Det går faktiskt, men det gäller att vilja
Jag måste bara berätta hur mkt framsteg jag har gjort på senaste tiden, jag menar jag känner det själv och jag ser det själv också på mitt beteende och mitt förhållande till maten.
Jag kan säga att när jag för 3 månader sen hade mötet med överläkaren och med min behandlare om fortsatt behandling eller inte så trodde jag aldrig i hela mitt liv att jag skulle klara av allt det som jag hade kvar just då för ett friskt liv eller snarare för målet som vi satte upp för friskskrivning dvs. en "deadline" för mig.
Men jag kan nu med handen på hjärtat säga att det har faktiskt vart mig en resa, en kamp, en svår kamp dem senaste månaderna som har gett utdelning på hela mitt mående på alla sätt och vis.
Jag har klarat av saker som jag inte ens kunnat drömma om, jag har gjort saker som jag undvikit att göra de 5 senaste åren. Jag har tagit stora steg mot ett normalt liv med hjälp och stöd, men först och främst på egen hand faktiskt. Jag menar det är jag som äter dem svåra sakerna, det är jag som tar initiativen och bokar in K och måltider med henne där vi kan arbeta med små saker som jag känt har vart svåra. Fast K har hjälpt mig med det finstilta och sett till detaljer som jag inte tänkt på funnits där, men som var en av orsakerna till att jag fick ett återfall.
Med hjälp av K har jag eliminerat många vägar som kan leda till återfall, en efter en har vi satt en stopp skylt framför dem och gjort dessa vägar till omöjliga att nå. Hon har hjälpt mig med första steget och bara funnits där som ett stöd, men det är jag som har gjort arbetet hela tiden.
Idag på bussen när jag var påväg hem från skolan satt jag och tänkte tillbaka på allt som vart och jag konstaterade att när jag var som sjukast så hade jag ingen som helst personlighet, nu menar jag inte med vikten utan även sjukast i tankarna. Jag var INGEN då, men nu när jag ökat i vikt och börjat normalisera alla tankar i alla situationer har jag också börjat få tillbaka min personlighet. Den lyser igenom i många lägen, jag tar för mig, jag visar styrka och mod. Jag klarar av det jag bestämt mig för och jag visar upp ett bra bemötande och rationella val är något som blivit en styrka. När jag var som sjukast var jag en bitch, jag skrek, jag bråkade och tjafsade om så lite som 2 vindruvor, jag vågade inget och vägrade vara själv, jag drog mig undan från allt och alla för att undvika allt som kunde tänkas leda till ansvar eller problem att lösa. Jag tog helt enkelt inget eget ansvar och jag vågade inte utmana mig eller ta för mig alls av livet och vad den kom med. Jag var död, det var bara skalet kvar.
Det som ändrade allt var när jag började komma tillbaka till livet, först med flytten med halvan, sen skolan och allt som påminde mig om vad jag saknar. Jag kom tillbaka och fann mig själv sakta men säkert och nu är jag ganska stark igen, jag har ett gott självförtroende igen.
Jag gör bra val som sagt, jag tänker rationellt och gör allt för att inte bli sjuk igen. Jag äter mer för att komma upp till målvikten fortare och jag släpper all kontroll på egen hand, jag tar det som finns utan att bry mig om vad för fem öre liksom. Visst har jag vissa svårigheter kvar men det ska klaras av, jag vet att jag kan. Det fick jag höra igår av min käre behandlare som ger mig så mkt styrka och så mkt motivation varje gång jag ser henne. Det hon sa och som etsat sig fast i mitt huvud och som drar mig upp från mina små dalar som jag kan erkänna att jag hamnar i lite då och då är meningen " Jag är så stolt över dig Jane, du har verkligen bevisat vad du kan. Du är modig och du är stark. Tänk hur mkt du har klarat av, du har klarat av så mkt svårt. Du kommer klara av allt du vill klara av. Jag tror på dig och jag vet att du kan. Jag har tvivlat på dig, men du gör mig stolt nu. Jag är stolt över dig, fortsätt så här".....Det kändes bra att höra, och jag tänker inte göra henne, Cilla,mina vänner, Johannes men först och främst inte mig själv besviken.
Jag kan säga att jag klarar av mkt på engång, skolan, mando, mina relationer och en lägenhet. Allt har jag klarat av utan minsta lilla dipp och misslyckande.
