men det är ju bra att man börjar någonstans, eller? Det är ju bra att jag vet om förändringarna som bör ske, eller hur?
Så mkt tankar och funderingar. Jag måste få ordning på saker och ting helt enkelt..

Var och lånade en bok idag " good enough".
Jag kände att den är ingen skada att försöka ladda på lite mer självkänsla och lite extra mod. Det är bra att ha självkänsla för då slipper man känna sig värdelös, som kan vara väldigt tyngande. Självkänsla syns utåt och det känns helt klart inombords också. Det är många som saknar självkänsla till ingen grund alls. Jag menar alla är ju värda något och på så sätt borde alla ha självkänsla också. Jag är tyvärr en av dem som saknar självkänsla. Självförtroende har jag, för jag vet att jag klarar av saker bara jag bestämmer mig, men jag tycker inte att jag är värd så mkt och det är där det brister.
Eftersom jag inte har mkt eller lite självkänsla så tyckte jag att det är ju bra att läsa en bok som handlar om att man räcker som man är.an behöver inte vara mer för andra, utan man ska bara vara tillräckligt. Du ska inte behöva fylla andras åsikter och tankar, utan du ska bara fylla dina egna. Du ska inte göra så att andra blir nöjda utan du ska först och främst tänka på dig och vad "du" behöver "vara". GOOD ENOUGH! Du är bra som du är...