"survivor"
Alla vi gör val av olika slag. ibland så är det mindre bra val och ibland är det hur bra val som helst som bara känns helt rätt dvs " som handen i handsken"
Jag har gjort mina dumma val i livet, men nu så tänker jag inte välja nåt mer som gagnar sjukdomen. Visst att jag önskar att jag kunde gå ner i vikt eller att jag gick ner i vikt, men jag vet ju typ innerst inne att det inte är så det ska vara, Det ska inte vara så att det enda man strävar efter är att gå ner i vikt...Nej, för det finns så mkt mer man kan lägga ner sin energi på. Det finns så mkt mer man kan bli bra på än att gå ner i vikt, men tyvärr så har det vart så för mig de senaste åren att jag bara har lärt mig gå ner i vikt och knappt uppfattat nån annan information som helst, men det ska det bli ändring på.
Jag ska inte kasta bort behandlingen nån mer, jag har redan gjort det i 3 år. 3 år av behandlingen har jag slängt bort, 3 år som jag kunnat förvalta på ett annat sätt. Jag tänker inte göra det mer. Nu har jag gjort som jag ska i typ 1 vecka. 1 vecka är första gången jag lyckas med nåt sånt hoppas bara att inget kommer och bryter det för mig nu...jag ska sikta framåt. jag siktar alltid framåt och så ska jag fortsätta att göra...I am heading forward " up up and away".
Jag ska vinna tillbaka mitt liv, men jag tror inte att det blir lätt men jag kommer att fixa det. Det är jag helt säker på..Jag vill och jag ska fixa detta. Men jag behöver nog lite, lite mer stabilitet lite mer "schema" hjälp för att ha mina fötter på den säkra sidan...Men jag vet att jag kommer att fixa det med hjälp....
Jag är svag, men jag har nog vart svagare. Men jag ska bli starkare och jag ska bli starkare än vad jag nånsin tidigare vart...I am a survivor!
Jag har gjort mina dumma val i livet, men nu så tänker jag inte välja nåt mer som gagnar sjukdomen. Visst att jag önskar att jag kunde gå ner i vikt eller att jag gick ner i vikt, men jag vet ju typ innerst inne att det inte är så det ska vara, Det ska inte vara så att det enda man strävar efter är att gå ner i vikt...Nej, för det finns så mkt mer man kan lägga ner sin energi på. Det finns så mkt mer man kan bli bra på än att gå ner i vikt, men tyvärr så har det vart så för mig de senaste åren att jag bara har lärt mig gå ner i vikt och knappt uppfattat nån annan information som helst, men det ska det bli ändring på.
Jag ska inte kasta bort behandlingen nån mer, jag har redan gjort det i 3 år. 3 år av behandlingen har jag slängt bort, 3 år som jag kunnat förvalta på ett annat sätt. Jag tänker inte göra det mer. Nu har jag gjort som jag ska i typ 1 vecka. 1 vecka är första gången jag lyckas med nåt sånt hoppas bara att inget kommer och bryter det för mig nu...jag ska sikta framåt. jag siktar alltid framåt och så ska jag fortsätta att göra...I am heading forward " up up and away".
Jag ska vinna tillbaka mitt liv, men jag tror inte att det blir lätt men jag kommer att fixa det. Det är jag helt säker på..Jag vill och jag ska fixa detta. Men jag behöver nog lite, lite mer stabilitet lite mer "schema" hjälp för att ha mina fötter på den säkra sidan...Men jag vet att jag kommer att fixa det med hjälp....
Jag är svag, men jag har nog vart svagare. Men jag ska bli starkare och jag ska bli starkare än vad jag nånsin tidigare vart...I am a survivor!
"för det är jag värd"
Det är när en svår komplikation uppstår som man kan komma till insikt och förändra det livet man har, det livet som man inser inte är bra för en själv.
Jag fick den där insikten förra veckan, jag fick den där sk komplikationen eller vad man ska säga. Jag har insett att för varje dag som går så missar jag bara mer och mer av mitt liv och jag tänker inte missa en enda dag till av mitt liv.
Jag tänker inte ge sjukdomen mer tid än vad som behövs eller vad det nu har kvar att ta av mig, för jag tänker kämpa och jag tänker kämpa mig tillbaka till ett liv. Jag tänker kämpa mig tillbaka till ett värdigt liv som är kul att levas.
Jag vill aldrig mer må så dåligt som jag gjorde förra helgen eller tom början av denna veckan, det var droppen. Att inte orka gå ens 5 m utan att nästan ramla ihop är inget kul alls och långt ifrån det liv som jag vill leva.Att helt enkelt känna sig halvt död är inte kul. Att behöva åka rullstol för man inte klarar av att gå är INGET LIV.Att bara ha kraft till att ligga ner är långt ifrån ett liv.Att hela tiden behöva ha uppsikt över sig för kroppen inte mår bra och allt möjligt kan ske är inte kul och långt ifrån ett liv. Att behöva vara en "nåldyna" med prover hela tiden är INGET LIV. Jag är 21 år och så vill jag inte ha det.
