Tack till alla!=)
Jag har min allra bästaste bästa halva: Den enda som verkligen känner alla små skavanker jag har, som vet exakt vart alla mina små pormasker sitter vart jag har och inte haft finnar. Hon vet mina känslor bara genom att kolla in i mina ögon . Hon vet mina tankar och vet vad jag ska säga bar av att tänka på mig. Jag har så mkt erfarenheter med henne, erfarenheter som gjort mig till den jag är. Jag ångrar absolut INGET jag har gjort med henne, det finns inte en enda stund då jag inte saknar henne( då kan hon sitta brevid mig i soffan).Hon är så klockrent bra bara. Jag älskar henne nästan över allt annat som finns på denna planet. Jag skulle kunna ge min njure till henne, dvs skulle kunna göra allt för henne...Det bästa beslut jag fattat förutom att bli frisk är att ha flyttat ihop med henne....<3
Jag har mina underbara vänner främst Lisa och natte, monica och krille: Som vart med mig i vått och torrt. Snacka om smärta jag utsatt dem för. Hur många gånger har de inte besökt mig på mando när jag var inlagd?..Hur många har de inte fått sms:et " jag är inlagd igen"...Eller " jag ger upp, jag tänker dö"...Alldeles för många gånger enligt mig...Jag menar en vän ska inte behöva höra " jag tänker dö"....Och varje gång har jag fått tillbaka ett samtal som lugnat mig och gett mig kraft att orka kämpa vidare. Och om det inte vore för dessa personer så skulle jag aldrig sökt hjälp från första början. Men den som ska ha det störta tacket av dem alla är faktiskt Natte, min barndomsvän sen 4 års åldern. Om det inte vore för henne, så skulle jag vart död idag. Jag menar om hon inte hade gett mig kraft för 1,5 år sen då jag i princip höll på att döda mig själv och ja medvetet så hade jag inte funnits idag. Men hon fanns där och lyckades dra mig ur mörkret och vilja leva igen...
Dessa har vart med från början och jag lovar att det ska komma ett slut med och det är ett bra slut på hela kapitlet om sjukdomen och dess grepp...Jag är stolt och glad att jag har dessa vänner=)
Jag har mina vänner i skolan: De har en speciell roll i allt, helt omedvetet så har de lyckats få mig att våga göra saker. De behöver inte ens veta om nåt, men bara av att finnas där i en fysisk form så vågar jag göra saker som går emot min "princip" eller vad man ska säga. Dessa nya vänner sen förra hösten har fått mig att inse värdet av ett bra och normalt liv utan begränsningar. Ibland är det skönt att bara umgås med folk som inte har så stor "koll" på allt...=)
Min behandlare: Jag har haft flera och jag kan säga att alla har hjälp mig på ett eller annat sätt, men om det inte vore för den senaste dvs K så hade jag inte vart ärlig. Jag hade inte vågat säga allt om sjukdomen och jag hade inte vågat be om hjälp heller i många lägen. K är underbar, hon är den bästa behandlaren av dem alla. Hon förstår, pushar och hjälper mig på det sättet som är bäst för mig..HON är bara bäst=)
Sen har vi min pojkvän: Har vart ihop med honom 6 månader nu och han har verkligen stöttat mig med bara sin blotta närvaro. Det är bara han som lyckas få mig att slappna av helt och hållet en kort stund. Han får ner mig till en avslappnad nivå och han får mig att se att mat inte är farligt. Han hjälper mig mer än vad han vet om. Han är bara för underbar.