Men inget av detta skulle vara möjligt utan dem viktiga personerna som just K, Cilla, Johannes och mina vänner.
Jag kan säga att när jag för 3 månader sen hade mötet med överläkaren och med min behandlare om fortsatt behandling eller inte så trodde jag aldrig i hela mitt liv att jag skulle klara av allt det som jag hade kvar just då för ett friskt liv eller snarare för målet som vi satte upp för friskskrivning dvs. en "deadline" för mig.
Men jag kan nu med handen på hjärtat säga att det har faktiskt vart mig en resa, en kamp, en svår kamp dem senaste månaderna som har gett utdelning på hela mitt mående på alla sätt och vis.
Jag har klarat av saker som jag inte ens kunnat drömma om, jag har gjort saker som jag undvikit att göra de 5 senaste åren. Jag har tagit stora steg mot ett normalt liv med hjälp och stöd, men först och främst på egen hand faktiskt. Jag menar det är jag som äter dem svåra sakerna, det är jag som tar initiativen och bokar in K och måltider med henne där vi kan arbeta med små saker som jag känt har vart svåra. Fast K har hjälpt mig med det finstilta och sett till detaljer som jag inte tänkt på funnits där, men som var en av orsakerna till att jag fick ett återfall.
Med hjälp av K har jag eliminerat många vägar som kan leda till återfall, en efter en har vi satt en stopp skylt framför dem och gjort dessa vägar till omöjliga att nå. Hon har hjälpt mig med första steget och bara funnits där som ett stöd, men det är jag som har gjort arbetet hela tiden.
Idag på bussen när jag var påväg hem från skolan satt jag och tänkte tillbaka på allt som vart och jag konstaterade att när jag var som sjukast så hade jag ingen som helst personlighet, nu menar jag inte med vikten utan även sjukast i tankarna. Jag var INGEN då, men nu när jag ökat i vikt och börjat normalisera alla tankar i alla situationer har jag också börjat få tillbaka min personlighet. Den lyser igenom i många lägen, jag tar för mig, jag visar styrka och mod. Jag klarar av det jag bestämt mig för och jag visar upp ett bra bemötande och rationella val är något som blivit en styrka. När jag var som sjukast var jag en bitch, jag skrek, jag bråkade och tjafsade om så lite som 2 vindruvor, jag vågade inget och vägrade vara själv, jag drog mig undan från allt och alla för att undvika allt som kunde tänkas leda till ansvar eller problem att lösa. Jag tog helt enkelt inget eget ansvar och jag vågade inte utmana mig eller ta för mig alls av livet och vad den kom med. Jag var död, det var bara skalet kvar.
Det som ändrade allt var när jag började komma tillbaka till livet, först med flytten med halvan, sen skolan och allt som påminde mig om vad jag saknar. Jag kom tillbaka och fann mig själv sakta men säkert och nu är jag ganska stark igen, jag har ett gott självförtroende igen.
Jag gör bra val som sagt, jag tänker rationellt och gör allt för att inte bli sjuk igen. Jag äter mer för att komma upp till målvikten fortare och jag släpper all kontroll på egen hand, jag tar det som finns utan att bry mig om vad för fem öre liksom. Visst har jag vissa svårigheter kvar men det ska klaras av, jag vet att jag kan. Det fick jag höra igår av min käre behandlare som ger mig så mkt styrka och så mkt motivation varje gång jag ser henne. Det hon sa och som etsat sig fast i mitt huvud och som drar mig upp från mina små dalar som jag kan erkänna att jag hamnar i lite då och då är meningen " Jag är så stolt över dig Jane, du har verkligen bevisat vad du kan. Du är modig och du är stark. Tänk hur mkt du har klarat av, du har klarat av så mkt svårt. Du kommer klara av allt du vill klara av. Jag tror på dig och jag vet att du kan. Jag har tvivlat på dig, men du gör mig stolt nu. Jag är stolt över dig, fortsätt så här".....Det kändes bra att höra, och jag tänker inte göra henne, Cilla,mina vänner, Johannes men först och främst inte mig själv besviken.
Jag kan säga att jag klarar av mkt på engång, skolan, mando, mina relationer och en lägenhet. Allt har jag klarat av utan minsta lilla dipp och misslyckande.
Men inget av detta skulle vara möjligt utan dem viktiga personerna som just K, Cilla, Johannes och mina vänner.
Till min halva!
