Börja aldrig att banta
Börja aldrig banta!
Det är det dummaste du nånsin kan göra. Om du inte är överviktig( inte då i dina ögon sett) och har medicinska skäl till att behöva gå ner i vikt. Om du inte har det så börja aldrig banta. Håller du dig inom de normal värderna för BMI så stanna där, börja inte mixtra en massa...Det kommer bara att strula till sig, så som det gjorde för mig och många andra.
Man tänker ju alltid" jag ska bara gå ner några kilo", men några kilo blir till flera kilo och flera kilo blir till flera kilo osv..Begäret att vilja gå ner i vikt kommer aldrig ta slut.
Du kommer hinna dö innan du är nöjd med dig själv och din vikt, för Du kommer aldrig att bli det...Tråkigt men sant, sjukdomen blir aldrig nöjd.
Man tänker " men jag kommer inte att bli sjuk" Så tänkte även jag och många andra, man har inte ens ordet anorexi i huvudet. Jag visste knappt var det var när jag fick diagnosen och fortfarande än idag har jag svårt att förstå sjukdomen.
Det enda jag vet är att jag inte vill ha det så här, jag skulle inte ens önska min värsta fiende det här...Ingen är värd att må så dåligt som man gör i sjukdomens grepp..
Varje andetag känns som 1000 knivhugg eller som att nåt stod på bröstet och tröck ner lungorna varje gång du försökte ta ett andetag. Man har ständig oro inom sig. Man har ständig ångest och flera panikångestattacker per dag...det är verkligen inte kul!...Så snälla börja inte banta, för ni vet inte vad ni ger er in i...
När man sedan försöker att börja traggla sig uppåt så inser man nånstans " det var ju inte så lätt."...För nej det är ju bara inte att äta och gå upp i vikt. Skulle det bara vara att äta igen så skulle man ju göra det och ingen skulle behöva vara sjuk. Men gud vad svårt det är att få en normal syn på maten igen och acceptera maten för vad det är...Det går snabbt att bli sjuk och få det ologiska tänket men det tar så grymt lång tid att bli fri och frisk igen....Att gå ner några kilo är inte värt flera års kamp till att komma tillbaka till ett liv igen....
Du vill inte ha ångest.
Du vill inte gråta över maten.
Du vill inte ha en massa tvång och ritualer.
Du vill inte bli deprimerad.
Du vill inte känna dig som levande död.
Du vill inte bli sjuk... TRO MIG DU VILL INTE DET!....
Känner du minsta lilla tendens , minsta lilla sak som skulle kunna leda till svår anorexi med enorma rädslor för mat och för vikten så snälla sök hjälp innan det är för sent....Man kan bli frisk, men ju längre man väntar desto svårare blir det....
Jag har kämpat i 3 år mot sjukdomen...jag har fått resultat och jag har mått bättre men det höll inte hela vägen och jag hamnade djupt, djupt ner i skiten igen....Gör inte samma misstag som jag. SÖK HJÄLP INNAN DET ÄR FÖR SENT!
Det är det dummaste du nånsin kan göra. Om du inte är överviktig( inte då i dina ögon sett) och har medicinska skäl till att behöva gå ner i vikt. Om du inte har det så börja aldrig banta. Håller du dig inom de normal värderna för BMI så stanna där, börja inte mixtra en massa...Det kommer bara att strula till sig, så som det gjorde för mig och många andra.
Man tänker ju alltid" jag ska bara gå ner några kilo", men några kilo blir till flera kilo och flera kilo blir till flera kilo osv..Begäret att vilja gå ner i vikt kommer aldrig ta slut.
Du kommer hinna dö innan du är nöjd med dig själv och din vikt, för Du kommer aldrig att bli det...Tråkigt men sant, sjukdomen blir aldrig nöjd.
Man tänker " men jag kommer inte att bli sjuk" Så tänkte även jag och många andra, man har inte ens ordet anorexi i huvudet. Jag visste knappt var det var när jag fick diagnosen och fortfarande än idag har jag svårt att förstå sjukdomen.
Det enda jag vet är att jag inte vill ha det så här, jag skulle inte ens önska min värsta fiende det här...Ingen är värd att må så dåligt som man gör i sjukdomens grepp..
Varje andetag känns som 1000 knivhugg eller som att nåt stod på bröstet och tröck ner lungorna varje gång du försökte ta ett andetag. Man har ständig oro inom sig. Man har ständig ångest och flera panikångestattacker per dag...det är verkligen inte kul!...Så snälla börja inte banta, för ni vet inte vad ni ger er in i...
När man sedan försöker att börja traggla sig uppåt så inser man nånstans " det var ju inte så lätt."...För nej det är ju bara inte att äta och gå upp i vikt. Skulle det bara vara att äta igen så skulle man ju göra det och ingen skulle behöva vara sjuk. Men gud vad svårt det är att få en normal syn på maten igen och acceptera maten för vad det är...Det går snabbt att bli sjuk och få det ologiska tänket men det tar så grymt lång tid att bli fri och frisk igen....Att gå ner några kilo är inte värt flera års kamp till att komma tillbaka till ett liv igen....
Du vill inte ha ångest.
Du vill inte gråta över maten.
Du vill inte ha en massa tvång och ritualer.
Du vill inte bli deprimerad.
Du vill inte känna dig som levande död.
Du vill inte bli sjuk... TRO MIG DU VILL INTE DET!....
Känner du minsta lilla tendens , minsta lilla sak som skulle kunna leda till svår anorexi med enorma rädslor för mat och för vikten så snälla sök hjälp innan det är för sent....Man kan bli frisk, men ju längre man väntar desto svårare blir det....
Jag har kämpat i 3 år mot sjukdomen...jag har fått resultat och jag har mått bättre men det höll inte hela vägen och jag hamnade djupt, djupt ner i skiten igen....Gör inte samma misstag som jag. SÖK HJÄLP INNAN DET ÄR FÖR SENT!