Nej, jag vill orka. Jag vill orka skutta runt i mitt liv tillsammans med mina vänner. Visst har jag en bit kvar, jag är inte i mål än men jag har ett soklart mål nu som jag aldrig haft.
Jag har målet att ha den där blombuketten i handen en vacker dag och stå där som "frisk" och verkligen kunna stå för det också. Nej, jag tänker inte skynda mig till friskheten jag tar allt i sin takt. Jag ska skynda långsamt, små men säkra steg är den vinnande konceptet för min del. Jag vet att jag kan för jag vill.
Jag har kommit till insikt men bara för att jag gjort det så är det inte så lätt, för även om jag har en enorm motivation inom mig en enorm vilja inom så hittar sjukdomen sitt rum i mig och börjar skrika ut sitt tjat i mitt huvud. Men jag vill inte ge efter för "den", jag vet att det släpper men jag blir inte av med den på egen hand...Det går inte att bli frisk på egen hand hur trött man än är på sjukdomen. Får man stöd och hjälp, får man det stöd och hjälp som man ber om så går det att bli kvitt monstret inom sig.
Jag behöver hjälp och jag erkänner det för mig själv med, jag behöver hjälp för jag vill inte vara .... anorektiker..nån mer. Jag vill inte bli betraktad som "den sjuka", som "den som inte äter"..Jag vil inte vara den som alltid tar en sallad på donken eller väljer cola light liksom.. Jag vill ju vara den igen som tar pommes frites och kyckling bitar.
Men det är långt kvar dit, jag är i början av min kamp. Alltså visst har jag kämpat mot sjukdomen en väldigt lång tid nu, men jag är ändå i början av min kamp av den kampen som jag satsar helhjärtat i för det har jag inte gjort innan.
Jag är i början av den kampen som ger mig ett liv igen, i början av den kampen som jag gör för min egen skull för första gången nånsin. Innan har jag kämpat för andras skull men nu kämpar jag först och främst för min egen skull.
JAG VILL, JAG KAN , JAG SKA...
Det är därför jag säger att jag är i början av kampen för jag gör allt detta för min egen skull allt sedan 1 vecka tillbaks så gör jag allt för mig och inte för nån annan.
... Jag kanske inte är frisk om 1 vecka, jag kanske inte är frisk om 1 månad..Jag kanske tom inte är helt frisk om 1 år men det som räknas är att framsteg sker..Att jag sakta men säkert lyckas eliminera monstret inom mig..Den ska dö.
Som en sann vän sa " kill or be killed"...Och jag tror att jag kör på " kill"...=).
Jag ska kämpa, ja kämpa kämpa, inte för familjens skull, inte för vännerna utan för mig egen skull för det är jag värd!
Jag fick den där insikten förra veckan, jag fick den där sk komplikationen eller vad man ska säga. Jag har insett att för varje dag som går så missar jag bara mer och mer av mitt liv och jag tänker inte missa en enda dag till av mitt liv.
Jag tänker inte ge sjukdomen mer tid än vad som behövs eller vad det nu har kvar att ta av mig, för jag tänker kämpa och jag tänker kämpa mig tillbaka till ett liv. Jag tänker kämpa mig tillbaka till ett värdigt liv som är kul att levas.
Jag vill aldrig mer må så dåligt som jag gjorde förra helgen eller tom början av denna veckan, det var droppen. Att inte orka gå ens 5 m utan att nästan ramla ihop är inget kul alls och långt ifrån det liv som jag vill leva.Att helt enkelt känna sig halvt död är inte kul. Att behöva åka rullstol för man inte klarar av att gå är INGET LIV.Att bara ha kraft till att ligga ner är långt ifrån ett liv.Att hela tiden behöva ha uppsikt över sig för kroppen inte mår bra och allt möjligt kan ske är inte kul och långt ifrån ett liv. Att behöva vara en "nåldyna" med prover hela tiden är INGET LIV. Jag är 21 år och så vill jag inte ha det.
Nej, jag vill orka. Jag vill orka skutta runt i mitt liv tillsammans med mina vänner. Visst har jag en bit kvar, jag är inte i mål än men jag har ett soklart mål nu som jag aldrig haft.
Jag har målet att ha den där blombuketten i handen en vacker dag och stå där som "frisk" och verkligen kunna stå för det också. Nej, jag tänker inte skynda mig till friskheten jag tar allt i sin takt. Jag ska skynda långsamt, små men säkra steg är den vinnande konceptet för min del. Jag vet att jag kan för jag vill.