Att tiden kan gå så fort, men ändå så sakta. Det där med tiden är en spännande sak för jag har vart med vän med Cilla i 4 år idag. Det känns som att vi vart vänner mer än så, men ändå inte. Det brukar sägas att "den bästa tiden är i början", då menar jag att man är typ "ny kär" och nu menar jag inte som mellan kille/ tjej utan det förekommer även i vänskaps relationer..Men det stämmer ju inte alls, för jag är typ helt stört kär i Cilla än idag och min "vänskaps kärlek" till henne blir bara starkare och starkare för varje dag som går. För varje dag som går så uppskattar jag henne mer och mer och för varje dag som går så växer vi oss starkare och starkare..
Helt enkelt så blir det bara bättre och bättre ju längre tiden går..
Vi har haft 4 underbara år bakom oss men det bästa är att vi kommer ha en helt underbar framtid framför oss, tänk vad vi har gjort av 4 sjuka år. Hur mkt har vi inte åstadkommit under dessa år som sjuka dårå?..Och vad kan vi inte lyckas med som " friska"...Vi har alla möjligheter halvan!...
Allt började med typ ett blygsamt "hej, jag heter Cilla" och ja " ja, hej jag heter Jane"..och där började en obeskrivlig vänskap med allt vad man kan tänkas uppleva tillsammans...Jag tänker inte ta upp våra bravader för ja, vissa av dem är helt enkelt jaaaa...Jag säger inte mer=P...hahaha!...
Det började med ett "hej" och vete f*n vart det slutar för efter 4 år har vi utvecklat våran kommunikation till mer än ett "hej"..haha!...Du vet vad jag talar om halvan=P...hahaha!...
Du är värdefull, jag har så mkt tacksamhet mot dig H1, Cilla, dumbo, sambo, halvbo...Ja, U name it ett kärt barn har många namn=)...hehe!..
Jag ser framemot alla framtida bravader med dig och alla framtida "utmaningar" med företag och ja allt som står på den där listan..hehe!....
Love u h1...Forever and ever=)...
( nej vi är inte lesbiska, jag har en pojkvän som jag älskar nåt enormt)...
Helt enkelt så blir det bara bättre och bättre ju längre tiden går..
Vi har haft 4 underbara år bakom oss men det bästa är att vi kommer ha en helt underbar framtid framför oss, tänk vad vi har gjort av 4 sjuka år. Hur mkt har vi inte åstadkommit under dessa år som sjuka dårå?..Och vad kan vi inte lyckas med som " friska"...Vi har alla möjligheter halvan!...
Allt började med typ ett blygsamt "hej, jag heter Cilla" och ja " ja, hej jag heter Jane"..och där började en obeskrivlig vänskap med allt vad man kan tänkas uppleva tillsammans...Jag tänker inte ta upp våra bravader för ja, vissa av dem är helt enkelt jaaaa...Jag säger inte mer=P...hahaha!...
Det började med ett "hej" och vete f*n vart det slutar för efter 4 år har vi utvecklat våran kommunikation till mer än ett "hej"..haha!...Du vet vad jag talar om halvan=P...hahaha!...
Du är värdefull, jag har så mkt tacksamhet mot dig H1, Cilla, dumbo, sambo, halvbo...Ja, U name it ett kärt barn har många namn=)...hehe!..
Jag ser framemot alla framtida bravader med dig och alla framtida "utmaningar" med företag och ja allt som står på den där listan..hehe!....
Love u h1...Forever and ever=)...
( nej vi är inte lesbiska, jag har en pojkvän som jag älskar nåt enormt)...
Icke hållbart
"Inga bortförklaringar är bra bortförklaringar"
Hur ofta har Vi inte använt oss av bortförklaringar för att slippa göra saker? Hur ofta har dessa förklaringar varit osanna? Hur ofta har vi inte ljugit för våran allra käraste vän för att komma undan maten,för att kunna fly?
Allt för många gånger, en gång är redan för mkt i kampen mot sjukdomen. Jag förstår också att när man är sjuk och inte vill inse eller har insett att man är sjuk att man inte reflekterar kring det man säger och gör. Men bortförklaringar är ganska uppenbara man ser igenom sånt.
Vad förlorar man på att vara ärlig?...Sjukdomstid!...Ja, det är det enda du förlorar, du förlorar bara tiden med anorexin. Du vinner mer på att vara ärlig, du vinner liksom allt....Du vinner ett snabbare tillfrisknande, du vinner ETT FRISKT LIV, du vinner tillbaka förtroendet från omgivningen..och du vinner tillbaka tron på dig själv.