Det finns så många som hjälpt mig med allt, som hjälpt mig att räta ut mitt liv till ett liv som kan levas liksom. Och alla som har vart delaktiga i mitt liv får ett stort TACK!=)... Ja jag är sentimental idag..hmmmm
Wonderland
WONDERLAND ( by Sunrise Avenue)
"We don’t know wonderland
We don’t know how to get there
We will keep on searching for the way
We dream all the way
Of the moments we'll have there
We can see them all clear today
On the way to wonderland, on the way
Sometimes the night is cold
There are times we hurt inside
Sometimes the goal seems too far away
We don’t know wonderland
We’ve heard about the ones who’ve been there
It’s a place made for us they say
On the way to wonderland
We see the sun we’re gonna run
Towards the wonderland
The only place where we belong
The search will never end
We push against the wind and rain
Beating tears and pain
Together we can find; together we can find"
Åh, vad bra låten är. Jag menar den beskriver ju allt så himla bra på ett sätt...Man är i ett helvete som känns helt omöjlig att ta sig ur, man vet inte hur man ska ta sig till andra sidan till det normala och bra livet. Man hör folk bara prata om det "livet" som man kan ha, man letar efter vägen dit, man letar och letar men man kommer ingen vart ( känns det som)..men man kommer framåt, drömmen som man haft börjar bli verklighet en vacker dag. Det som kändes så avlägset börjar att kännas som en del av dig, som ett del av ditt liv.
Det är ju inte lätt alls det är ju verkligen genom blod, smärta och tårar man får kämpa sig fram. Men tillslut, tillslut så tar kampen slut och du kommer att stå där som en segrare i "the wonderland"...Din dröm har blivit verklighet!..
Halvan låten är till dig, " we push agaisn the wind and rain, beating tears and pain. Togehter we can find togther we can find"....Tillsammans är vi starkast H1!...Även om du är 900 mil ifrån mig så finns jag ALLTID vid din sida och jag gör allt jag kan för att du ska komma hem snart...Saknar dig så mkt att det inte är sant...
"its a place made for us"...
Det finns inget annat val...
Förra veckan i skolan så fick jag en ångestattack, tårarna började rinna men jag svalde allt och skakade av mig tårarna. Det hade inget med maten att göra för 5-öre, visst att tanken om att "sluta äta" kom upp i huvudet det tänker jag inte förneka. Fast den tanken försvann lika fort som den kom in i huvudet. Den ångestattacken jag hade då kom till enbart av att jag kände mig enormt stressad över skolan, jag kände mig som en riktig student just då.
Jag fick normal ångest som alla studenter upplever lite då och då, istället för att deppa ihop totalt reflekterade jag kring just den ångesten och jag var ganska " stolt" om man ska säga så..Jag menar jag brukar ALLTID, ALLTID ha ångest över maten annars men just den studen var det bara skolan som gav mig ångest...Jag blev glad på något sätt över den känslan, för jag kände mig levande och normal på riktigt för första gången på väldigt länge.
Jag kunde gå med rak rygg och istället för att deppa ihop efteråt och känna att hela världen går under tog jag tag i problematiken och löste situationen på ett konstruktivt sätt som tog bort dessa känslor av ångest och stress.
Man ska ju inte fly från obehaget utan man ska ju ta tag i det och komma förbi "tröskeln", visst att det tog emot att göra allt det som krävdes och det tar ju emot att göra en förändring av vilket slag som helst. Men efteråt, när jag hade kommit över den tröskeln så kunde jag andas ut och känna att "det var bra gjort, nu slipper jag att känna så igen"...Visst att det kan återkomma, men då har jag ju också en väg att gå för att lösa den situationen..
Jag har så mkt erfarenheter som jag kan använda mig av i nästan alla situationer, jag har fått så mkt genom att vara sjuk. Det har ju inte vart de roligaste fem åren alls, men samtidigt så ångrar jag inget heller för den delen. Jag önskar ingen det helvetet jag har fått uppleva och som jag är påväg ur just nu på riktigt. Jag önskar ingen den smärtan jag har fått uppleva, men jag ångrar inte nåt heller som sagt.
Jag är expert på ångest, jag är expert på "mat", jag är expert på "anorexia", jag är expert på problemlösning, jag är expert på att ha tålamod, jag är expert på att KÄMPA och jag är expert på att känna mig pressad.
Trots sjukdomen under flera år så har jag ett liv framför mig, men jag kommer ju inte att kunna uppleva något av det. Jag kommer inte att kunna förvalta något av det jag lärt mig om jag inte tar mig ut ur denna "anorexi helvete" engång för alla denna gången...Jag har inget annat val, du har inget annat val, ni har inget annat val än att komma ut på andra sidan för att uppleva allt och använda all den kunskap och alla egenskaper som lärts...
Det finns ett bättre liv utan sjukdomen!....