Jag har kommit till insikt men bara för att jag gjort det så är det inte så lätt, för även om jag har en enorm motivation inom mig en enorm vilja inom så hittar sjukdomen sitt rum i mig och börjar skrika ut sitt tjat i mitt huvud. Men jag vill inte ge efter för "den", jag vet att det släpper men jag blir inte av med den på egen hand...Det går inte att bli frisk på egen hand hur trött man än är på sjukdomen. Får man stöd och hjälp, får man det stöd och hjälp som man ber om så går det att bli kvitt monstret inom sig.
Jag behöver hjälp och jag erkänner det för mig själv med, jag behöver hjälp för jag vill inte vara .... anorektiker..nån mer. Jag vill inte bli betraktad som "den sjuka", som "den som inte äter"..Jag vil inte vara den som alltid tar en sallad på donken eller väljer cola light liksom.. Jag vill ju vara den igen som tar pommes frites och kyckling bitar.
Men det är långt kvar dit, jag är i början av min kamp. Alltså visst har jag kämpat mot sjukdomen en väldigt lång tid nu, men jag är ändå i början av min kamp av den kampen som jag satsar helhjärtat i för det har jag inte gjort innan.
Jag är i början av den kampen som ger mig ett liv igen, i början av den kampen som jag gör för min egen skull för första gången nånsin. Innan har jag kämpat för andras skull men nu kämpar jag först och främst för min egen skull.
JAG VILL, JAG KAN , JAG SKA...
Det är därför jag säger att jag är i början av kampen för jag gör allt detta för min egen skull allt sedan 1 vecka tillbaks så gör jag allt för mig och inte för nån annan.
... Jag kanske inte är frisk om 1 vecka, jag kanske inte är frisk om 1 månad..Jag kanske tom inte är helt frisk om 1 år men det som räknas är att framsteg sker..Att jag sakta men säkert lyckas eliminera monstret inom mig..Den ska dö.
Som en sann vän sa " kill or be killed"...Och jag tror att jag kör på " kill"...=).
Jag ska kämpa, ja kämpa kämpa, inte för familjens skull, inte för vännerna utan för mig egen skull för det är jag värd!
Vågen
En anorektikers värsta fiende är vågen, men den är samtidigt en anorektikers trygghet. När man är i början av sjukdomen eller mitt i sjukdomen så ser man den som tryggheten, ett hjälpmedel som gör så att man kan ha kvar kontrollen. Vågen bestämmer om man får eller kan äta. Vågen är en anorektikers bästa vän som säger åt en vad man får och inte får göra.
Men när man försöker bli av med demonen så blir vågen den mest fruktade saken, man blir rädd för den, man undviker den så mkt man kan. För man börjar att inse att den skadar en mer än vad den hjälper. Det är vågen som håller en kvar i det sjuka, som gör så att man håller kvar vid en falsk trygghet, vid en falsk kontroll.
Förr var jag frenetisk i att väga mig , jag vägde mig hela tiden på morgonen när jag vaknade, när jag gått ut med hunden och innan jag gick till skolan, när jag kom hem från skolan, när jag gått ut med hunden igen och innan jag gick och la mig. På en dag kunde jag väga mig upp till 20 gånger...Ständigt sökandes efter resultat. Vågen kontrollerade mig tillsammans med maten. Hade jag gått upp i vikt eller stått stilla, ja då fick man göra om i planeringen och dra åt svångremmen ännu mer.
Så här höll jag på i flera månader. Mamma trodde att hon hade gömt vågen från mig, men jag fann gömställerna varje gång och det hade hon ingen aning om. Vågen kom att ge min en massa panik attacker, vågen kom att dra ner min behandling till 0. Jag gick inte framåt alls. Och så gick det fram och tillbaka hela tiden.
Jag mådde bara dåligt över att väga mig hela tiden och se siffrorna..För då skrek det direkt i huvudet och jag fick inte tyst på rösterna. Det var under tiden då jag var inlagd som jag inte hade koll på nåt sånt där, visst att det också var jobbigt men inte alls på samma sätt. Jag ville ju inte vara styrd av en våg av siffror, jag sket i siffrorna bara jag mådde bra så var jag nöjd..Och det anser jag fortf bara man mår bra och verkligen kan mena det så spelar inte några siffror nån roll. Men som sagt så var det svårt att inte ha koll på vikten alls, men det blev lättare med tiden. Man lärde sig att släppa på den där hemska kontrollen som bara gav en själv en falsk trygghet.