För varje gång du ljuger för dig själv och andra så sjunker du i rang hos dig själv, för varje gång en lögn kommer till så blir du svagare och sjukdomen starkare.
Det är skillnad på "fakta" och " bortförklaringar", fakta är sånt som är sant och hållbart medan bortförklaringar är ohållbara och ibland även osanna.
Fakta är att du lider av en sjukdom och p.g.a fysiska/psykiska hinder inte klarar av något medan bortförklaringar är i detta sammanhang saker som du säger för att slippa göra något som du finner obehagligt dvs saker som ger dig ångest. Men vad är det man säger " ångest är en känsla inget man dör av"...Men det du dör av är att inte gå emot ångeten och i detta fall har ju ångesten med maten att göra.
Nu tänker du säkert att: " ja men jag äter ju, det är inga problem jag vill bara inte göra det ena och det andra ex, gå på fester, dricka, äta tårta, godis etc"...Men vilken frisk person säger nej till sånt?..Vilken frisk person tackar nej till godis?
Nej bortförklaringar håller inte alls. De ger dig inte tillbaka ett liv och de ger dig inte tillbaka din friskhet. Så länge du har bortförklaringar för att slippa allt obehag och all ångest över tillställningar, maträtter och fester så är du inte frisk. Så länge du har bortförklaringar så kommer det inte att hålla hela vägen, så länge du har bortförklaringar över maten så är du sjuk....Som jag sa i början " inga bortförklaringar är bra bortförklaringar"...TRUST ME, been there done that...Det funkar inte alls!...Var ärlig och utmana dig, tacka inte nej till saker för du är rädd för ångesten. Var rädd för sjukdomen istället, det är den du dör av inte ångesten....
Var ärlig, ärlighet varar längst...
upptäcka livet är en lösning!=)
Upptäcka livet är en grundsten till att orka kämpa vidare och få mer energi. Att göra saker ger "oss" tankeställare att göra förändringar i våran tillvaro, att se begränsningarna som sjukdomen kommer med i det vardagliga livet tillsammans med vänner och familj får "oss" att trycka dit en växel till för att bli av med sjukdomen.
Jag är nära min friskskrivning nu, jag är närmare än nånsin mitt största mål som jag haft de senaste 4 åren och det är att bli helt frisk. Men idag kan jag fortf få mina stunder då jag bara "inte orkar", jag vill bara lägga mig ner och typ dra täcket över huvudet. Vad gör jag då när det händer?..Jo, jag lyfter på luren och ringer några samtal och kollar om någon har lust att göra något, då får jag energi till att orka ta de sista stegen mot friheten.
Om jag inte hade haft någon nu och för 7 månader sen då jag verkligen bestämde mig så hade jag inte nåt mitt mål. När jag har dalat, har jag alltid haft nån där som hjälpt mig upp genom att vi har "hittat på saker", det kan bara vara att se på film eller shoppa kläder....U name it!.Allt som har med normalitet att göra har och ger mig energi att orka.
Det kan bara vara att gå i skolan och det kan vara att ta en kopp kaffe. För skulle jag fortsätta att vara sjuk så skulle inget av det vara möjligt...Fortsätter man att leva ett självdestruktivt liv så försvinner ju ens möjligheter till ett sant liv med. Vad får du ut av att vara sjuk?...Nämn 3 bra saker som INTE har med mat, vikt och kroppen att göra..För dessa saker är inte sanna och hållbara saker i det avseendet att 1. Du kommer aldrig vara nöjd med din kropp. 2. Du kommer aldrig tycka att du väger "tillräckligt". 3. Du kommer aldrig vara nöjd med maten du äter och sen måste du också förstå att maten är ett av de basala behov som en kropp behöver. DET KAN MAN INTE UTESLUTA!...
Har du kommit på nåt bra med att vara sjuk?..
Nej, kunde nästan tänka mig det....För jag har inget kommit på nåt alls. Visst förr kunde jag komma på det ena och det andra, " ja, jag slipper ansvar,jag har kontroll, jag är smal, jag får det ena och det andra"...Ehmm...REN BULLSHIT!....Jag slapp för det första inte ansvaret, snarare blev det mer...och jag hade ju inte kontrollen alls..snarare så var allt kaos...och jaa jag var ju inte heller smal..:Så nej, det finns inget bra alls..
