froggster

Nu börjar våren närma sig med stormsteg. Det är ganska varmt om dagarna och solen skner allt mer och mer för varje dag som går. Ska man inte vara glad över att våren närmar sig? Nja, det är ganska svårt för mig. För varje fin och varmdag känner jag av den där enorma och svåra sorgen. Jag känner liksom att varför ska jag få uppleva en sån vacker dag och inte min pappa. Min pappa kommer aldrig mer få se snön falla och se marken bli skinande vita, min pappa kommer aldrig mer få höra fåglarna kvittra när våren närmar sig och min pappa kommer aldrig mer att få känna den varma solen på sommaren. Det är tugnt att tänka och känna dem tankarna.
Visst att det känns tugnt med sorgen och saknanden, men jag kan ändå göra saker och jag kan ändå se framemot saker. Jag kommer alltid sakna min pappa och jag kommer alltid att sörja honom. Jag kommer alltid att ha mina dagar då jag gråter pga. av saknad men det betyder inte att jag inte kan leva ett liv. Det känns inte kul just nu att tänka " jag har ett liv, men min pappa har inte det". Min pappa finns inte kvar i detta jordeliv men jag är helt säker på att han finns runtomkring oss ändå. Han finns här i en annan gestalt och jag känner hans närvaro.
Pappa är borta, men livet går vidare. Jag har saker att se framemot, jag har planer för framtiden. MEN jag kan och vågar inte tro på att det går i uppfyllelse för allt kan förändras på en dag.
- Jag slutar termin 5 om 1,5 månad.
- Jag ska åka till Barcelona med mamma i sommar.
- Jag ska åka på nån liten resa med min älskling.
- Jag ska börja leva ett socialt liv med mina vänner igen.

Men allt har sin tid. En sak i taget helt enkelt. För som det är nu, försöker jag göra 10 saker samtidigt i rädslan om att inte hinna med allt jag vill i livet. Jag vet att vissa saker kan man inte skynda på, men min hjärna pressar på ändå och jag är rädd att jag håller på att köra slut på mig totalt just nu. Vad ska jag göra för att förändra på saker och ting? Hmm