Man ska inte väga sig det är det jag vill säga med hela det här inlägget, sluta väga er det stjälper er bara. Är du inte stark nog att motstå att väga dig när du ser en våg gå inte nära vågen då. Undvik den. Jag gjorde det misstaget att väga mig och ja nu är inget sig likt helt enkelt. Jag fick panik när jag såg siffrorna och ekot i huvudet på mig skriker på mig så högt att jag inte vet vad. Bara på 5 sekunder så bakade jag 10 steg i behandlingen. Bara för att jag vägde mig så slängde jag bort flera månaders kämpande med att acceptera min kropp och min vikt..Allt i onödan känns det som just nu...Jag har panik inom mig men viljan att bli frisk försvinner aldrig. Men det är så mycket svårare nu.
Jag vill bli frisk, jag vill det så mycket, men även om man vill det så gör vissa saker kampen betydligt mycket svårare och en sån här sak med att man får reda på sin vikt är en sak som försvårar allt väldigt mycket.Att få reda på sin vikt innan man är redo att höra siffrorna kan slå väldigt fel.Jag fick en chock för jag trodde att jag skulle väga mindre.
Snälla, släng ut era vågar och gå inte köp nån alls i framtiden.
Skit i vikten, kan du leva ett liv, kan du göra allt, kan du äta allt och är du nöjd med dig själv så skit i vikten. Det är bara ett par siffror, det är bara ett tal. Du är ett liv, du är så mycket mer än ett par siffror.Låt inte siffrorna styra ditt liv, utan ta över kontrollen över DITT LIV...
Men när man försöker bli av med demonen så blir vågen den mest fruktade saken, man blir rädd för den, man undviker den så mkt man kan. För man börjar att inse att den skadar en mer än vad den hjälper. Det är vågen som håller en kvar i det sjuka, som gör så att man håller kvar vid en falsk trygghet, vid en falsk kontroll.
Förr var jag frenetisk i att väga mig , jag vägde mig hela tiden på morgonen när jag vaknade, när jag gått ut med hunden och innan jag gick till skolan, när jag kom hem från skolan, när jag gått ut med hunden igen och innan jag gick och la mig. På en dag kunde jag väga mig upp till 20 gånger...Ständigt sökandes efter resultat. Vågen kontrollerade mig tillsammans med maten. Hade jag gått upp i vikt eller stått stilla, ja då fick man göra om i planeringen och dra åt svångremmen ännu mer.
Så här höll jag på i flera månader. Mamma trodde att hon hade gömt vågen från mig, men jag fann gömställerna varje gång och det hade hon ingen aning om. Vågen kom att ge min en massa panik attacker, vågen kom att dra ner min behandling till 0. Jag gick inte framåt alls. Och så gick det fram och tillbaka hela tiden.
Jag mådde bara dåligt över att väga mig hela tiden och se siffrorna..För då skrek det direkt i huvudet och jag fick inte tyst på rösterna. Det var under tiden då jag var inlagd som jag inte hade koll på nåt sånt där, visst att det också var jobbigt men inte alls på samma sätt. Jag ville ju inte vara styrd av en våg av siffror, jag sket i siffrorna bara jag mådde bra så var jag nöjd..Och det anser jag fortf bara man mår bra och verkligen kan mena det så spelar inte några siffror nån roll. Men som sagt så var det svårt att inte ha koll på vikten alls, men det blev lättare med tiden. Man lärde sig att släppa på den där hemska kontrollen som bara gav en själv en falsk trygghet.
Man ska inte väga sig det är det jag vill säga med hela det här inlägget, sluta väga er det stjälper er bara. Är du inte stark nog att motstå att väga dig när du ser en våg gå inte nära vågen då. Undvik den. Jag gjorde det misstaget att väga mig och ja nu är inget sig likt helt enkelt. Jag fick panik när jag såg siffrorna och ekot i huvudet på mig skriker på mig så högt att jag inte vet vad. Bara på 5 sekunder så bakade jag 10 steg i behandlingen. Bara för att jag vägde mig så slängde jag bort flera månaders kämpande med att acceptera min kropp och min vikt..Allt i onödan känns det som just nu...Jag har panik inom mig men viljan att bli frisk försvinner aldrig. Men det är så mycket svårare nu.
Jag vill bli frisk, jag vill det så mycket, men även om man vill det så gör vissa saker kampen betydligt mycket svårare och en sån här sak med att man får reda på sin vikt är en sak som försvårar allt väldigt mycket.Att få reda på sin vikt innan man är redo att höra siffrorna kan slå väldigt fel.Jag fick en chock för jag trodde att jag skulle väga mindre.
Snälla, släng ut era vågar och gå inte köp nån alls i framtiden.
Skit i vikten, kan du leva ett liv, kan du göra allt, kan du äta allt och är du nöjd med dig själv så skit i vikten. Det är bara ett par siffror, det är bara ett tal. Du är ett liv, du är så mycket mer än ett par siffror.Låt inte siffrorna styra ditt liv, utan ta över kontrollen över DITT LIV...
