froggster

Jag har helt underbara människor runt mig, när mitt mod och min kraft dalar så tänker jag på dessa under bara vänner och "speciella prickar" jag har nära mig. Vad skulle jag göra utan dem i vissa stunder?..Gräva en grop till mig och lägga mig där...hmmm...?

Jag har min allra bästaste bästa halva: Den enda som verkligen känner alla små skavanker jag har, som vet exakt vart alla mina små pormasker sitter vart jag har och inte haft finnar. Hon vet mina känslor bara genom att kolla in i mina ögon . Hon vet mina tankar och vet vad jag ska säga bar av att tänka på mig. Jag har så mkt erfarenheter med henne, erfarenheter som gjort mig till den jag är. Jag ångrar absolut INGET jag har gjort med henne, det finns inte en enda stund då jag inte saknar henne( då kan hon sitta brevid mig i soffan).Hon är så klockrent bra bara. Jag älskar henne nästan över allt annat som finns på denna planet. Jag skulle kunna ge min njure till henne, dvs skulle kunna göra allt för henne...Det bästa beslut jag fattat förutom att bli frisk är att ha flyttat ihop med henne....<3

Jag har mina underbara vänner främst Lisa och natte, monica och krille: Som vart med mig i vått och torrt. Snacka om smärta jag utsatt dem för. Hur många gånger har de inte besökt mig på mando när jag var inlagd?..Hur många har de inte fått sms:et " jag är inlagd igen"...Eller " jag ger upp, jag tänker dö"...Alldeles för många gånger enligt mig...Jag menar en vän ska inte behöva höra " jag tänker dö"....Och varje gång har jag fått tillbaka ett samtal som lugnat mig och gett mig kraft att orka kämpa vidare. Och om det inte vore för dessa personer så skulle jag aldrig sökt hjälp från första början. Men den som ska ha det störta tacket av dem alla är faktiskt Natte, min barndomsvän sen 4 års åldern. Om det inte vore för henne, så skulle jag vart död idag. Jag menar om hon inte hade gett mig kraft för 1,5 år sen då jag i princip höll på att döda mig själv och ja medvetet så hade jag inte funnits idag. Men hon fanns där och lyckades dra mig ur mörkret och vilja leva igen...
Dessa har vart med från början och jag lovar att det ska komma ett slut med och det är ett bra slut på hela kapitlet om sjukdomen och dess grepp...Jag är stolt och glad att jag har dessa vänner=)

Jag har mina vänner i skolan: De har en speciell roll i allt, helt omedvetet så har de lyckats få mig att våga göra saker. De behöver inte ens veta om nåt, men bara av att finnas där i en fysisk form så vågar jag göra saker som går emot min "princip" eller vad man ska säga. Dessa nya vänner sen förra hösten har fått mig att inse värdet av ett bra och normalt liv utan begränsningar. Ibland är det skönt att bara umgås med folk som inte har så stor "koll" på allt...=)

Min behandlare: Jag har haft flera och jag kan säga att alla har hjälp mig på ett eller annat sätt, men om det inte vore för den senaste dvs K så hade jag inte vart ärlig. Jag hade inte vågat säga allt om sjukdomen och jag hade inte vågat be om hjälp heller i många lägen. K är underbar, hon är den bästa behandlaren av dem alla. Hon förstår, pushar och hjälper mig på det sättet som är bäst för mig..HON är bara bäst=)

Sen har vi min pojkvän: Har vart ihop med honom 6 månader nu och han har verkligen stöttat mig med bara sin blotta närvaro. Det är bara han som lyckas få mig att slappna av helt och hållet en kort stund. Han får ner mig till en avslappnad nivå och han får mig att se att mat inte är farligt. Han hjälper mig mer än vad han vet om. Han är bara för underbar.

   Det finns så många som hjälpt mig med allt, som hjälpt mig att räta ut mitt liv till ett liv som kan levas liksom. Och alla som har vart delaktiga i mitt liv får ett stort TACK!=)... Ja jag är sentimental idag..hmmmm