Men vad förlorar du på att vara frisk?...hmmm...Nämn 3 saker här med....
Har du kommit fram till nåt?....Nej, kunde nästan tänka mig det för man förlorar inget egentligen. Om du nu tänker, jag förlorar min smalhet, jag förlorar min kontroll, jag förlorar mitt liv min identitet....Yeah, så här är det. Här kommer sanningen, du förlorar inte din smalhet utan du vinner din smalhet genom att bli frisk. Genom att bli frisk så blir du smalare än vad du nånsin vart. Och du kommer få tillbaka all kontroll, du slipper känna att allt är kaos hela tiden...Och Du kommer att vinna tillbaka till livet som du haft innan och du kommer att få tillbaka en personlighet. Du kommer inte behöva vara "den där anorektikern"..För anorexi är inte ett personlighets drag, det är inte du..Det är en sjukdom inte nåt man är, utan något man har..som går att bota!...
Hur botar man?..Man äter, går upp i vikt, släpper all den falska kontroll och man umgås och upptäcler livet med sina vänner och sin familj...Det går om man vill och vågar. Du har absolut inget att förlora på att bli frisk och ta det sista steget!...Been there and done that, and I am starting to enjoy life again..och till max kommer jag att göra det när halvan min är hemma. Kan jag, kan vi så kan ni andra också...!....
Jag är nära min friskskrivning nu, jag är närmare än nånsin mitt största mål som jag haft de senaste 4 åren och det är att bli helt frisk. Men idag kan jag fortf få mina stunder då jag bara "inte orkar", jag vill bara lägga mig ner och typ dra täcket över huvudet. Vad gör jag då när det händer?..Jo, jag lyfter på luren och ringer några samtal och kollar om någon har lust att göra något, då får jag energi till att orka ta de sista stegen mot friheten.
Om jag inte hade haft någon nu och för 7 månader sen då jag verkligen bestämde mig så hade jag inte nåt mitt mål. När jag har dalat, har jag alltid haft nån där som hjälpt mig upp genom att vi har "hittat på saker", det kan bara vara att se på film eller shoppa kläder....U name it!.Allt som har med normalitet att göra har och ger mig energi att orka.
Det kan bara vara att gå i skolan och det kan vara att ta en kopp kaffe. För skulle jag fortsätta att vara sjuk så skulle inget av det vara möjligt...Fortsätter man att leva ett självdestruktivt liv så försvinner ju ens möjligheter till ett sant liv med. Vad får du ut av att vara sjuk?...Nämn 3 bra saker som INTE har med mat, vikt och kroppen att göra..För dessa saker är inte sanna och hållbara saker i det avseendet att 1. Du kommer aldrig vara nöjd med din kropp. 2. Du kommer aldrig tycka att du väger "tillräckligt". 3. Du kommer aldrig vara nöjd med maten du äter och sen måste du också förstå att maten är ett av de basala behov som en kropp behöver. DET KAN MAN INTE UTESLUTA!...
Har du kommit på nåt bra med att vara sjuk?..
Nej, kunde nästan tänka mig det....För jag har inget kommit på nåt alls. Visst förr kunde jag komma på det ena och det andra, " ja, jag slipper ansvar,jag har kontroll, jag är smal, jag får det ena och det andra"...Ehmm...REN BULLSHIT!....Jag slapp för det första inte ansvaret, snarare blev det mer...och jag hade ju inte kontrollen alls..snarare så var allt kaos...och jaa jag var ju inte heller smal..:Så nej, det finns inget bra alls..
Men vad förlorar du på att vara frisk?...hmmm...Nämn 3 saker här med....
Har du kommit fram till nåt?....Nej, kunde nästan tänka mig det för man förlorar inget egentligen. Om du nu tänker, jag förlorar min smalhet, jag förlorar min kontroll, jag förlorar mitt liv min identitet....Yeah, så här är det. Här kommer sanningen, du förlorar inte din smalhet utan du vinner din smalhet genom att bli frisk. Genom att bli frisk så blir du smalare än vad du nånsin vart. Och du kommer få tillbaka all kontroll, du slipper känna att allt är kaos hela tiden...Och Du kommer att vinna tillbaka till livet som du haft innan och du kommer att få tillbaka en personlighet. Du kommer inte behöva vara "den där anorektikern"..För anorexi är inte ett personlighets drag, det är inte du..Det är en sjukdom inte nåt man är, utan något man har..som går att bota!...
