froggster

Jag tar mig över berg och djupa dalar i vissa stunder, men jag antar att livet är så. Det är ju inte en raksträcka liksom, men jag önskar ändå att mina toppar och dalar inte skulle vara av dessa nivåer. Men jag tar mig över dem på ett eller annat sätt, för innan jag vet ordet av så har ännu en vecka kommit till slut..Det är bra!
Jag antar att jag är ganska stark inom mig, jag är kanske inte fysiskt sådär jätte stark men psyke verkar klara av flera törnar och det tackar jag för. Jag har nog faktistkt anorexin att tacka för det, jag menar det är just sjukdomen och dess envishet som gjort mig till så motståndskraftig. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte vacklar ibland,för det gör jag helt klart men jag hittar tillbaka till vägen och det är huvudsaken.
Jag har svårt att andas de flesta dagarma, men det är inte pga av sjukdomen det kan jag garantera mig själv och alla läsare för skulle det vara sjukdomen ja då skulle jag ju inte äta upp en hel pizza och än mindre om jag ska säga det korv med bröd liksom. Men jag har en ångest som jag inte vet vad det beror på, jag antar det är för att minn psyke är lite pressat just nu från omgivningsfaktorer och jag kan liksom inte göra något åt dem..hm..
Jag behöver en mental semester totalt, där det bara är " me and my brain" dvs ingen stimuli alls från nära och kära. Jag kan inte fokusera på någon annan än mig för att det ska funka, jag måste ta mig in på banan för visst jag kanske ät stabil och väldigt säker i maten nu, men jag vet sen innan att går det för lång tid innan jag kan reda ut mina andra "problem" ja då har jag sjukdomen liggandes som en skugga över mig igen och det tänker jag inte acceptera.

Jag vill leva ett liv, jag vill leva ett bra liv helt enkelt!