froggster

Idag när jag var påväg hem från skolan tittade jag ner mot Mando och insåg hur skönt det är att vara frisk och fri från anorexin som kom att vara en del i mitt liv i 5 år, i 5 hemska år fanns anorexin i mig som jag aldrig trodde skulle släppa greppet. Men idag insåg jag att så är inte fallet, den har släppt sitt grepp. Jag har inte anorexin som en del i mitt liv någon mer, jag har bara minnet av den kvar och det är ett minne som får mig akta mig för de steg jag tar i mitt liv nu. Jag tar inte steg som kan riskera min hälsa och mitt nyfunna liv engång till. Jag har ju blivit friskskriven 2 gånger och första gången tog jag steg som jag inte borde ha tagit för jag började att leva i en lögn. En lögn som höll på att ta mitt liv.
Folk brukar fråga om det finns något jag ångrar i mitt liv och ibland tänker jag " ja anorexin", men idag tänkte jag annorlunda. Det finns inget jag ångrar, det finns inga steg jag ångrar att jag har tagit för jag har lärt mig något av allt både på gott och ont. Tillsammans med anorexin fann jag delar av mig jag inte hade för 5 år sen, tillsammans med anorexin har jag fått delar av det självförtroende jag har idag. Ett självförtroende som har gett mig mkt gott och som sagt utan anorexin skulle jag aldrig ha den i mitt liv.
Jag är frisk och det är jag glad över men snacka om kamp, men jag fixade det och om jag nu ibland tvivlar på det kan jag bara tänka på allt jag gör som går så emot ätstörningen som att ex; äta godis varje dag och fika minst 2 gånger i veckan. Bara för 2 år sen var det en omöjlighet för mig, men idag gör jag allt det som om ingenting.
Jag är glad för den jag är, även med mina små skavanker för det har alla på ett eller annat sätt.

Att vara inlagd långa perioder på sjukhus, behandlingshem eller liknande är ingen bra hävdar och jag trror att många andra är nog beredda att hålla med mig i det avseendet.
Man blir liksom fast i det livet som finns på avdelningen, man kan bli än mer deprimerad och än mer sjuk man fastnar helt enkelt där.
Det upplevde när jag låg inlagd på Mando i 6 månader, jag kunde lika gärna ha kommit hem eller avancerat till nästa steg tidigare men det faktum att man umgicks med sjuka och många ansåg man vara sjukare än sig själv så fortsatte man att sträva efter att vara sjukare. Det blev en onödig tävling mellan varandra.
Man ska försöka komma ifrån dessa avdelningar så fort som möjligt och så fort kroppen eller psyket tillåter, det gäller att utmana sig. Visst att det kan vara tufft i början men man klarar sig på egna ben, bara man bestämmer sig för det helt enkelt.
"Vill man så kan man".
Jag har bestämt mig för att stå på mina egna ben, ingen mer mando för min del iiaf och inga mer vistelser på annan ort för den delen med.