Hur botar man?..Man äter, går upp i vikt, släpper all den falska kontroll och man umgås och upptäcler livet med sina vänner och sin familj...Det går om man vill och vågar. Du har absolut inget att förlora på att bli frisk och ta det sista steget!...Been there and done that, and I am starting to enjoy life again..och till max kommer jag att göra det när halvan min är hemma. Kan jag, kan vi så kan ni andra också...!....
En fingerknäppning.
Det tar bara 2 dagar att förstöra ens liv för en lång tid framåt, men det tar månader att bygga upp livet igen.
Små felsteg leder till en smärta plågsam att bära. Jag skyller inte på någon över valen jag gjorde och nej jag ångrar fortf inte att jag valde mina vägar så som jag gjorde, men jag kan ibland önska att mitt hade visat sig annorlunda ändå. Jag menar jag har saker som är väldigt svåra att bli av med, dessa saker kommer att försvinna med tiden( under förutsättningen att jag står emot sjukdomen).
Främsta anledningen till att jag ångrar valet av väg som jag tog för fem år sen då jag bestämde mig att "ner i vikt ska det gås"..., är det att jag kan ha skadat min kropp permanent inte bara genom att jag har en mage som ibland tar död på mig utan det kan även vara så att jag har "förstört" min bukspottskörtel genom ett pendlande i vikt HELA TIDEN...Genom att jag gått upp i vikt, gått ner, gått upp och vart underviktig en stor mängd av tiden och på så sätt plågat min kropp varje dag kan ha gjort så att min kropp sagt ifrån tillslut...
Min halva var inne på det här i ett av sina blogg inlägg "superhalvan.blogg.se"....Att "det är när man börjar mixtra med sådant som kroppen sköter av sig själv som det blir fel".. Och jag lägger till att det blir bara inte fel för stunden utan även för framtiden. Tänk efter innan du väljer ett val soim kan förstöra flera år av ditt liv. Är smalheten värd smärta?..Är smalheten värd all plåga?..Är smalheten värd livet?
Varför vilja bli smal, varför sträva efter ett ideal omöjligt att nå...För: 1. DU känner dig aldrig smal, du kan se ut som ett skelett men du är ändå inte smal i dina ögon. 2. Sjukdomen som skapas i dig när du väljer det valet blir ALDRIG nöjd, den blir inte nöjd innan du dör....
Tänk efter både en och två gånger innan du vill gå ner i vikt....
Små felsteg leder till en smärta plågsam att bära. Jag skyller inte på någon över valen jag gjorde och nej jag ångrar fortf inte att jag valde mina vägar så som jag gjorde, men jag kan ibland önska att mitt hade visat sig annorlunda ändå. Jag menar jag har saker som är väldigt svåra att bli av med, dessa saker kommer att försvinna med tiden( under förutsättningen att jag står emot sjukdomen).
Främsta anledningen till att jag ångrar valet av väg som jag tog för fem år sen då jag bestämde mig att "ner i vikt ska det gås"..., är det att jag kan ha skadat min kropp permanent inte bara genom att jag har en mage som ibland tar död på mig utan det kan även vara så att jag har "förstört" min bukspottskörtel genom ett pendlande i vikt HELA TIDEN...Genom att jag gått upp i vikt, gått ner, gått upp och vart underviktig en stor mängd av tiden och på så sätt plågat min kropp varje dag kan ha gjort så att min kropp sagt ifrån tillslut...
Min halva var inne på det här i ett av sina blogg inlägg "superhalvan.blogg.se"....Att "det är när man börjar mixtra med sådant som kroppen sköter av sig själv som det blir fel".. Och jag lägger till att det blir bara inte fel för stunden utan även för framtiden. Tänk efter innan du väljer ett val soim kan förstöra flera år av ditt liv. Är smalheten värd smärta?..Är smalheten värd all plåga?..Är smalheten värd livet?
Varför vilja bli smal, varför sträva efter ett ideal omöjligt att nå...För: 1. DU känner dig aldrig smal, du kan se ut som ett skelett men du är ändå inte smal i dina ögon. 2. Sjukdomen som skapas i dig när du väljer det valet blir ALDRIG nöjd, den blir inte nöjd innan du dör....
Tänk efter både en och två gånger innan du vill gå ner i vikt....
