froggster

Jag kom att tänka på pappa idag och hur gärna han ville att jag skulle få barn. Då skulle han blivit morfar igen. Visst har han 4 barnbarn sen tidigare, men att det yngsta barnet skulle fått en liten bebis betydde mycket för honom. Tyvärr hann han aldrig uppleva den dagen då jag skulle få barn. Han hann heller aldrig uppleva den dagen då jag blir en färdig arbetsterapeut. Jag vet inte vad jag ska göra med saknanden någon mer, för det är oerhört tugnt att bära sorgen och saknaden.
Jag hade ganska mycket problem med maten i somras, men det har jag fått bukt med nu och allt rullar på som vanligt igen. Visst att mando vill att jag gör vissa förändringar i min kosthålning, men vissa saker är bara för mycket begärt.
Jag glömmer aldrig bort min pappa och jag glömmer aldrig bort mitt förflutna med anorexin. Jag kämpar inte med maten bara för min egen skull just nu, utan även för pappas skill. Han ville att jag skulle må bra och vara frisk och det tänker jag se till att jag är och förblit. Hans önskningar och drömmar är mina drömmar nuförtiden.
Pappa är nog stolt över mig och kan se ner på mig och oss med stolta ögon från himlen där han är nu.

Jag brukar drömma om pappa väldigt ofta och visst är drömmarna är jobbiga för jag inser varje gång att jag aldrig mer kommer att få en kram av pappa eller höra hans röst. Men varje gång jag drömmar om pappa, så träffar jag ju honom igen. Jag träffar en pappa som är glad, som ser frisk och kry ut. Drömmarna gör mig ledsen men samtidigt glad, för jag träffar pappa igen.

Ibland kan jag få konstiga tankar i huvudet och det kanske är normalt med tanke på den situationen jag är i nu. Jag menar med all sorg och det. Ibland kan jag tänka att " ja det skulle ju vara bra om jag var död för då får jag träffa pappa igen", men sen kommer ju den andra sidan av tanken att " men då kan jag ju inte vara med mamma". Jag är liksom delad, den ena sidan vill vara med mamma och den andra sidan med pappa. Och eftersom mina föräldrar inte längre finns på samma plats så måste jag ju dela på mig och det går ju inte. Hur ska man göra då?

Men visst lever pappas själ vidare här på denna jord, men jag saknar ju hans utseende och hans röst. Jag saknar hans kramar och jag saknar hans kommentarer. Kommer jag få uppleva detta igen? Kommer jag få höra hans röst och känns hans beröring igen?...Det är frågor som jag ställer mig ofta nuförtiden...

Det är svårt att vara delad på två olika håll. Jag kan tänka mig hur det känns för alla dem som fått vara med om en skilsmässa, vara delad på två olika håll. Aldrig tillsammans igen...Svårt!